fredag, november 05, 2010

Jantelagen som snuttefilt



Jantelagen är på tapeten.

Isabel Adrian, en av deltagarna i tv-såpan Svenska Hollywoodfruar har för en kvällstidning berättat att hon var tvungen att lämna Sverige på grund av Jantelagen. Adrian menade att ingen i hemlandet tog henne på allvar, så hon stack till USA.

Sofia Arkelsten, moderaternas partisekreterare, har kritiserats för att hon varit ute och rest med oljeföretaget Shell. Hennes försvarare menar att de som skäller på Arkelsten gör det med utgångspunkt i Jantelagen. Kritikerna är avundsjuka och vill också åka på bjudresor till sydfranska Akvitanien, menar man.

Slutligen har fyra moderata riksdagsmän författat en motion där via lagstiftning önskar sig göra av med Jantelagen. De motionerande moderaterna anser att Jantelagen är en sorts dold diskriminering och därför bör omfattas av diskrimineringslagstiftningen.

I en intervju i Sydsvenskan säger en av de moderata riksdagsmännen att man vill komma tillrätta med situationer där folk inte fått jobb på grund av att ”den som inte bestämmer inte unnar personen jobbet”.

Som tankemässigt paradigmskifte hos högerpartiet betraktat är det intressant. Arbetslösa ska alltså inte skylla sig själva om de får stämpla eller ta socialbidrag. Nu är det Jantekramande arbetsgivare som inte unnar folk jobb.

Det är alltså hit vi kommit, det är hit det slentrianmässiga motståndet mot Jantelagen fört oss.

Förvisso finns det nästan inget som fyller mig med så mycket vällust som när evangeliskt berusade politrucker går på sina egna partytrick. Men nu orkar jag inte längre.

Inspiratörer. Livscoacher. Självhjälpboksförfattare. Positivt tänkande-profeter. Dokusåpastjärnor. Folk som jobbar med media, pr eller event. I nio fall av tio så avfärdar dessa människor all kritik mot dem genom att skylla på Jantelagen.

Det har möjliggjorts genom det automatiserade motståndet mot Jantelagen som predikats i över 20 år.

Hatet mot Jantelagen är de gränslösa människornas snuttefilt, ett sätt att bygga en ideologi kring egna misslyckanden. Men det gör oss till sociopater, distanslösa typer med uppumpat och tomt självförtroende på kuppen.

Och nu har den utvecklingen fått politiskt stöd av moderaterna.

Men låt mig vara tydlig på en punkt. Problemet med det här landet idag är inte att vi har för mycket Jantelag.

I Sveriges riksdag sitter i dag ett parti som i större utsträckning än något annat representerar människor – lantisar, outbildade, folk i lågstatusyrken – som alltid fått höra att de inte ska tro att de är något.

Trots allt så kan Jantelagens död kan inte formuleras tydligare än med de 5,7 procent Sverigedemokraterna fick i riksdagsvalet i september.

- - -
Krönika publicerad i Dalarnas Tidningar/Kultur 5 november 2010.

3 kommentarer:

Linnea sa...

Det här var bannemej det bästa jag har läst sen jag konfirmerade mig! Jag är så underbart glad att någon vågar ta bladet från munnen i den här hysteriska jantedyrkande tiden. Vad som saknas i det här tidevarvet är ju inte egotrippande, utan empati och ödmjukhet inför alla människor. TACK! Från botten av mitt hjärta.

Peter Karlberg Blogger sa...

Tycker också att det var mycket bra skrivet. Dock tror jag att det faktiskt finns en del ställen där det är lätt att uppleva att jante tillämpas, inte ovanligt (känner till några ska jag kanske tillägga) att framgångsrika lärare t.ex. upplever svårigheter på sina arbetsplatser av det slaget

Anonym sa...

Jag höll med fram till de två sista styckena. Sen tappade du mig. Hur bevisas Jantelagens död av att ett Janteparti är i riksdagen?