söndag, februari 27, 2011

Palme - ett brott på traditionen?


Fredrik Reinfeldt uttalar sig i en intervju med Expressen om sin statsministerföreträdare Olof Palme. Det är en intressant läsning på många sätt. Statsministern menar att Olof Palme radikaliserade det socialdemokratiska partiet och att han var ”ett brott på den socialdemokratiska traditionen”.

I skuggan av Reinfeldts tidigare uttalande om att han önskar göra moderaterna till det statsbärande partiet och att han själv ser upp till Tage Erlander är det ett logiskt uttalande. En fiktiv konflikt mellan Palme och Erlander skapas, radikalismen hos den politik Erlander-regeringarna drev tonar undan.

Erlander ska göras till en ofarlig samförståndspolitiker, en landsfader utan politisk agenda, och Olof Palme får spela rollen som den ilskne radikalen som drev svensk konsensustradition i graven. Naturlig arvtagare till samförståndstanken är då Fredrik Reinfeldt och hans nya moderater. Det finns självklart ett stort problem i detta, och kanske är Reinfeldt medveten om det. Kanske inte.

Den socialdemokratiska reformagendan, från Branting till Erlander via Sandler och Hansson, hade en viktig princip: Att befria individerna från det sitt beroende av andra individer och privata institutioner, oavsett om det gällde familjemedlemmar eller välgörenhetsorganisationer. Samhället skulle vara starkt så att människor slapp vara svaga.

Principen hade först formulerats för att befria arbetarklassens män, men det Palme bidrog med var att göra så att även kvinnor, barn, ungdomar, äldre, funktionshindrade och historiskt svaga grupper omfattades av denna tanke om jämlikhet och oberoende.

Man avskaffande sambeskattningen för gifta par. Man införde fri abort och föräldraförsäkringen. Man byggde mängder av förskolor och dagis. Man införde medbestämmandelagen och lagen om anställningsskydd. Man skrev om familjelagstiftningen och gjorde stora förändringar i familjepolitiken för att stärka kvinnor och barn. Man reformerade äldrevården och stärkte de äldres trygghet och rätt att bestämma över sina egna liv.

Vid ett tal vid SSU:s kongress 1964 sa Olof Palme att socialismen var en frihetsrörelse vars mål var “frihet för den enskilda människan att utveckla sin egenart, valfrihet för individen att forma sin tillvaro efter egna önskningar”. Men för Palme och socialdemokratin gick denna individualism hand i hand med investeringar i det gemensamma.

"Frihet når vi inte mot samhället utan till väsentlig del genom samhället”, menade Palme och pekade på nödvändigheten i att skapa en ”samhällsorganisation som effektivt kan tjäna människorna”. Detta institutionaliserade kontrakt mellan stat och individ kallas i boken ”Är svensken människa? – Gemenskap och beroende i det moderna Sverige” för statsindividualism.

Man förklarar i boken socialdemokratins framgångssaga med att rörelsen förstod och bekräftade svenskens djupast kända behov, individualismen och oberoendet. Så bygger 1900-talets alla stora politiska reformer på individprincipen. Utöver dem som nämnts ovan bland annat studiestödet, pensionerna och bidrag utan behovsprövning. Ingen ska vara beroende av någon annan, inte av sina föräldrar när man studerar och inte av sina barn när man är gammal och skröplig.

I Kjell Östbergs Palme-biografi ”När vinden vände” beskrivs hur en ung Bo Ringholm intervjuar Olof Palme 1971. Man pratar om reformtakten och Ringholm hisnar till: Herregud, vi håller ju på att bygga ett helt nytt samhälle! Palme svarar undvikande. Nytt samhälle? Det var ju det här socialdemokraterna strävat mot sedan 1920-talet.

Olof Palme var nog inget brott på den socialdemokratiska traditionen. Han var helt i den traditionen.

Mer läsning:
Tage Erlander och välfärden (A-M Lindgren)
Den generella välfärdens princip (Jimmy Sand)
Olof Palme och jag (Fredrik Jansson)


3 kommentarer:

leif sa...

Bra Daniel! Klarsyn som vanligt!

Sisyfos the Pusherman sa...

Mycket intressant!

jimpan sa...

Bra text! Har du läst den här:
http://www.newsmill.se/artikel/2011/02/28/persson-en-st-rre-s-ledare-n-palme