torsdag, april 29, 2010

Vet inte svenskar vad jämställdhet är?

Gudrun Schyman tycker inte man ska fråga om eller uttrycka sig i termer av "jämställdhet" eftersom folk inte vet vad det är. Är det något unikt för jämställdhetsfrågan?

Fi-ledaren Gudrun Schyman förklarar i en text på Second Opinion att hennes debattartikel i Göteborgs-Posten skrevs i tron att en öppen fråga i SOM-institutets enkät uttryckligen frågade om svenskars inställning till jämställdhet.

Hon skriver: "Att jag hade fått andra uppgifter om jag gått in och tittat på SOM-institutets egen hemsida och/eller läst rapporten är riktigt i ett avseende. Jag hade då sett att svaren baserade sig på öppna frågor".

Det är glädjande att Gudrun Schyman nu gått till källan, det vill säga SOM-institutets hemsida. Här finns, i princip, allt som institutet publicerat och presenterat sedan 1986.

Dessutom kan man här närstudera frågeformulär och kodböcker för att riktigt grotta ner sig i surveymetodologi. Men, man får dock intrycket att Schyman inte tittade så noga på hur den senaste SOM-enkäten såg ut.

För, om hon gjorde det så framstår hennes fortsatta "kritik mot att överhuvudtaget fråga om jämställdhet" som aningens märklig.

Som sagt, i enkäten ser man ju att institutet inte ställer frågor om jämställdhet (eller någon annat specifikt problemområde) i den öppna fråga som Schyman initialt retade upp sig på.

"I den senaste tidens politiska debatt har jämställdhet närmast framställts som om det var någon form av åsikt, något man definierar själv, hemma vid köksbordet. Det handlar om ifall man delar på disken eller inte", skriver Schyman.

Men, om nu Schyman anser att jämställdhet inte är en åsikt, utan ett mer komplext sätt att förstå samhället på, så förstår jag ärligt talat inte problemet.

Även andra politiska begrepp och ideologier (kommunism, nazism och kapitalism, exempelvis) hamnar långt ner när svenska folket svarar på frågan om vilket samhällsproblem de anser vara viktigast. Dessa politiska begrepp når inte ens upp i jämställdhetens två procent.

"Vad jag menar är alltså att om man ska få något grepp om attityder om jämställdhet måste man ställa konkreta frågor. Gör man inte det så är inte resultatet intressant överhuvudtaget", skriver Schyman och menar att många svenskar inte vet vad jämställdhet är, att man saknar definition.

Men det är väl inget unikt för jämställdhetsfrågan? Är alla medborgare överens om hur "välfärd", "rättvisa" eller "miljö" ska definieras?

De konkreta frågor om jämställdhet som Schyman efterfrågar ställs redan i SOM-enkäterna. Är Schyman intresserad av hur svenskarna svarat i de frågorna är hon välkommen att kontakta mig eller någon annan på SOM-institutet.

Och allra bäst vore det kanske om hon fick komma till SOM-institutet i höst och vara med när enkäterna kodas till behandlingsbar data för att få en djupare förståelse kring institutets arbete.

Slutligen får man hålla med Schyman när hon skriver att det förmodligen är betydligt fler än hon som inte alltid går till källan för varje artikel de läser. Schymans så kallade "talibantal", mediernas efterföljande rapportering och väljarnas reaktion är ett tydligt exempel på det.

onsdag, april 28, 2010

Jag skriver på Second Opinion

Mediegranskande sajten Second Opinion återpublicerar i dag min text om Gudrun Schymans missförstånd av SOM-siffrorna.

Klicka här och läs igen, vettja.

måndag, april 26, 2010

Schyman missförstår SOM-siffror



"Bara två procent av svenskarna tycker att jämställdhet är en viktig fråga", rapporterade Aftonbladet i förra veckan. Det låter lågt, eller hur?

Det tycker Gudrun Schyman också. Därför satte hon sig att författa en debattartikel där hon går till angrepp på dem som tagit fram de där två procenten - det vill säga SOM-institutet i Göteborg (jo, ja, min arbetsplats).

"Jag är skeptisk till resultatet. Jag tror snarare att det är så att som man frågar får man svar", skriver Schyman och menar att SOM, istället för att allmänt fråga om jämställdhet, borde ha frågat om svenskarna vill ha samma lön oavsett kön, när man gör lika eller likvärdigt arbete eller om man tycker att rätt till heltid ska vara grund i anställningen.

Ja, det kan man tycka.

Problemet är bara att den fråga där de där två procenten är hämtade ifrån inte är en fråga som gäller jämställdhet.

Så här är den fråga formulerad där två procent anser att jämställdhet är viktigast: "Vilken eller vilka frågor eller samhällsproblem tycker du är viktigast i Sverige i dag? Ange högst tre frågor/samhällsproblem".

Det handlar om en helt öppen fråga där respondenterna får fylla i vad de vill; miljö, Kalle Anka, sysselsättning eller jämställdhet. Frågan är alltså inte av typen "Är du för jämställdhet?" som Gudrun Schyman tycks tro.

Det handlar alltså, som vi ser i frågans formulering, om de viktigaste frågorna. Att blott två procent anser att jämställdhet är den viktigaste frågan innebär inte att 98 procent av svenskarna anser jämställdhet vara helt oviktigt.

Och med det sagt: på de frågor där SOM-institutet explicit frågar om svenskars syn på jämställdhet är de positivt inställda procenten betydligt högre än två.

Allt det här hade Schyman kunnat fått reda på om hon kontaktat någon på SOM-institutet istället för att slarvigt läsa kvällstidningarna.

Uppdaterat (27/4): Schyman har på Twitter svarat på det som står skrivet ovan. Kort och kärnfullt. Men oförståeligt.

- - -
Läs också: "Schyman, SOM och jämställdheten" (Henrik Oscarsson), "Gudrun Schyman har missuppfattat frågan" (Lennart Weilbull, Sören Holmberg)

söndag, april 25, 2010

"Jag kan inte svara på det"

Ja, vi fortsätter väl med ytterligare ett inlägg om Sverigedemokraterna. Som ni vet skrev jag igår skrev ju om väljarnas bekymmer att orientera sig i var (SD) står i frågor som inte rör invandringspolitiken. Och, tja, det verkar som att partiets egne arbetsmarknadspolitiske talesman, Per Björklund, har samma typ av problem.

Klicka och läs Dagens Arbetes långa och avslöjande intervju med honom.

...och lite mer om (SD)

En del har, efter gårdagens text i DT, uppmanat mig att läsa på om vad Sverigedemokraterna tycker så att jag i framtiden slipper skriva krönikor om mina funderingar.

Komikern Magnus Betnér har gjort precis det, läst på vad (SD) står för. Hans närläsning av (SD):s prinicpprogram är upplyftande och rolig, men samtidigt en aning oroande.

Och sedan rekommenderar jag följande kortintervju med Lars-Anders Espert, som är ordförande för (SD) i Burlöv. Han hävdar bestämt att det inte förekommer att barn förföljs eller hotas till livet.

lördag, april 24, 2010

Varför slipper (SD) de viktiga frågorna?

Frågor som rör invandring och flyktingar anses av tre procent av de svenska väljarna vara den viktigaste frågan inför valet i september. Detta enligt en opinionsundersökning som Sifo presenterade i mitten av mars.

Ändå har man under vintern och våren lätt kunnat få intrycket att just invandringsfrågan är hetare än någonsin. Så är det nu inte. Enligt samma Sifo-undersökning anser drygt var tredje väljare, 34 procent, att jobben är viktigaste valfrågan.

Det här bekräftas också av den stora undersökning som SOM-institutet genomför varje år. Sjukvård, sysselsättning, utbildning och miljö är de samhällsfrågor som svenskarna anser viktigast.

Väljarnas intresse för invandrarfrågor har sedan slutet av 90-talet sjunkit. Och lasermän, brandbombade flyktingförläggningar och polismord har gjort populistisk främlingsfientlighet omöjlig i Sverige. Trots det här har vi ett parti som lyckats växa till sig genom att bara prata om invandringens negativa effekter. Varför?

Sedan Sverigedemokraternas Jimmie Åkessons fick sin famösa debattartikel publicerad i Aftonbladet har det sagts att invandring och islamism hamnat på agendan. De etablerade partierna har uppmanats att "ta debatten" med (SD):s människosyn och alla seriösa medier sätter fokus på partiets främlingsfientlighet.

Är det klokt? Om undersökningar ger vid handen att det parti som vinner våra röster är det som löser arbetslösheten och vårdköerna, då bör inte medier och partier låta (SD) komma undan med att aldrig svara på frågor kring sjukvård och sysselsättning. Det är ett orimligt förhållningssätt att låta ett parti prata om sin enda profilfråga, även om profilfrågan känns extrem och spännande.

(SD) tillåts segla fram på en våg av missnöjesröster och uppfattas som riksdagspartiernas stolliga kusin som säger tokroliga saker om muslimer. Så har de kommit att aldrig behöva ta ställning i de frågor som väljarna prioriterar.

Inte ens bland (SD):s egna väljare hålls invandrings- och flyktingfrågorna högst, vilket får sägas vara ett nederlag för ett parti som är helt beroende att invandringen ska bli en stor valfråga.

Man kan anta att en stor del av Sveriges röstberättigade väljare känner en hel del tvivel kring hur (SD) tänker hantera våra vardagsproblem, om de kommer in i riksdagen. Hur många vet vad (SD) står för i de frågor som vi verkligen bryr oss om; skolan, skatterna, vården och jobben?

De etablerade partierna bör anta utmaningen och visa hur deras åsikter i frågor kring sjukvård, arbetsmarknadsfrågor och miljö skiljer sig från (SD):s.

Det är sådant man vinner val på.

Även 2010. Även om ett högljutt litet parti försöker övertyga oss om motsatsen.

- - -

Krönika publicerad i Dalarnas Tidningar/Kultur 24 april 2010.

söndag, april 18, 2010

Sankte Bruce och Marcus



I en rättvis värld, där nepotism inte är ett brott och människor har rena hjärtan, blir Marcus Swedins "The streets of Barcelona" det här årets största svenska popsång. Ja, det är min bror vi pratar om. Jag borde inte ta i så här från tårna, men jag gör det ändå.

"The streets of Barcelona" är svindlande heartland rock från Sveriges heartland, Västerbergslagen. Det är musik som alla som gillar musik måste älska.

Hör ni mig, tidningsredaktioner, radiopratare och musikbloggare? Hör ni mig, Grängesberg? Hör ni mig New Jersey? Hör ni mig?!

måndag, april 12, 2010

Män som inte kan hantera skjutvapen



Många har reagerat på en intervju med regissören Kjell Sundvall som publicerades i dagens Aftonbladet. Kvällstidningen har tittat närmare på det svenska filmutbudet och funnit att av 00-talets tjugo mest framgångsrika svenska filmer gjordes bara två av kvinnor.

Det som fått ilskan att väckas mot Sundvall är följande två pratminus:
"Det är ju inte mitt eller Colin Nutleys fel att de (kvinnliga regissörer, min anm.) gjort dåliga filmer som inte attraherar. Det får de ta ansvar för själva" och "Vi män gör mer spektakulära filmer med vapen och dramatik, vi vågar köra på. Kvinnor är försiktiga och gör smala filmer. De borde spotta upp sig och göra mer dramatisk film".

Många verkar ha stört sig på att Sundvall sätter likhetstecken mellan dålig och film som inte är kommersiellt framgånsrik. Och, visst sammanblandningen kan verka korkad men eftersom han är landets mest kommersiellt framgångsrike regissör kan han ju knappast resonera på annat sätt.

Skapar man text, film eller musik i syfte att sälja och dessutom åtnjuter kommersiell framgång - men avfärdas på kvalitetsmässig basis -kan ju knappast vara av annan åsikt än det man gör är bra.

Föreställ er att Max Martin skulle be om ursäkt på grund av att han gjort kommersiellt uppskattad musik när det finns kvinnliga producenter vars popproduktioner aldrig klättrat på hitlistorna. Det hade inte hänt.

Och varken Kjell Sundvall eller Colin Nutley ska behöva be om ursäkt för att de anlitas för att göra den ytliga popcornunderhållning som folk betalar för.

De som bär skulden i att kommersiellt framgångsrika filmer inte regisseras av kvinnor är SF, Nordisk film och alla andra storproducenter som inte vågar anlita en kvinnlig regissör när det ska göras fläskig action eller thriller.

* * *
Rätt intressant i sammanhanget kanske är en titt på den så kallade kvalitetsfilmen och de filmer som får kritikernas beröm snarare än folkets biljettpengar.

Efter att ha tittar närmare på de 175 filmer som mellan åren 2002-2009 fått högst snittbetyg (längre tillbaka sträcker sig inte Kritiker.se:s statistik) visar det sig 13 svenska filmer finns klarar sig. Och av dem har endast två, Tur och retur samt Drottningen och jag, regisserats av en kvinna.

Vad säger detta sorgliga facit om landets filmkritiker och våra kulturella finsmakare?

Läs mer: Kvinnliga regissörer är en förlustaffär (Aftonbladet), Gjorde du dålig film med könet, Kjell? (Aftonbladet).


torsdag, april 08, 2010

Vi behöver samtalsterapi, inte rock



Finfina bandet A sunny day in Glasgow (som gjorde fjolårets bästa skiva!) kommer till Göteborg och ger en konsert nästa vecka. Smolket i glädjebägaren är förstås att konserten går av stapeln på Jazzhuset och klubben Svanen, ett paradis för svagsinta och Göteborgs alla efebofiler.

Klassisk plus-minus-noll-situation. Gah!

onsdag, april 07, 2010

Det finns liv på Mars



Läs Maria Küchens fantastiskt vackra text om vårt behov av Ziggy Stardust.

Form eller innehåll?



Det viktigaste med Wikileaks-avslöjandet, skulle ni säga att det är avslöjandet i sig eller det medium som levererade avslöjandet?

Just nu återpostas på Twitter en text av Sanna Rayman som väldigt många på Twitter kokar ner till följande sentens: "Wikileaks visar hur viktigt det är med ett fritt internet som obekvämar och granskar".

Ja. Det är viktigt. Men allra viktigast är väl ändå själva avslöjandet? Amerikanska soldater skjuter ihjäl elva människor (civila), varav två är anställda på nyhetsbyrån Reuters. Amerikanska soldater skjuter på två barn som sitter i en bil.

Detta, dess konsekvenser och huruvida detta är en unik händelse eller ej måste vara det viktigaste i Wikileaks-avslöjandet. En sådan diskussion tycker jag i stort sett saknas i Sverige i dag.

Jag vet inte hur alla dessa internetkramare på Twitter ställde sig till den illegitima invasionen av Irak 2003, men jag antar att för väldigt många är det enklare att prata om vikten av fritt internet än om eventuella krigsbrott.