tisdag, februari 15, 2011

Är det människorna vi ska förändra?



Låt oss tala om barnfattigdomen igen. Något som återkommit i många texter om barnfattigdomen är en upprördhet över att fattiga föräldrar verkar ha konsumtionsmönster eller konsumtionsdrömmar som sträcker sig bortom Euroshopper-makaroner.

För att citera Cecilia Verdinelli: ”Kommentarerna till reportaget om fattiga barnfamiljer präglas alltid av samma giftiga misstänksamhet och närstudier av eventuella foton: ”Kolla, pappan i familjen snusar! Ser ni, de har läsk på bordet!”.

Hur ska man förstå det här? Vad är det som får Expressens ledarskribent Sakine Madon i en text att reagera på ett City-reportage där en fattig mamma säger sig vara avundsjuk på folk som köper bh:ar för 500 kronor?

Sociologen Richard Sennett har skrivit att kapitalismen i dag inte bara är en produktionsordning utan också en kultur, en kultur som genomsyrar i princip alla områden av vårt samhälle. Det kräver att varje enskild del av samhället fungerar kapitalistiskt och att människorna själva är genomkapitalistiska.

Enligt Sennett har den nya kapitalismen skapat nya sociala och emotionella trauman som kräver att människan lär sig hantera ett samhälle med instabila och fragmentariskt fungerande institutioner. Den kulturella kapitalismen kräver av oss att vi är självcentrerade, kortsiktiga och konsumtionsdrivna.

Jag kommer att tänka på en bloggtext av Isobel Hadley-Kamptz.
På det SCB-seminarium om fattigdom jag deltog i förra veckan talade en person som forskade på konsumtion och fattigdom om hur konsumtion blivit ett sätt att etablera sig i samhället för personer som inte i övrigt känner sig delaktiga. Ytan är viktigt för alla i dag, men för den som inte har jobb, som kanske bor i ett utsatt bostadsområde, som allmänt är marginaliserad, kan konsumtion bli det enda tillgängliga sättet att uppleva delaktighet och tillhörighet. Man gör ju som alla andra, har samma grejer som alla andra, åtminstone. Detta gör lockelsen i de lättillgängliga lånen ännu större, liksom de medföljande riskerna för permanentad fattigdom.

Kanske är det dags att fundera över de här fenomenen och hur de hänger samman med hur vi valt att inrätta samhället och ekonomin, och över hur vi ska kunna angripa dem på ett sätt som inte handlar om att förändra människorna.


Inga kommentarer: