lördag, juli 31, 2010

Landsbygden och förorterna delar vanmakten



Alldeles snart kommer jag att lämna Göteborg, staden där jag bott i över fem år, för Stockholm.

Jag flyttar från en förort i väster till en förort i öster. Jag flyttar i förstadiet av en valrörelse där i princip samtliga riksdagspartier pratar om vikten att vinna storstadsväljarna.

Exempelvis ska Socialdemokraterna helt avstå från att annonsera i landsortspressen och istället helt satsa på teve och stockholmstidningar. Och Centerpartiet ska satsa på att vinna "modernister" i Stockholm som tjänar över 40 000 i månaden.

Varför? För att de vill vinna storstadsväljarna. Då har man inte råd att försöka behålla röster i Smedjebacken och Avesta eller Gagnef och Vansbro, tydligen.

Strategin rymmer åtminstone två tankefel. Först och främst att storstädernas alla invånare är en homogen grupp bestående av välmående medelklass. Men också att storstädernas och landsbygdens invånare inte har något gemensamt.

När jag nu flyttar till en stockholmsförort hamnar jag visserligen geografiskt närmare föräldrahemmet i Grängesberg, men jag kände redan i de göteborgska miljonprogrammen att det inte var så långt till Dalarnas bergslag.

Stämningarna är desamma. Tomheten på landsbygden och tristessen i förorterna har ju drivits fram av samma tidsanda. De ödsliga industriruinerna i Grängesberg och Långshyttan är lika mycket rekordårens baksmälla som betongkolossernas Frölunda och Tensta.

Lyfter man blicken syns genast likheterna mellan landsbygden och storstädernas betongtäta ytterområden tydligare. Arbetslösheten är hög, utbildningsnivån är låg och här finns inga resurser till brottsförebyggande verksamhet. Brottsligheten bland ungdomar är hög, både på landsbygd och i storstadsförort.

Både här och där är självmorden och olyckorna fler, man super mer, rör mindre på sig. Den beräknande medellivslängden är kortare. Samhällsservicen är begränsad och jobben få.

Man kan alltså säga att landsbygden delar både ohälsan och fattigdomen med storstädernas betongförorter.

Men ingen verkar intresserad. I Blötberget och Garpenberg, i Hallonbergen och Angered finns människor som lämnats åt sitt öde. I höst förutsätts man rösta som de alltid gjort, medan välbeställda storstadsbor tydligen måste övertygas.

Kanske är det dags för både väljare och politiker att sluta föreställa sig ett Sverige där landsbygdens och storstaden människor ser helt olika ut och där dessas intressen alltid är varandra motsatser.

För i landsbygdsmänniskans och förortsmänniskans delade känsla av vanmakt och osynliggörande, borde det finnas alla möjligheter för ett parti att bygga allianser och söka stöd inför valet i september.

Trots allt lever ju de flesta väljarna inte i Stockholms innerstad.

---
Krönika publicerad i Dalarnas Tidningar/Kultur 31 juli 2010.


tisdag, juli 27, 2010

In med Hellstrand i Andersson-värmen



Under veckan har jag besökt några evenemang under Dan Andersson-veckan i Ludvika kommun. Det finns en hel del att skriva om dessa, och det har jag också gjort i Dalarnas Tidningar där jag för närvarande vikarierar som kulturredaktör.

Saker jag däremot inte har skrivit om är vad det beror på att detta arrangemang fortsatt lockar besökare, trots att det mesta om skalden måste vara sagt och berättat nu. Jag funderar också – med utgångspunkt i den höga medelåldern bland besökarna på arrangemanget – om Dan Andersson-veckan kommer fortsätta existera i den här formen om, säg, 30 år.

Men det är en annan diskussion och kräver nog en skarpare analytiker än mig. Något jag däremot tänker uttala mig om är Dan Andersson-veckans blinda fläck vad det gäller uttolkare av finnmarksskaldens verk.

Tittar man in på veckans hemsida kan man se att tipsar om artister som framfört och tolkat Dan Anderssons texter. Inget ont om artisterna, men jag kan inte låta bli att gäspa. Idel vissångare som agerar i samma tradition och kånkar runt på sitt Thorstein Bergman-ok.

Den ende samtida popartist som sjungit Dan Andersson får inte plats bland trubadurer och Hootenanny singers. Men det är väl inte bara jag som som hört och förstått Staffan Hellstrands sensationella album "Hemlös"?

Eller? Skivan släpptes 1989 och innehåller enligt mig de absolut bästa Dan Andersson-tolkningarna som spelats in i Sverige. Hör till exempel den majestätiska insjungningen av "Den röda rosen" eller den nerviga "Omkring tiggarn från Loussa". Lyssna när Hellstrand gör renaste pop av "Jag sungit".

Jag vill mena att albumet, trots sina 20 år på nacken, är det långt mer relevant än Roland Cedermarks dragspelsmedley.

Skivans höjdpunkt är "Sång till västanvinden". I Staffan Hellstrands händer låter det som världens bästa The Waterboys-låt och mina ögon tåras alltid när jag hör den. Alltid. Den utdragna duellen mellan en gråtande elgitarr och fiol skänker texten en extra dramatik.

Det är en storartad hantering och ett värdigt förvaltande av Dan Anderssons dikt. Det är dags för Dan Andersson-sällskapet hör det och släpper in Hellstrand i värmen. Vem som bör tilldelas Dan Andersson-priset 2011 anar ni redan. Problemet är att han borde fått det redan 1990.

fredag, juli 16, 2010

Himlaspelet


Foto: Daniel Eriksson/DT.

Himlaspelet i Birgit Carlsténs händer är långt ifrån något pompöst pekoral. Istället har vi att göra med ett kompetent och avskalat drama som lyser allra starkast under sången.

"I vårt folks heroiska ögonblick har dalkarlen stigit oss till mötes med armborst för öga för att freda konungakronan". Orden är Rune Lindströms och är hämtade från företalet till hans Himlaspelet. Den där formuleringen luktar unket, känner ni det?

När Rune Lindström skrev Himlaspelet var han en 23-årig teologistudent som med avsky såg fascismen växa fram på kontinenten. Och Himlaspelet hade sin politiska sprängkraft. Tyskarna uppskattade inte att liknas vid häxbrännare, om man säger så.

Men hur står sig det politiska budskapet i dag? Personligen läser jag Himlaspelet som ett stockkonservativt och nationalromantiskt svar på den fascistoida reaktionen. Om brunskjortorna kommer så är det den tyste, stolte, blonde mannen från Dalarna som försvarar landet och folkdräktsjackorna.

Väldigt få verkar anse att det finns något problematiskt där. Myten om Dalarna och dess män - alltid män - som den homogena nationens försvarare har liksom blivit vardagsmat. Naiva myter om vilken sorts människor vi manliga masar är har ju till och med kommit att bli kommersiella försäljningsargument.

Ett lokalt elbolag visar just nu en reklamfilm där man sätter likhetstecken mellan sin verksamhet och rent ahistoriska missuppfattningar kring manliga uppror i Dalarna. Samtidigt sätter högerextrema organisationer i länet upp affischer och klistermärken där man påminner om Gustav Vasa, Engelbrekt och annat ärofyllt ur Dalarnas historia.

Himlaspelets politiska sprängkraft 2010 kunde alltså ha blivit en helt annan än på 1940-talet.

Så man får tacka gudarna för Birgit Carlsténs regi. Himlaspelet har ju alla möjligheter att bli ett pompöst nationalromantiskt pekoral, om man ser till originaltexten. Så blir det nu inte.

Istället serveras vi ett kompetent och avskalat drama, förvisso på vers och förvisso på mål, där kopplingarna till historiska spel om religiösa tvivel förtydligats. Samtidigt känns det modernt, inte minst hur man använder sig av ljus och skuggor för att bygga upp de suggestiva stämningarna.

Sveasalen är utsökt som spelplats. Aktörernas och musikernas omedelbara närhet till sin publik höjer upplevelsen och i vissa partier flyter skådespelet långt utanför scenkanten. När en mobb omringar scenen och vrålsjunger sin dom över den för häxeri misstänkta Marit ryser jag. Det är obehagligt, men väl genomförd musikteater.

Den tätheten finns inte i alla scener, tyvärr. Den inledande vandringsscenen och mötet med profeterna känns som en lång och grå transportsträcka. Dramat gör halt och får kämpa för att komma upp på benen igen.

Den som kämpar allra tapprast är Johan Wikström, i huvudrollen som Mats Erson. Han bär Himlaspelet på sina axlar, och han gör det bra. Han övertygar när han förvandlar Mats från naiv bondkanin till diktatorisk rikeman. Även i sina sångnummer visar han prov på stor skicklighet . Han litar till sin röst och kostar på sig att ta ut svängarna ordentligt.

Det samma ska sägas om Sofia Sandén i rollen som Marit. De gånger hon tillåts sjunga ut med sin sirenartade och jagande röst tillhör Himlaspelets allra vackraste stunder.

På skådespelarsidan ska även Pelle Lindström ha en eloge för sin sataniska och bluesiga tolkning av Gammel-Jerk.

Nästa år är det förresten tänkt att Himlaspelet ska återvända till Sammilsdalsgropen. Tills dess vore det intressent att se hur pass anarkistiska Carlstén och övriga i produktionen törs vara i sitt förhållningssätt till Lindströms versbundna monologer och tablåartade scener.

Jag ser framför mig hur de bryter sig fria, omtolkar, förändrar. Dödar traditionen och låter den återuppstå. Jag tror att berättelsen håller för det.

Frågan är om publiken skulle tolerera det.

Fakta| Regi: Birgit Carlstén
Manus: Rune Lindström
Musikarrangemang: Ingemar Ihlis
I rollerna: Sofia Sandén, Johan Wikström, Pelle Lindström, Magnus Hård af Segerstad, Peter Eriksson, Linus Lindman, Mats Ottesson med flera.
Plats: Sveasalen, Leksand, 14/7

- - -
Publicerad i Dalarnas Tidningar/Kultur 16 juli 2010.

måndag, juli 05, 2010

Drömmen om underklassens värdighet



Sverigedemokraterna får en svindlande mängd medieutrymme inför riksdagsvalet. Svenska opinionsbildare står i kö för att argumentera mot det kloka i att rösta på SD.

Argumenten mot SD, vare sig de kommer från höger eller vänster, ser i det närmaste likartade ut; SD är ett korkat rasistparti och varje anständig människa bör rösta på miljöpartiet, folkpartiet eller det parti man nu anser vara anständigast.

Sättet att klappa potentiella väljare på huvudet avskräcker nog ingen från att rösta på SD. Istället ger man partiet den legitimitet man är så mån om att inte ge dem.

Ytliga argument och beröringsskräck inför SD gör att partiet framstår som om de har något viktigt och unikt att säga, något som överheten inte vill att vi ska höra.

Det som varken svensk vänster och borgerlighet förstått är vad Sverigedemokraterna har att erbjuda sina väljare: något konkret. SD är ett rasistiskt parti, javisst. Men först och främst är det ett parti som håller drömmen om den svenska underklassens värdighet vid liv.

Utökad valfrihet, globalisering, förändrade moralkoder och brist på gemensam värdegrund har i ekonomisk kristid gjort att en stor grupp människor halkat efter eller alienerats. För dessa står SD berett att vara ett språkrör, särskilt när vänsterpartiernas traditionella väljare upplever att man förskjutits.

SD-väljaren känner ingen samhörighet med den grupp människor som alla andra partier inbillat sig att de måste vinna: valfrihetens vinnare som bor i stora villor, tjänar över 40 000 kronor i månaden, har städhjälp och är trygga i välfärdssystemen.

Enligt statsvetenskaplig forskning är SD:s väljare lågutbildade och saknar akademiska poäng. De bor sällan i bostadsrätter och partiet har en större andel väljare som ser sig som arbetare än något annat svenskt parti. SD-väljaren har varken status, makt eller pengar. Man saknar förtroende för samhällets institutioner och man tror inte längre på politiken.

Man känner sig orättvist behandlade av det ekonomiska och politiska system som försvaras och upprätthålls av riksdagsledamöter, näringslivsrepresentanter, opinionsbildare, mediefolk och den kulturella medelklassen. Sverigedemokraterna är kanske arga på invandrare, men det är ingenting om hur ursinniga de är på sådana som mig och de flesta som läser den här spalten.

Bristen på samhörighet har SD:s väljare gemensamt med de radikala islamisterna. Bägge grupperna ser det nuvarande samhällsbygget som förljuget, de känner sig exploaterade snarare än representerade. Så man slår tillbaka, utstuderat, på det sätt som orsakar mest förargelse i det liberala konsensussamhället.

Frågan är hur samhället ska möta det slaget. Fortsatt förskjutning och idiotförklaring kan komma att visa sig ödesdigert.

---
Krönika publicerad i Dalarnas Tidningar/Kultur 3 juli 2010.