söndag, maj 30, 2010

Har du en blogg?



Det här är årets bästa låt. Eller egentligen är det årets video. Varenda scen är så laddad med symbolik som får saker inom mig att gå i småbitar. Det är ett visuellt mästerverk.

lördag, maj 29, 2010

Vänster eller mitten för Sahlin?



Den 7 maj hade filmen The special relationship premiär på brittiska biografer. Filmen sägs vara den sista installationen i en trilogi om Storbritanniens premiärminister Tony Blair.

I The deal (2003) handlade det om Blairs väg till partiledarskapet, i The Queen (2008) om hans första tid som premiärminister i skuggan av prinsessan Dianas död.

I The special relationship ligger fokus på Blairs första stapplande steg på den utrikespolitiska scenen och hans förhållande till USA:s president Bill Clinton.

Så har Blair nästan kommit att bli en mytisk figur. I det 90-tal där England dominerade popkulturen kom han att göra det socialdemokratiska Labourpartiet valbart genom att göra det till ett intresseparti för medelklassen. Blair var Cool Britanniapolitikern som besegrade och begravde thatcherismen genom att inspireras av just Margret Thatcher.

I ljuset av det måste The special relationships premiärdatum ses som djupt symboliskt. En dag innan filmen gick upp på vita duken avslutades definitivt eran Tony Blair i och med Labours förlust i parlamentsvalet.

Trots den dryga vecka det tog innan det konservativa Torypartiet och mittenvänsterpartiet Liberaldemokraterna kunde enas om en regeringsuppgörelse var Labour och premiärministern Gordon Brown dömda redan på valdagen.

Brown, som tjänstgjorde som finansminister under Blair, kom aldrig att bli lika en lika populär premiärminister som sin företrädare. Å andra sidan kom han, valförlusten till trots, heller aldrig att bli lika impopulär.

I en annan aktuell film, The ghost writer, spelar Pierce Brosnan den Tony Blairliknande före detta premiärministern Adam Lang. Lang/Blair framställs som en ideologibefriad streber och förmodad krigsbrottsling.

Just så minns många vänsterinriktade och liberala britter Tony Blair efter Irakkrig, spindoktorer och inskränkningar i civila rättigheter.

Hur arvet efter Blairs och Browns tredjevägensocialdemokrati kommer värderas och förvaltas efter Labours valförlust återstår att se. Efter 13 år har det ju visat sig att de oövervinneliga Labour gick att besegra.

Den europeiska socialdemokratins långa och mittenorienterade 1990-tal levde otroligt nog vidare i Storbritannien under Gordon Brown, men nu är det slut.

Istället ser vi hur den mitteninriktade konservatismen bildar regering i land efter land. Före David Cameron kom Reinfeldt, Merkel och Sarkozy. De besegrade den nya socialdemokratin genom att låta sig inspireras av den.

Frågan är nu hur de socialdemokratiska partierna ska hantera det och gå vidare. Inte förrän 2015 behöver Labour komma med sitt svar.

Mona Sahlin måste formulera det innan september.

---
Krönika publicerad i Dalarnas Tidningar/Kultur 29 maj 2010.

fredag, maj 07, 2010

Jag twittrar om politik



Med anledning av valet i Storbritannien gjorde jag under natten och morgonen det jag tycker bäst om: skrev om politik.

Jag gjorde det på Twitter, och jag är överväldigad över de fina reaktioner jag fått från mina läsare. Här följer några av de kommentarer jag fick av twittrare.


”Häng på Daniel Swedin vetja, kunnig och engagerad in the thick of stuff i London”.
- Kinga Sandén, journalist på Sydsvenskan. Vinnare av Stora Journalistpriset 2009.

”Jobbigt för Rapport att Daniel Swedin lyckades sortera OCH rapportera bättre i informationen om UK-valet än vad någon i huset gjorde”.
- Kristofer Andersson, webbredaktör på UR Samtiden.

”Tackar Daniel Swedin för nattens suveräna valrapportering. Twittrande när det är som bäst”.
- Andreas Johansson Heinö, statsvetare vid Göteborgs Universitet.

”Alla bör följa Daniel Swedin idag för UK-election-nyheter och analyser”.
- Isobel Hadley Kamptz, ledarskribent på Expressen (retweetades av Sofia Mirjamsdotter, journalist och en av landets mest profilerade experter på sociala medier, och Maria Sjöberg, social medieredaktör på Sveriges Radios avdelning Digitala Medier).

”Verkligen. Toppklass”.
- Niklas Orrenius, politisk reporter på Sydsvenskan. Vinnare av Olle Stenholms minnepris för etik och debatt 2010.

”Den som inte följer Daniel Swedin borde börja göra det idag. Bra rapportering från UK-election”.
- Anders Eriksson, generalsekreterare på Värnpliktsrådet.

”Utsökta kommentarer om valet i Storbritannien”.
- Fredrik Westerlund, it-konsult och debattör.

”Daniel Swedin: lysande UK-valbevakning”.
- Hans G. Andersson, CPO för Program på SVTinteraktiv.

Det är sådant här jag kan bäst och skulle gärna fortsätta göra det. Har du makt över rekryteringar på ett medieföretag och vill att jag ska jobba för dig under, exempelvis, det svenska valet? Hör av dig.

onsdag, maj 05, 2010

Undantaget England



De europeiska erfarenheterna av vad som händer när de två stora politiska alternativen närmar sig varandra är många. I land efter land har vi kunnat se hur de högerextrema och populistiska växt sig starka när det stora vänsterpartiet och det stora högerpartiet lagt sig intill varandra i samförstånd.

När socialdemokratin slutar prata om välfärdssamhället och klassklyftorna, när de konservativa ger upp sin strikta hållning i rättspolitik och moralfrågor finns det ett utrymme för extremisterna på ytterkanterna.

I Europa har vi sett hur de stora partierna framställer sig som samhällsbärare och som representanter för folkflertalets åsikter. En konsekvens är att både socialdemokrater och konservativa över hela kontinenten kommit att bli allt mer luddiga i sin retorik. De är ju livrädda för att förlora potentiella medelklassväljare, även om luddigheten innebär att deras politik inte entusiasmerar någon.

Även om det finns faktiska skillnader i de politiska huvudalternativens program så framkommer det allt mer sällan i debatten. Socialdemokrater och konservativa partiledare vill ju inte längre vara ideologer, utan förvaltare och administratörer av en föreställd konsensuspolitik i mittfåran.

Entré de högerextrema populisterna, alltså. Deras hela affärsidé är att kapitalisera på ett folkligt missnöje och rikta det mot invandrare och mot det etablissemang som man påstår inte värnar vanliga och skötsamma löntagare.

I morgon går Storbritannien till parlamentsval och ganska mycket tyder på att detta blir det definitiva slutet på Tony Blairs New Labour-era. Samtidigt kan det ses som den oundvikliga slutpunkten på den europeiska socialdemokratins långa 1990-tal.

De två huvudsakliga premiärministerkandidaterna, röde Gordon Brown och blåe David Cameron, leder ett varsitt parti vars politiska framgångar helt hänger samman med att de närmat sig mitten. Bägge partierna kom till samma slutsatser efter många, långa, svåra år i opposition.

Tony Blair och Gordon Brown gjorde den brittiska socialdemokratin valbar genom att i ett politiskt polariserat Storbritannien ta sikte på medelklassens röster. David Cameron har gjort den brittiska konservatismen valbar genom att i socialt polariserat Storbritannien ta sikte på medelklassens röster.

Men tendensen är ändå att den brittiska valmanskåren är trötta på både Labour och Tories. Opinionsundersökningar gör gällande att David Cameron inte kommer att vinna en Tony Blair-liknande jordskredsseger och i valet till Europaparlamentet förlorade både Labour och Torypartiet mandat.

Bäddat och klart för det högextrema British National Party i morgon alltså? Nej. I stället är det Liberaldemokraterna, det så kallade "tredje partiet", som genom partiledaren Nick Cleggs medverkan i tv-debatter blivit antietablissemangets och missnöjets språkrör.

Vi har alltså att göra med ett parti i mitten av mitten som växer fram på grund av de stora partiernas konturlösa mittenorientering. Det är en i det närmaste unik utveckling. I stället för hårdare tag mot flyktingar och utlänningar står utmanarpartiet för en mjuk och EU-vänlig politik.

Hur Liberaldemokraternas framgångar kommer att påverka regeringsbildandet i Storbritannien är ännu oklart, även om allt tyder på att antingen Labour eller de konservativa kommer leda en regering med stöd av Liberaldemokraterna.

Som ett oromoln ligger Storbritanniens ekonomiska situation och stör valspurten. Krisen i statsfinanserna gör att hela det framtida politiska klimatet i landet kan komma att förändras efter valet. Alla partierna har utställt löften till väljarna som kommer bli svåra att infria med tanke på de närmast ofattbara nedskärningar man kommer tvingas till.

Bank of Englands chef Mervyn King ska ha sagt att det parti som vinner i morgon kommer att bli så impopulärt att det kommer bli politiskt omöjliga i en mansålder. Ett parti som får gå i opposition i en generation kommer ha både anledning och tid att förändra sig själva och sin politik.

Oavsett om det blir Labour eller de konservativa som hamnar där måste vi fråga oss hur man kommer hantera det. Har man en gång tagit sig ur evig opposition genom att bli ett mittenparti låter det sig nog inte göras igen.