lördag, juli 31, 2010

Landsbygden och förorterna delar vanmakten



Alldeles snart kommer jag att lämna Göteborg, staden där jag bott i över fem år, för Stockholm.

Jag flyttar från en förort i väster till en förort i öster. Jag flyttar i förstadiet av en valrörelse där i princip samtliga riksdagspartier pratar om vikten att vinna storstadsväljarna.

Exempelvis ska Socialdemokraterna helt avstå från att annonsera i landsortspressen och istället helt satsa på teve och stockholmstidningar. Och Centerpartiet ska satsa på att vinna "modernister" i Stockholm som tjänar över 40 000 i månaden.

Varför? För att de vill vinna storstadsväljarna. Då har man inte råd att försöka behålla röster i Smedjebacken och Avesta eller Gagnef och Vansbro, tydligen.

Strategin rymmer åtminstone två tankefel. Först och främst att storstädernas alla invånare är en homogen grupp bestående av välmående medelklass. Men också att storstädernas och landsbygdens invånare inte har något gemensamt.

När jag nu flyttar till en stockholmsförort hamnar jag visserligen geografiskt närmare föräldrahemmet i Grängesberg, men jag kände redan i de göteborgska miljonprogrammen att det inte var så långt till Dalarnas bergslag.

Stämningarna är desamma. Tomheten på landsbygden och tristessen i förorterna har ju drivits fram av samma tidsanda. De ödsliga industriruinerna i Grängesberg och Långshyttan är lika mycket rekordårens baksmälla som betongkolossernas Frölunda och Tensta.

Lyfter man blicken syns genast likheterna mellan landsbygden och storstädernas betongtäta ytterområden tydligare. Arbetslösheten är hög, utbildningsnivån är låg och här finns inga resurser till brottsförebyggande verksamhet. Brottsligheten bland ungdomar är hög, både på landsbygd och i storstadsförort.

Både här och där är självmorden och olyckorna fler, man super mer, rör mindre på sig. Den beräknande medellivslängden är kortare. Samhällsservicen är begränsad och jobben få.

Man kan alltså säga att landsbygden delar både ohälsan och fattigdomen med storstädernas betongförorter.

Men ingen verkar intresserad. I Blötberget och Garpenberg, i Hallonbergen och Angered finns människor som lämnats åt sitt öde. I höst förutsätts man rösta som de alltid gjort, medan välbeställda storstadsbor tydligen måste övertygas.

Kanske är det dags för både väljare och politiker att sluta föreställa sig ett Sverige där landsbygdens och storstaden människor ser helt olika ut och där dessas intressen alltid är varandra motsatser.

För i landsbygdsmänniskans och förortsmänniskans delade känsla av vanmakt och osynliggörande, borde det finnas alla möjligheter för ett parti att bygga allianser och söka stöd inför valet i september.

Trots allt lever ju de flesta väljarna inte i Stockholms innerstad.

---
Krönika publicerad i Dalarnas Tidningar/Kultur 31 juli 2010.


5 kommentarer:

Anonym sa...

Bra skrivet!

Mikael Wallgren sa...

Japp, så sant som det är sagt! Som göteborgare som bott i över 13 år på olika ställen i Norrland kan jag inte mer än hålla med...

Alex Bengtsson sa...

Det här är bland det bästa jag har läst på länge.

Daniel sa...

Tack Alex, Mikael och "Anonym"!

Petit sa...

Mycket bra!
Att partierna ömsom vill satsa på mittenväljare, ömsom på storstadsväljare, beror nog på att dessa anses som mer lättrörliga.
Mitten, ett något luddigt begrepp, är de otrogna som väljer efter mittenpartiernas dagsaktuella agenda och människor i storstad anses mer förändringsbenagna är de som lever i mindre städer och samhällen.
Om partierna har rätt vet jag inte, men det låter troligt.