lördag, februari 12, 2011

Fattigdomen ska tigas ihjäl


Sedan Rädda Barnen presenterade sin årsrapport om barnfattigdomen för snart två veckor sedan har frågan om barn i fattigdom urartat i ett flåshurtigt relativiserande.

Trots att Rädda Barnen kunde visa att barnfattigdomen ökat och att 220 000 barn i Sverige år 2008 levde i fattigdom lyckades diskussionen inte ta sig vidare. Man vill inte ta i det. Det är samtalets grundpremisser man ska rucka på och argumenten för detta låter inte vänta på sig.

Tänk på barnen i Afrika! Vad är fattigdom? Hur fattig ska man egentligen få vara för att få kallas fattig? Hur kan en ensamstående arbetslös mamma tillåtas drömma om märkeskläder? Är man fattig innebär det väl att man ligger tyst på ett stampat jordgolv och ibland går ut och köper nudlar på Lidl?

De här tonerna är långt ifrån något unikt för diskussionen om barnfattigdomen. Rapporteras det att löneklyftorna ökar slår någon till med att det minsann finns människor som inte har någon lön alls. Rapporteras det att studenter går back varje månad så är någon snabbt där och berättar att hemlösa minsann går än mer back varje månad.

Så är det konstaterat. Debatten är kastrerad och inte ett enda förslag på hur man kan lösa löneklyftor, brist på lön, studentekonomin och hemlösheten har presenteras.
I veckan rapporterade Dagens Nyheter att inkomstklyftorna i Stockholm ökar. På 17 år har klyftan i medelinkomst mellan boende i innerstaden och boende i ytterstaden ökat från fem till 29 procent. På Norrmalm är medelinkomsten 31 375 kronor i månaden. I Skärholmen 16 660 kronor. Siffrorna från Stockholm visar oss ett Sverige som håller på att slitas isär.

Det hade man ju kunnat diskutera och till och med kanske utkrävt svar från politiker. Men inget. Istället letar folk febrilt efter metodfel i undersökningarna eller efter märkliga formuleringar, allt för att slippa ta i det verkligt jobbiga – att ojämlikheten ökar.

Är det ett problem, att ojämlikheten ökar? Fråga män i fattiga Malmöstadsdelen Södra Innerstaden. De lever i snitt 8,3 år kortare än män i rika grannstadsdelen Västa Innerstaden. I Södra Innerstaden lever också vart tredje barn i fattigdom.

Människors livslängd och hälsa avgörs i dag av deras klassposition. Jag tror de flesta av oss kan vara överens om att vi har ett problem här. Den som inte tycker att vi har ett problem här borde förklara varför istället för att prata om barnen i Afrika. Det ständiga relativiserandet i fattigdomsdebatten har ju sitt politiska syfte.

Så vi står här med en debatt där enda gången det bränt till är när liberala skribenter delat med sig av normerande berättelser från egna framgångsrika klassresor. Men den verkliga situationen i dagens Fattigsverige är fortfarande osynlig och tron på politisk förändring framstår fortfarande som omöjlig.

- - -
Krönika publicerad i Dalarnas Tidningar/Kultur 12 februari 2011.

1 kommentar:

Markus Blomberg sa...

Klockren text. Har satte du verkligen ord på de senaste veckornas frustration.