fredag, januari 29, 2010

Avväpna (Sd) med hjälp av Bowie



Som ung var jag medlem i en armé. Vi kallade oss BOA , men vi agerade inte på order av någon men allt som vi gjorde, det gjorde vi för en man - David Bowie.

BOA stod för Bowie Online Army och vårt arbete gick, kort sagt, ut på att se till att David Bowie fick den framskjutna positionen på internet som hade i våra hjärtan.

Vi såg till att Bowie vann läsaromröstningar om tidernas störste artist, världens bästa rockalbum, världens bäst klädde, tidernas bästa tandvårdspatient. Likt en sämre organiserad flock vargar rörde vi oss från NME, och Aftonbladet till Rolling Stone via MTV.

Sajter där någon omröstning hölls besöktes av vår lilla armé. Genom våra egna forum tipsade vi varandra om var vi kunde kuppa in Bowie och se till att han spöade Dylan, Rolling Stones, Aretha Franklin, Springsteen. Allra stoltast var vi när vi såg till att Bowie låg etta på en italiensk videolista hela januari 1999.

Jag inbillar mig att vår verksamhet då, vid senaste sekelskiftet, bidrog till att David Bowies profil höjdes märkbart. De album han släppte vid den här tiden sålde mycket bättre än de skivor han släppt under 90-talet. Bland många kom Bowie att omvärderas efter det långa 1980-talet, och han fick en mer naturlig plats i rockmusikens kanon.

Kanske är det bara en slump, men det är ett faktum att David Bowie var den förste artisten på sin nivå som
brydde sig om internet. Redan 1983 använde han sig av e-mail. 1987 startade en David Bowie-newsgroup på Usenet. 1996 blev han den förste mainstream-artisten som släppte en singel digitalt. 1998 blev Bowie internetleverantör när han öppnade BowieNet.

Han uppmuntrade fansen att digitalt dela med sig av bootlegs och hyllade idéen om nätverkssamhället. En tillåtande och tilltalande attityd mot de fans som var födda på 70- eller 80-talet och som vid millennieskiftet gjorde sig hemmastadda på internet. Älskade man David Bowie och hade en internetuppkoppling var det ju naturligt att man belönade sin hjälte med att "hjälpa" honom vinna över smaklösa rockgubbar som Led Zeppelin i någon omröstning.

På många sätt liknar den strategi vi Bowie-fans använde oss av 1998-2003 den strategi Sverigedemokraterna använder i dag. Som Gabriel Sundqvist, vd på Pronto Communications, noterar i en krönika på Dagens Media är Sverigdemokraterna det svenska parti som totaldominerar på internet.

Gå bara in på vilket politiskt diskussionsforum som helst. Titta i kommentarerna på Newsmill. Läs läsarkommentarerna på vilken nyhetssajt som helst. Handlar nyheten om sjukförsäkringen så handlar den efterföljande diskussionen ändå om integrations- och invandringspolitik. Och på Youtube har (Sd) tre gånger så många kanalvisningar som Moderaterna.

Det är inte direkt representabelt för hur Sverige ser ut i dag. Sverigedemokraterna har i dag hemmaplan på internet och riksdagspartierna är väck. De fokuserar på tryckta medier och lämnar fältet fritt för (Sd). "Riksdagspartierna med sina partikanslier och sympatisörer i hela landet har enorma personalresurser för att bedriva samtalskampanjer online", skriver Sundqvist. Men riksdagspartierna låter bli.

The Beatles hade ju även år 2000 fler fans än vad David Bowie hade. Ändå var de mer eller mindre osynliga på nätet eftersom The Beatles-fansen hellre skrev en insändare i Record Collector eller Uncut om att "Lucy in the sky with diamonds" var världens bästa låt. På internet
visste alla att det var Bowies "Life on Mars?" som var världens bästa låt.

I dag skriver vi år 2010 och David Bowie är inte längre unik i sitt sätt att använda internet. BowieNet har blivit en simpel nyhetstjänst. Andra artister och skivbolag fattade att man var tvungen att agera kraftfullt och framstå som attraktiva även på internet för att inte uppfattas som helt passé. Nu är David Bowie är omsprungen vad gäller närvaro på nätet av de flesta, och Bowie Online Army finns inte längre.

Om de svenska riksdagspartierna inte vill lämna fältet fritt för Sverigedemokraterna och andra grupperingar som är duktiga på att samordna sina agendasättande anfall måste de lära sig David Bowie-läxan. Det är enda sättet att avväpna SOA, Sverigdemokraterna Online Army.

Uppdaterat (1/2): En rad svenska medier rapporterar i dag att SD försökt sabotera en valsatsning genomförd av TV4 och Kanal 5 för att i en opinionsundersökning framstå som att man har närmare hälften av befolkningen bakom sig. Läs mer här och här.

tisdag, januari 26, 2010

Nyqvist spelar Olof Palme?



Ett roligt rykte från gårdagens Guldbagge-gala har nått mig. Tydligen så är det mer eller mindre klart att Michael Nyqvist ska spela tidigare statsministern Olof Palme i en kommande biografisk film om denne.

Manuset, som ska skrivas av Ulf Ryberg och Pia Gradvall, baserar sig tydligen på Kjell Östbergs Palme-biografier "I takt med tiden (1927-1969)" och "När vinden vände (1969-1986)" och Dieter Strands reportagebok "Palme igen? - Scener ur en partiledares liv".

Om man i en kommande film använder sig av Strands reportage kan det bli sensationellt. Då handlar det nämligen inte om Palme som statsminister och maktutövare, utan snarare om de år då Palme var som mest tilltryckt och berövad makten - efter IB-affären, efter Geijer-affären, och efter valförlusten 1976.

"Palme igen?" släpptes 1980, då hade Olof Palme varit socialdemokraternas partiordförande i tio år. Boken handlar främst om valrörelsen 1979, då socialdemokraterna skulle ta tillbaka den regeringsmakt man förlorat i det historiska valet 1976. Så blev det nu inte. De borgerliga kunde åter bilda regering och inte förrän 1982 kunde Olof Palme kalla sig statsminister igen.

Hur som helst, i "Palme igen?" följer dåvarande Aftonbladet-journalisten Dieter Strand med den socialdemokratiske oppositionsledaren överallt. Han är med Palme på hans arbetsrum i riksdagshuset, han sitter med honom på valturnéernas hotellrum, han följer med honom in i radhuset i Vällingby och ut i arbetslyan på Bommersvik. Ett unikt reportage som påminner om Erik Fichtelius dokumentärserie "Ordförande Persson", förstås.

I sitt förord till boken lämnar Dieter Strand följande omdöme om Olof Palme och socialdemokraterna vid 1970-talets slut: "socialdemokratisk enmans-show på gott och ont".

En sådan film vill åtminstone jag se. Så låt oss hoppas att ryktet är sant så kanske Sverige snart får sin egen "The Deal", "The wilderness years" eller "Kennedy".

tisdag, januari 12, 2010

On this arena!



Vänsterjournalisterna Dan Josefsson och Daniel Suhonen går idag till skarpt angrepp på den progessiva tidskriften Arena i en kulturartikel i Aftonbladet.

Josefsson och Suhonen anklagar Arena för att "skapa en förvirrad och svag socialdemokrati utan maktanalys, en fackföreningsrörelse stadd i reträtt, och ett rödgrönt vänsteralternativ som [...] lider av katastrofalt dåligt självförtroende".

Orsaken, menar man, är att tidningen i sina artiklar fokuserar på identitetspolitik, semantik, digital kommunikation, bioforskning och teknisk utveckling. Borta är klassmedvetenheten, de sociologiska analyserna och empatin. "Arenaredaktörerna ser sexuell frigörelse som snudd på det enda vänsterprojektet värt att driva", skriver Suhonen och Josefsson.

Oavsett vad man tycker om de tvås text så är det här ett ganska roligt citat ur artikeln: "
Tidskriften (Arena, min anm.) möter sällan några invändningar från högerhåll, vilket bara delvis kan förklaras av att udden i texterna så ofta är riktad mot en inskränkt 'vänster' som inte håller med Arena".

Håll den där citationen i minnet.

Expressens biträdande kulturchef Johan Hilton har så idag skrivit en raljerande kommentar om de tvås artikel där Suhonen och Josefsson uppmanas att vakna upp och känna doften av latte.

Och på Twitter hyllas Hiltons bloggning. Av liberala Dilsa Demirbag-Sten. Av liberala Isobel Hadley-Kamptz. Av liberala Karin Olsson. Och så en förläggare som jobbar på det förlag som ger ut Arena.

En ödets ironi som väl med citatet ovan ger i minnet ger Josefsson och Suhonen någon sorts rätt?

lördag, januari 02, 2010

Cyniskt att låtsas vara uteliggare



Aldrig är vi så givmilda som i juletid. Logiskt då att Sveriges Radio och Sveriges Television under en vecka i december drog igång Musikhjälpen, ett holländskt programformat som går ut på att under en vecka samla in pengar till människor i nöd.

Här erbjuds publiken möjligheten att maila och smsa in till programmet och önska en låt. För varje låtönskning betalar man 50 kronor som gick direkt till Radiohjälpens arbete mot malaria.

Inte mycket att anmärka på där. Men i dessa narcisstiska tider räcker det förstås inte med att vädja till människors godhet, så för att piffa till insamlingsgalan stoppade man in programledarna Jason "Timbuktu" Diakité, Christer Lundberg och Ametist Azordegan i en glasbur uppställd i Kungsparken i Göteborg.

"De får inte äta fast föda och de har ingen möjlighet att lämna glashuset och gå på stan och köpa julklappar", enligt SR:s programbeskrivning.

Men någon bra anledning till varför man spärrade in tre radioprofiler i ett glashus och lät dem hungra har SR ännu inte gett. Handlade det om solidaritet med de verkligt utsatta, de malariasjuka i världens tropiska områden, de som inte heller får gå på stan och köpa julklappar? Man får anta det.

Jag anar en trend här. Att skådespela syns ha blivit en allt viktigare ingrediens när den västerländska medelklassen ska ta sig an samhällsproblem. En god vilja eller en utvecklad analysförmåga räcker liksom inte längre.

Minns hur en kvällstidning i våras lät en av sina reportrar leva på socialbidrag i en månad och sedan blogga om livet som fattig, tryggt förvissad om att hon kunde gå tillbaka till sin månadslön efteråt.

Vi måste fråga oss vad det tjänar till att under en kortare period låtsas att man lever ett liv som man egentligen inte gör. Blir man en bättre korrespondent i Sudan om man under, säg en vecka, leker att man fått sina barn mördade, sina kvinnliga släktingar våldtagna och sina manliga släktingar sönderskjutna?

Måste vi som anser att Ang San Suu Kyi bör släppas fri först testa på hur det är att sitta i husarrest?

Svaret på de här frågorna är naturligtvis nej. Att solidarisera sig med utsatta grupper och människor behöver inte betyda att man måste leka att man delar livssituation med dem.

Att genomföra ett illa spelat skådespel där drivkrafterna är ens egna privatmoral och skuldkänslor sticker i ögonen, både på publiken och de vars talan man påstår sig föra.

Om du skänker pengar till Stadsmissionen behöver du inte lämna hus och hem en vecka och lägga upp Youtubeklipp på hur du sover under en gångbro i urindoft och iskyla.

Även om det säkert också skulle bli lika underhållande tv som när Timbuktu fick blodsockerfall i direktsänd radio.

- - -
Krönika publicerad i Dalarnas Tidningar/Kultur 2 januari 2010.

Kolumn i DT idag



I dag skriver jag i Dalarnas tidningar om SR:s "Musikhjälpen", låtsad fattigdom och andra skådespel.

Och, precis som förra gången ber jag er att o
bservera att de där vansinniga versalerna är en vinjett som ser bra ut i pappret, men på webben ser det ut som att skribenten fått dåndimpen.