onsdag, november 17, 2010

Hon blev inte historisk



Mona Sahlin lämnar i mars posten som partiordförande för socialdemokraterna. Mycket har sagts och skrivits om socialdemokratins kris och om Sahlin som ansvarig för fiaskot i riksdagsvalet.

Mona Sahlin går till historien som socialdemokraternas första kvinnliga partiledare och som den s-partiledare som suttit kortast tid. Men ett rekord gick hon miste om i samband med valförsluten.

Sahlin hade chans på att bli den äldsta statsministern i mannaminne. Mona Sahlin är född 9 mars 1957 och är alltså 53 år gammal. Så gammal har ingen nytillträdd statsminister-debutant varit i Sverige på väldigt länge.

Vår omvalde statsminister, Fredrik Reinfeldt, var 41 år gammal när han tillträdde som statsminister hösten 2006. Göran Persson var 47 år när han blev statsminister.

Carl Bildt var 42 år gammal. Ingvar Carlsson skulle fylla 52 år när han blev statsminister första gången efter att Olof Palme mördades 1986. Palme själv var 42 år gammal när han efterträdde Tage Erlander 1969.

Ja, sådär kan man ju hålla på, men faktum är att vi måste gå tillbaka till 1946 för att hitta en nyvald svensk statsminister som var äldre än vad statsministerkandidat Sahlin var vid valet 2010. Den socialdemokratiske politikern Östen Undén var nämligen 66 år gammal när han fick agera tillförordnad statsminister från Per Albin Hanssons död 6 oktober 1946 tills Erlander utnämndes 11 oktober samma år.

Men ska vi finna oss en svensk som faktiskt valdes till statsminister vid högre ålder än vad Sahlin var i september 2010 får vi backa ända till 1923. Då blev Nationella partiets 66-årige ledare Ernst Trygger statsminister efter att Socialdemokraterna misslyckats med att bilda regering.

Hade Sahlin blivit statsminister i höstas hade hon kunnat skryta med att hon var den äldsta person som svenskarna gett förtroende att bilda regering på 87 år. Säkert ett roligare rekord än att i framtiden minnas som den som innehade det kortaste partiledarskapet i SAP:s historia.

fredag, november 05, 2010

Jantelagen som snuttefilt



Jantelagen är på tapeten.

Isabel Adrian, en av deltagarna i tv-såpan Svenska Hollywoodfruar har för en kvällstidning berättat att hon var tvungen att lämna Sverige på grund av Jantelagen. Adrian menade att ingen i hemlandet tog henne på allvar, så hon stack till USA.

Sofia Arkelsten, moderaternas partisekreterare, har kritiserats för att hon varit ute och rest med oljeföretaget Shell. Hennes försvarare menar att de som skäller på Arkelsten gör det med utgångspunkt i Jantelagen. Kritikerna är avundsjuka och vill också åka på bjudresor till sydfranska Akvitanien, menar man.

Slutligen har fyra moderata riksdagsmän författat en motion där via lagstiftning önskar sig göra av med Jantelagen. De motionerande moderaterna anser att Jantelagen är en sorts dold diskriminering och därför bör omfattas av diskrimineringslagstiftningen.

I en intervju i Sydsvenskan säger en av de moderata riksdagsmännen att man vill komma tillrätta med situationer där folk inte fått jobb på grund av att ”den som inte bestämmer inte unnar personen jobbet”.

Som tankemässigt paradigmskifte hos högerpartiet betraktat är det intressant. Arbetslösa ska alltså inte skylla sig själva om de får stämpla eller ta socialbidrag. Nu är det Jantekramande arbetsgivare som inte unnar folk jobb.

Det är alltså hit vi kommit, det är hit det slentrianmässiga motståndet mot Jantelagen fört oss.

Förvisso finns det nästan inget som fyller mig med så mycket vällust som när evangeliskt berusade politrucker går på sina egna partytrick. Men nu orkar jag inte längre.

Inspiratörer. Livscoacher. Självhjälpboksförfattare. Positivt tänkande-profeter. Dokusåpastjärnor. Folk som jobbar med media, pr eller event. I nio fall av tio så avfärdar dessa människor all kritik mot dem genom att skylla på Jantelagen.

Det har möjliggjorts genom det automatiserade motståndet mot Jantelagen som predikats i över 20 år.

Hatet mot Jantelagen är de gränslösa människornas snuttefilt, ett sätt att bygga en ideologi kring egna misslyckanden. Men det gör oss till sociopater, distanslösa typer med uppumpat och tomt självförtroende på kuppen.

Och nu har den utvecklingen fått politiskt stöd av moderaterna.

Men låt mig vara tydlig på en punkt. Problemet med det här landet idag är inte att vi har för mycket Jantelag.

I Sveriges riksdag sitter i dag ett parti som i större utsträckning än något annat representerar människor – lantisar, outbildade, folk i lågstatusyrken – som alltid fått höra att de inte ska tro att de är något.

Trots allt så kan Jantelagens död kan inte formuleras tydligare än med de 5,7 procent Sverigedemokraterna fick i riksdagsvalet i september.

- - -
Krönika publicerad i Dalarnas Tidningar/Kultur 5 november 2010.

tisdag, november 02, 2010

Kontaktnät utanför prettona

En rolig grej med Linda Skugges attack på Marie-Louise Ekman och Dramaten är hur texten, mellan raderna, mest framstår som en direkt vädjan om jobb.

Låt mig citera en centralt stycke ur debattartikeln:
"Anlita nytt blod! Folk som lever i verkligheten, folk som har ett kontaktnät UTANFÖR prettona. Folk som kan entusiasmera, engagera och framför allt dra folk till föreställningarna".

Nytt blod? Folk som kan entusiasmera? Kanske Linda Skugges egna pr- och kommunikationsbyrå, Skugge & Co?

Enligt uppgift så jobbar Skugge & Co redan med kulturinstitutionerna Hallwylska museet och Medelhavsmuseet. De har valt att jobba med med "folk som har ett kontaktnät UTANFÖR prettona", antar jag.