måndag, mars 29, 2010

Naiva förhoppningar om Google



Emanuel Karlsten, Expressens sociala medier-redaktör, förlåter Google för deras kohandlande med yttrandefriheten. "Men det är ok nu. Det är förlåtet", skriver han med anledning av att Google inte längre gömmer regimkritiska sökresultat i Kina.

Karlsten tror att Googles beslut att stänga google.ch och omdirigera sökningarna till Hong Kongs ocensurerad sökmotor beror på att företaget "såg ett mer ärofyllt uppdrag: Att visa att det inte går att vinna över internet".

Ärofyllt? Man får sägas att Googles försök att positionera sig som it-ekonomins främste filantroper har lyckats om redaktör Karlsten missar det mest uppenbara i den här affären.

En mycket liten del av Googles enorma vinst 2009 kom nämligen från Kina. Den amerikanska sökmotorn har en marknadsandel på bara 36 procent i Kina. Jämför det med den kinesiska sökmotorn Baidu som har en marknadsandel 63 procent.

Om Googles halva vinst hade stått på spel, då företagets beslut att ta sin Mats ur den kinesiska skolan förmodligen inte varit lika lätt. För Google handlar affärerna i Kina om att tjäna pengar, inte att visa att internet är oövervinnligt.

Läs mer: Baidu's Gain from Departure Could Be China's Loss (NY Times), For Google, a Threat to China With Little Revenue at Stake (NY Times), Baidu Poised for Google's China Revenue (Red Herring)

fredag, mars 26, 2010

"Hoppas dom själva blir våldtagna. FY FAN"



Ingen tänkande människa har väl missat "Uppdrag gransknings" strålande dokumentär "Den andra våldtäkten". En 14-årig flicka våldtas på en skoltoalett, får samhället emot sig och baktalas, hånas och kränks i Facebook-grupper som syftar till att få den 16-årige våldtäktsmannen fri.

Efter dokumentären har det, på bland annat Facebook, startats en hel del aktionsgrupper till förmån för de våldtagna flickorna. Efter att ha tittat genom några av grupperna känner jag mig oerhört störd av hur en del människor förfasas över det råa språkbruk som använts i "fria våldtäksmannen"-grupperna, men nu när opinionen vänt så riktas hoten om våldtäkt, våldssex och mord mot våldtäktsmannen, hans mamma, bror, prästen, skolledningen och våldtäktsmannens kompisar.

Det är samma typ av flockbeteende som det som riktades mot de våldtagna flickorna. Upprörda människor verkar inte ha de minsta problem med att använda sig av hotet om våldtäkt, det yttersta uttrycket för sexuell makt, får att vinna poänger i en debatt som redan urartat.

Hade Facebook-gruppmänniskorna, som nu hotar med våldtäkt men ändå säger värna om de våldtagna tjejerna, brytt sig om att sätta sig in i psykologin bakom våldtäkter hade de insett att hotet om våldtäkt är ett av de starkaste maktmedlen som finns för att sätta människor på plats och utöva patriarkal dominans.

Men diskussionen får tydligen inte handla om manligheten, skuldbeläggandet av kvinnan och patriarkala förtryckarsystem. Det ska handla om det unika i att två tjejer sveks en by befolkad av inavlade bönder.

onsdag, mars 24, 2010

Mohamed Omar - antisemitisk buskis



Mohamed Omar framstår allt mer som det svenska kulturlivets motsvarighet till Borat. När Svenska dagbladet intervjuar poeten och den självutnämnde islamisten styrs samtalet obönhörligen in på hans syn på Förintelsen – vilken han självklart förnekar (dock censurerar Svenskans kulturchef just de bitarna, vilket gör det hela än mer bisarrt).

Vad Omar helt uppenbart sysslar med är en typ av obekvämlighetskomik som vi inte sett maken till sedan Stefan Sauk stod i stats-tv i slutet av 1980-talet och pratade om de positiva effekterna av aids.

Den människoälskande medelklassen får dåndimpen och vet inte hur den ska hantera denne rasistiska, Khomeini-kramande och välformulerade judehatar-despot. Varje gång Omar uttalar sig i offentligheten föreställer jag mig att han gått igenom en lista på politiskt inkorrekta ståndpunkter och bockat av dem allihop inför nya utspel.

Samtidigt känns hans principlösa princip att vägra ta ansvar för hur hans persona framstår närmast intelligent. Allt han säger tar avstamp i hela västvärldens fördomar om judar, europeisk liberalism, muslimer och män från mellanöstern och kanske ska Omar förstås som en skrattspegel mot omvärlden.

Frågan är hur han ska ta detta vidare. Att med sin mediala attackmetod förneka förintelsen i en av Sveriges största tidningar får nog sägas vara den kulmen för Mohamed Omar som situationistisk elefant i offentlighetens porslinbutik. Nästa gång Omar bereds plats i ett stort svenskt media kommer vi bara gäspa och bläddra vidare till seriesidan.

För varje gång Mohamed Omar tas in som ställföreträdande gossen Ruda höjs rösterna i samtalsdebatten allt mer. Omars eskalerande vansinnighet och allt mer aparta framtoning gör att han snart nog kommer dränkas i det öronbedövande mediebruset han så framgångsrikt kuvat och styrt.

Därför kommer Omar snart att försvinna, precis som Borat. Istället kommer den verkligen mannen bakom clownsminket snart ge oss en motsvarighet till Brüno. Vem som gömmer sig bakom Omars clownnäsa?

Lars Vilks, förstås. Och Vilks är en konstinstallation av Jan Myrdal, en klassisk obekvämlighetskomiker som inte riktigt klarat sig på sitt Pol Pot-kramande ju längre bort från 1975 vi kommit.

Läs mer: Allas favorit blev extremist (SvD), "Jag visste att jag skulle bli portförbjuden" (SvD), Kultursidorna gav Omar en scen (SvD).

torsdag, mars 18, 2010

Chilton och annat trubbel



Alex Chilton är död. Därför vill jag tipsa om de tre låtar jag håller som hans bästa. Alla är inspelade 1978, av en händelse.

1. Girl after girl
2. Bangkok
3. Can't seem to make you mine

Är man intresserad av en svensk artist som för Alex Chiltons ideal vidare in i 2010-talet gör man bäst i att klicka här och lyssna på Trubbel.

söndag, mars 14, 2010

Tittar på teve!



I Dalarnas tidningar igår hade jag med en krönika där jag skriver om klassförakt, tv-tittande och Henrik Schyffert.

Läs gärna, genom att klicka här.

lördag, mars 13, 2010

Klassförakt i tv-soffan



Svensk tv:s senaste favoritgrepp syns vara att göra programserier där man aldrig kan vara tillräckligt tydlig med att markera att de människor som skildras i programmet absolut inte är programmets målgrupp.

Oavsett om programmet heter Ullared eller Färjan så bygger det på samma idé: ett gäng iskalla produktionsbolagskillar från huvudstaden sticker i väg till någon för dem okänd avkrok.
På platser som Ålands hav eller Halland låter man kameran gå när kvinnor och män hänger sig åt vulgonöjen som lågprisshopping eller taxfree-supande.

I redigeringen blir det snabba klipp, ett ymnigt användande av vidvinkel, musik från Wes Andersons och Jim Jarmuschs tokroligaste filmer och en genomironisk berättarröst som pedagogiskt lotsar oss mellan alla de förment sköna totalsvennar som viker industrisemestern åt att handla på Gekås.

Men det är alltså inte totalsvennarna som ska titta. Program som Ullared är skapat för dem som absolut inte är totalsvennar, de som vill kunna peka på tv:n och skrika: "Det där är i alla fall inte jag! Jag kanske är på botten, men jag handlar inte plastpåsar för 30000 kronor i månaden! ".

Vilka är dessa människor? Det handlar om en förment kultiverad medelklass som har sina rötter i arbetarklassen och som i krönikor och bloggar gärna tjuter ut sitt förakt för deltagarna i program som Ullared.

De tävlar i att forumlera den mest cyniska onelinern kring det shoppande patraskets kläder, skor, frisyrer och musiksmak.

Det kan verka häpnadsväckande att tv-program kan genera så mycket avsky, men det hela är logiskt. Den förgrymmade medelklassen ser sig själva i människorna som är med i tv-programmen.

Morgan, Kjell och Rose-Marie från Ullared är sådana som de själva kunde ha blivit. Och tv-programmen blir de föraktandes motsvarighet till den där träfiguren i Tomas Alfredssons film Fyra nyanser av brunt.

I filmen värjer sig en hotellägare, spelad av Henrik Schyffert, mot den lilla kitschiga träfigur hans föräldrar envisats med att ha släpat med sig till hans perfekta designerhotell.

Schyfferts klassklättrare har inte en chans mot träfiguren och inte ens när han försökt såga sönder den lämnas han någon ro. När nederlaget står klart utbrister han: "Jag åker ner i division fem igen. Jag åker ner i den där tingeltangel-världen som jag kommer ifrån, med all den dåliga smaken som finns där!"

Precis så är det med Ullared. När de glada shopparna rusar emot oss genom tv-rutan vet en del inte vart de ska ta vägen.

De nervösa klassresenärerna projicerar alla sina rädslor på programmet, ser hur tingeltangel-världen de kommer ifrån rycker närmare. Enda sättet att försvara den nya klassidentiteten är med förakt.

- - -
Krönika publicerad i Dalarnas Tidningar/Kultur 13 mars 2010.

tisdag, mars 09, 2010

Tejpa på!



Hej på er!

Tänkte bara berätta att anrika danska musikmagasinet Gaffa snart kommer till Sverige i en svenskspråkig upplaga. Undertecknad är en av skribenterna och har hittills hunnit skriva om The Four tops
och Kevin Costner, bland annat. Sajten gick nämligen upp redan i fredags.

Jag tror det här blir bra. Läs, och glöm inte att plocka upp första numret när det kommer i slutet av mars.