fredag, februari 26, 2010

Magnussons påhopp saknar poäng

En av SvD-tecknarna Jan och Maria Berglins fyndigaste serierutor kunde vi ta del av i somras. Den handlade om svenskars förhållande till kunskap om litteratur.

Normalt sett litar vi på att utbildade människor kan mer om sitt ämne än icke utbildade. Men inte när det gäller litteratur. Där möts expertisen ofta av förakt. Det visade Berglins med sedvanlig träffsäkerhet.

En tydlig illustration av detta förakt dök upp på en blogg i dag. Debattören Lisa Magnsson går till våldsamt angrepp på kritikern Hanna Hellgren sedan denna publicerat en intressant men inte särskilt provokativ recension av den enligt henne stilistiskt ointressanta Susanna Alakoski-romanen "Håpas du trifs bra i fengelset" (Aftonbladet 12/2).

Magnussons kritik av artikeln är i sig helt poänglös, dess aningslösa yvighet bekräftar egentligen bara Hanna Hellgrens teser. Mer intressant är däremot det illustrativa sätt hon ger sig på Hanna Hellgren i egenskap av intellektuell med litteratur som specialitet. Så här låter det, till exempel:

”Den förment djuuupa fiiina kulturen premierar form framför innehåll: Stapla svåra snygga ord ovanpå varandra och kulturmänniskorna blir extatiska, vad som faktiskt sägs är underordnat. [...] Med detta säger hon ju också samtidigt att alla som inte har läst tiotusen obskyra universitetspoäng är uteslutna från kulturen.”

Bildningsföraktet som träder fram här hör snarare hemma i kinesiska kulturrevolutioner än i svensk kulturdebatt 2010. I Magnussons värld är det fult att studera på universitet och det är fult använda ett språk som inte omedelbart bekräftar sin läsare.

Visst, man kan med gott samvete strunta i Magnussons, precis som man struntar i en annan bloggstolle, Nikolaus Gautfalk, men ska man tro Berglins, och det ska man nog, så har Magnussons hållning en bred förankring hos det svenska folket. Detta förhållande är förstås en av de grundläggande orsakerna till att kritikerlistor och försäljningslistor ofta inte ens tillhör samma solsystem.

Här är det som yrkeskritiker lätt att förfalla till självömkan och dystopi. Den utveckling som har gjort att högkulturen numera är en subkultur gör att vi, med all rätt, kan hysa tvivel inför vår genomslagskraft. Vi vet att våra läsare är engagerade, men hur många är de egentligen?

Berglins menade också i sin serieruta att de som sysslar med litteratur har en överdriven respekt för de fåkunniga på området och illustrerade det med en interiör från en bilverkstad. Bilmekanikern säger till kunden att ”... inte vill jag skriva dig på näsan... tycker du att det är topplocket som skramlar, så är det så... för dig”.

Ja, kanske felet finns hos oss kritiker själva, som alltför ofta, av missriktad hänsyn, inte vågar skilja på bra och dålig litteratur – och därmed lämnar hela spelplanen öppen för populister som Lisa Magnusson.

- - -
Detta är en cover på den här texten, och åsikterna jag ger uttryck ovan är bara på skoj.

torsdag, februari 25, 2010

Det förflutna vapen mot politiska fiender



Expressen kräver på ledarplats i dag att Säpo ska släppa de så kallade Rosenholzakterna. I akterna ska det finnas namn på senskar som, under den tid Tyska demokratiska republiken (DDR) existerade, samarbetade med den östtyska säkerhetstjänsten Stasi.

Enligt dem som vill ha ut namnen på DDR-spioner verkar det nästan vara som att Säpo sitter på en lista över namn på svenskar som bedrivit underrättelsearbete i Sverige för Östtysklands räkning.

Men, de 50 namn som står på listan har Säpo redan tittat närmare på. Man har hållit förhör med de misstänkta, man har utrett och man har spanat. Och hade de 50 svenskarna varit så farliga som Expressens ledarsida vill göra skön av hade åtal för spioneri väckts för länge sedan. Och de 50 svenskarna hade varit lika kända som Stig Bergling, Astrid Dövle och Stig Wennerström.

Men inget har hänt. Varför? Brottmisstänkarna mot de flesta namnen i Rosenholzakterna var grundlösa. Enligt Säpos utredning hade u personerna fråga aldrig tillgång till några hemliga uppgifter och hade inte heller kontakt med personer som hade tillgång till sekretessbelagt material.

En handfull personer ska dock ha värvats av Stasi, men de hade inte möjlighet att spionera mot Sverige och deras eventuella brott var när uppgifterna nådde Säpo. Enda undantaget verkar ha varit en person som arbetade som dubbelagent, mot Stasi.

Längtan efter att få se namnen i Rosenholzakterna verka grundar sig i det guldläge det skulle innebära att låta politiska fiender löpa gatlopp. "Finns det tidigare DDR-informatörer som i dag har en förtroendeposition finns det ett allmänintresse att offentliggöra dem", skriver Expressen.

Säpo exemplifierar hur en person i akterna hamnat där: Stasi ska ha antecknat personens namn som potentiell agent bara på grund av att han som lärare vänt sig till DDR:s ambassad för att få material om Östtyskland.

Föreställ er en person som på 80-talet var lärare och nu kanske är förtroendevald politiker. Ni ser rubrikerna framför er, va?

tisdag, februari 23, 2010

Förnuftets näsduk torkar inte känslans gråt



Sofia Mirjamsdotter presenterar varje vecka en utmaning till Sveriges bloggare. Ett tema att skriva om, och denna vecka handlar det om att presentera en Spotifylista på 10 låtar som på något sätt hör ihop. Mitt tema är musik som förnyade min kärlek till popmusiken.


All musik är ny för den som aldrig hört den förr. Någon gång vid 00-talets mitt hade jag kört fast. Jag hade tröttnat på rockmusiken, kräktes på de oändliga rader av machomän i läder och denim som förpestade mitt livsrum. De gamla snuttefiltarna kändes utnötta. Jag behövde något nytt, en ny scen, en ny våg.

Och om inte den nya vågen kom till mig fick jag väl hitta den själv. Med förnämliga Allmusic som referensverk lyckades jag forumlera för mig själv vad jag saknade: ringande gitarr, ett visst sätt att frasera, ett delikat användande av oboe, religiöst tvivel, ciderbubblande popmelodier.

Musiken jag hittade - och som jag ännu håller närmast hjärtat - är förvisso inte inspelad under de senaste fem-tio åren. Men när jag hörde det första gången - tack Soulseek! - var det helt nytt för mig.

Det handlar om en estetik och ett förhållningssätt som jag är djupt förälskad i. Och ännu idag kan jag komma på mig själv att hitta popmusik från 1986 - tack Spotify! - som känns helt ny och fräsch. För mig.

Så här är mina 10 favoriter, rakt från hjärtat.

Förnuftets näsduk torkar inte känslans gråt (39:40)
01. The Mighty Wah! - The story of the blues, pt. 1 (från albumet "A word to the wise guy", 1984)
02. The Lotus eaters - The first picture of you (från albumet "No sense of sin", 1984)
03. Fiction factory - (Feels like) Heaven (från albumet "Throw the warped wheel out", 1984)
04. The Style council - Headstart for happiness (från albumet "Café Blue", 1984)
05. Nick Heyward - Blue hat for a blue day (från albumet "North of a miracle", 1983)
06. The Wild swans - Bringing home the ashes (från albumet "Bringing home the ashes", 1988)
07. Aztec camera - We could send letters (från albumet "High land, hard rain", 1983)
08. Sandie Shaw - Cool about you (från albumet "Hello angel", 1988)
09. Prefab sprout - Goodbye Lucillle #1 (från albumet "Steve McQueen", 1985)
10. The Pale fountains - Thank you (från singeln "Thank you", 1982)

måndag, februari 22, 2010

Deleta skrikpiraterna!



Läs gärna Sofia Mirjamsdotters monsterlånga bloggning på SSBD om förmenta mediegranskaren Thomas Tvivlaren. Intressant och spännande läsning, minst sagt.

Men det som gör mig alldeles iskall i den här frågan är hur piratrörelsen och deras mest högröstade advokater har skaffat sig ett privilegium som få andra opinionsgrupper åtnjuter.

När piratrörelsens bildstormare gastar på bloggar och på Twitter eller mailar redaktionerna måste svenska journalister dyrt och heligt bedyra att de inte sitter i knät på piratrörelsens fiender inom upphovsrättsindustrin och att nyhetsartiklar och opinionsmaterial inte skrivs på uppdrag Disneys företagsledning eller Henrik Pontén.

Herregud! Visst, Mirjamsdotter har rätt när hon skriver att svenska medier bör öppna för insyn i verksamheten och inte nonchalera sina granskare. Men, insinuanta gaphalsar med Jolly Roger på kavajslaget bör behandlas på samma sätt som de galningar som mailar nyhetsredaktionerna och anklagar dem för att fjärrstyras av ZOG.

Markera mailet, tryck delete.

lördag, februari 06, 2010

Newsmill har de läsare de förtjänar



Känner du också att kulturdebatten har gått i stå och att alla tyckare i ankdammen snattrar förvillande lika? Tycker du att SR:s Ring P1 tappat stinget och har blivit sådär tråkigt sossigt som all annan public service-radio är?

Slå dig då ner framför datorn och surfa in på Newsmill, en debattsajt på nätet som under sitt dryga ett år lyckats sätta agendan för hela samhällsdebatten oftare än DN Debatt förmått under hela 2000-talet.

Det är här, på Newsmill, människor man haft respekt för gör sina mest grandiosa magplask och fullkomligt ballar ur.

Det var här den sansade poeten Mohamed Omar kom ut som förintelseförnekare. Det var här som författaren Cecilia Gyllenhammar och skådespelaren Jessica Zandén tyckte att svenska män borde slå sina fruar lite oftare.

Det är på Newsmill sedan tidigare kända tokstollar tagit sitt koncept ännu längre.
Senast var det den gamle nydemokraten och industrimogulen Ian Wachtmeister som vädjade till den svenska politikerkåren att odla fram en Silvio Berlusconi. Och på Newsmill har helt okända knäppgökar fötts och visat upp sig för allra första gången. Jag säger bara Anna Anka.

Bland nyfrälsta webbstrateger, IT-gurus och andra nervösa har Newsmill hyllats för sitt sätt att höja interaktiviteten bland läsarna. Sajten låter helt enkelt sina besökare betygsätta, "milla", aktuella begrepp i samhällsdebatten med orden "arg", "uttråkad", "nyfiken" och "glad".

Om vi ser tillbaka ett år på vad Newsmills läsare varit mest glada för kan vi se att både Piratpartiet och torrentsajten The Pirate bay är omtyckta fenomen. Dock inte lika omtyckta som Israel.

Israel är nämligen det begrepp som gjort läsarna allra gladast under de senaste tolv månaderna. Goldstone-rapporten finns inte med på topplistan, men det gör Sverigedemokraterna, Gud, hemmafrun och monarkin.

Men vad gör då Newsmill-läsaren arg? Först och främst Ipred-lagen, förstås. Sedan kommer partiledaren Mona Sahlin, författaren Liza Marklund och Konstfacksexperimentet. Men även islam och slöjan är ord som fungerar som ett rött skynke för de interaktiva läsarna.

Vad som är hönan och vad som är ägget i relationen mellan skribenternas stollerier och läsarnas ilska förblir ett oläst mysterium, men rimligen får man de läsare man förtjänar.

Det sägs ibland att det stora problemet med samtalet på internet är att de inte modereras och aldrig utsätts för en redaktörs stränga ögon innan det, så att säga, går i tryck. Men då Newsmill är skapat av just redaktörer från den liberala kvällstidningen Expressen undrar man om inte problemet är det motsatta.

- - -
Krönika publicerad i Dalarnas Tidningar/Kultur 6 februari 2010.

Ny kolumn i DT idag

Idag skriver jag om Newsmill på Dalarnas Tidningars kultursidor. Texten skrevs på förra sidan årsskiftet och har därefter bollats fram och tillbaka mellan mig och redaktören, men nu går den i alla fall i tryck.

Ännu så länge har den inte letat sig ut på DT.se, men genom lite fiffigt datameck så kan du genom att klicka på länken nedan ändå läsa vad jag har att säga.

Uppdaterat:
Nu har min krönika hittat ut på DT.se och finns att läsa i ett, möjligen, behändigare format. Klicka här.

tisdag, februari 02, 2010

Engdahls Newsmill-text om Röhm



Med anledning av Pär Ströms Newsmill-text om manliga feminister ber jag att få påminna om den här texten från sommaren 1934. Den är skriven av den fascistiske politikern Per Engdahl med anledning av mordet på nazisten - och bögen! - Ernst Röhm.

Engdahl var helt uppenbart sur för att den tyska nazismen hade blivit mer poppig än den italienska fascismen i Sverige och försökte med den här texten (publicerad i posttidningen Nyhetskvarnen) misstänkliggöra nazisterna och på så sätt locka tillbaka de totalitärt lagda nationalisterna till det fascistoida ursprunget.

Nog pratat. God läsning.

"Efter Kapten Klänning kan man inte lita på nazisterna

SA-truppernas homosexuelle chef Ernst Röhm greps och avrättades som misstänkt för att planera en statskupp mot den nazistiska statsledningen. Röhm var känd för att ha vigt sitt liv åt nazismen. Nu frågar sig allt fler – kan man lita på nazistiska homofiler? Det skriver Per Engdahl från Riksförbundet Det Nya Sverige.

Är nazistiska homofiler trovärdiga? Nazistiska homofiler är opportunister. Vilka bevekelsegrunder har nazistiska homofiler? Och vilken trovärdighet? Saken har aktualiserats av att förre SA-chefen Ernst Röhm avrättats som misstänkt för inbladning i en planerad statskupp mot den tyska statsledningen. Röhm var känd homofil och vigde sitt liv åt nazismen. Nu frågar sig allt fler - kan man lita på nazistiska homofiler?

Innan jag engagerade mig i den tyska nationalsocialismen trodde jag att nazister givetvis var heterosexuella. Sedan upptäckte jag att en del av de mest militanta nazisterna är homosexuella. Först verkar det obegripligt hur människor kan gå med i en rörelse som bekämpar den egna läggningen. Men det finns en naturlig förklaring.

Under en tid har det tyska samhällsklimatet varit sådant att det ger fördelar att kalla sig nazist. Den som utmålar sig som nazist får uppskattning. Den som utmålar sig som nazist får lättare befordran, eller nytt jobb. Den som utmålar sig som nazist får lättare ekonomiska anslag för exempelvis forskning. Och så vidare.

Det handlar alltså om opportunism. Fenomenet går igen på många områden. Bland annat var det under flera decennier betydligt lättare att göra karriär inom den offentliga sektorn om man var demokrat - vilket gjorde att många som egentligen inte var intresserade av politik deklarerade sig som demokrater. Nuförtiden är det lättare att få framgång inom vad-som-helst för den som kallar sig nazist - och vips dyker det upp väldigt många nazister.

Jag har själv hört det från ett antal av mina bekanta. Bland annat två personer som forskar inom ämnen som inte har ett dugg med nationalsocialism att göra. "Lägger jag bara in lite nazistvärderingar i en ansökan är det mycket lättare att få forskningsanslag", förklarar de.

Säg "lebensraum", och karriären tar fart. Säg "Heim ins Recih", och pengarna börjar flöda. Säg "Gleichschaltung", och projektansökningarna blir godkända. Säg "nordiska ledarprincipen", och hyllningarna kommer. Inte undra på att även homosexuella hoppar på den nazistiska triumfvagnen.

Det är lättare att flyta med strömmen än att tänka själv och stå för något. Så fungerar opportunismen. Därför kunde de frisannade med sådan lätthet genomdriva sina vansinnigheter. Därför kallar sig så många svenskar socialdemokrater under 30-talet.

I Ernst Röhms fall är det omvittnat vilka stora fördelar hans högljudda patos för nazismen gav honom. Trots en destruktiv ledarstil som ledde till ständiga konflikter kunde han behålla en stark position. Exempelvis säger SS-officeren Rudolf Höss, som tjänstgjorde i Freikorps samtidigt som Röhm, att det fanns frågetecken kring Röhm både när det gällde hans omdöme och ekonomiska frågor. Men "han var armerad med ett nazipansar", säger Höss. Röhm var alltså oåtkomlig på grund av sin nazistiska image.

Det kan också finnas andra faktorer som har spelat in när det gäller Ernst Röhms beslut att viga sitt liv åt nazismen. Läkaren Josef Mengele menar att det kan ha varit ett sätt att hantera en inre konflikt på det sexuella planet - ett sätt att försöka hålla sexuella böjelser stången. Oavsett hur det är med den saken kan man konstatera att Ernst Röhm hade stor nytta av sin nazistiska profil.

Fascister som kämpar mot homosexualitet har jag stor respekt för. Det är en helt annan sak. Jag tillhör exempelvis själv den gruppen. Det är nationalsocialister som bekämpar sin egen ideologi som jag har svårt att känna förtroende för. Alltså nationalsocialister som är homosexuella.

Per Engdahl, Riksförbundet Det Nya Sverige".