onsdag, februari 23, 2011

Värderingsskiftet i mig


Jag är i skrivande stund arbetslös. Jag har varit arbetslös i åtta veckor ungefär. Jag hatar det. Det gnager på mig. Det tär. Jag behöver rutiner, jag behöver sammanhang. Jag behöver arbetskamrater.

En tanke slår mig, kommer tillbaka med jämna mellanrum: visst måste det väl vara mitt eget fel att jag är arbetslös? Alla andra har jobb, väl? Trots mina universitetsstudier och min arbetslivserfarenhet är det något fel på mig. Så måste det väl vara?

Ni får ursäkta, men den här texten har jag skrivit för att liksom resonera med mig själv.

Fokus i arbetsmarknadspolitiken är i dag att hålla folk aktiverade. Vi som är arbetslösa ska inte förslappas. Vi ska inte moraliskt förfalla. Vi ska inte bli bidragsberoende. Vi ska inte passiviseras. Har det alltid varit så här?

Nej.

Under välfärdsstatens framväxt definierades arbetslöshet som ett kollektivt, ekonomiskt och helt centralt problem. När den moderna arbetsmarknaden växte fram stred socialdemokratin för sin syn på arbetslösheten som en fråga om marknadsorganisering och konjunktur mot den rådande synen på arbetslösheten som en fråga om bristande moral och driftighet.

Välfärdssamhällets pionjärer såg under det tidiga 1900-talet hur massvis med människor i ett slag kunde bli arbetslösa på grund av konjunkturssvängningar. Tidigare hade arbetslöshet förklarats genom att man pekade på de arbetslösas lättja, man pratade om lösdriveri. Men nu insåg man att arbetslöshet ytterst handlade om arbetsmarknadens funktionssätt och att massarbetslösheten låg långt bortanför de enskilda arbetslösa individernas ansvar.

Ur dessa insikter formulerades så den så kallade arbetslinjen. För arbetarrörelsen handlade arbetslinjen om rätten till arbete, men också om rätten att inte bli tvingad av staten att vilket arbete som helst.

Den socialdemokratiska arbetslinjen handlade om rätten till det fria och goda arbetet. Man har rätt att vara en produktiv medborgare och det är samhällets skyldighet att erbjuda sina medborgare det stöd som behövs för att denna rätt ska kunna förverkligas.

Så där ser det naturligtvis inte ut längre. I dag är arbetslöshetens problembild målad i färgerna "mänskliga beteenden" och "anställningsbarhet".

Vilka förutsättningar har jag för att bli anställd? Hur attraktiv är jag på arbetsmarknaden? Vilka är mina sociala kompetenser? Vilka datorprogram kan jag hantera? Hur flexibel är jag? Hur förändringsbenägen är jag?

En människa som år 2011 är anställningsbar är en människa som förmår lära om, välkomnar förändringar. Saknar man förmåga att anpassa sig är man inte anställningsbar. Känner man hur hopplösheten tuggar sig genom huden är man inte längre attraktiv på arbetsmarknaden. Är man ärlig med sina nederlag är man inte anställningsbar.

Det finns så klart institutionella förhållanden som bidragit till förändringar i arbetsmarknadspolitiken, men låt oss vara ärliga: arbetslösheten ses inte längre som ett samhälleligt problem. Synen på arbetslöshet i dag är att det i första hand beror på brister hos den arbetslöse. Ekonomiska omställningar eller konjunkturer är ointressanta som förklaringsmodeller.

I förra veckan var jag kallad till Arbetsförmedlingen och trots att jag varit arbetslös förhållandevis kort tid erbjöds jag att välja en jobbcoach. Jobbcoach? Har ni läst Aftonbladets och ETC:s granskningar av den här reformen, har ni sett TV4:s inslag? Det är hisnande.

Men logiskt. Genom jobbcoachandet ska den arbetslöse sättas i terapi och styras, förändras, bli anställningsbar. Och från arbetsförmedlingens sida verkar man se på arbetslösheten som en sorts sjukdomstillstånd där man skriver avtal och lovar att söka jobb - alla jobb, överallt - annars kan man bli av med arbetslöshetsunderstödet.

Jobbcoachandet, synen på arbetslösa och arbetsmarknadspolitikens utformning skvallrar om ett ganska betydande värderingsskifte faktiskt ägt rum. Hur man i Sverige förklarar arbetsmarknaden och arbetslösheten liknar i dag den modell från tidigt 1900-tal som en majoritet av de svenska partierna traditionellt förnekat.

Det kryper sig på. Vissa dagar är jag övertygad själv. Jag har inget jobb eftersom det är något fel på mig. Eller?



6 kommentarer:

30+ sa...

En oerhört korrekt iakttagelse. Dagens situation där vi individualiserat ansvaret för arbetslösheten är direkt osmaklig.

generell sa...

aaaaaaaaaaaaaaaaaaah hur kan man slänga såna pärlor till svin!?!
DU ska inte jobbcoachas, du ska skriva såna här texter tills du headhuntas SKRIV SKRIV

Mr_hulot sa...

Hej Daniel!
Bra skrivet och fullständigt riktigt. Jag som varit inskriven på arbetsförmedlingen sedan i juni men fortfarande inte har något ordentligt jobb vill ge dig rådet att helt förkasta tanken på att den s.k. arbetsförmedlingen kan ge dig jobb. Likaså kan du skita i att skaffa dig en coach för de kan ändå inte göra något. Du kan dessutom glömma att få praktik via arbetsförmedlingen. Det har vår regering precis tagit bort. Kanske om arbetsgivaren själv betalar för att du ska få praktisera hos dem?

Mitt råd till dig är att du pratar med alla du känner, alla vänner, bekanta, familj och släktingar. Sen får man ge sig ut i kylan och ta allt du kan få nästan. Hur känner du för tanken att jobba inom vård/skola/omsorg? Du och jag sitter i samma båt; vi har arbetslivserfarenhet och vi har utbildning. Men det här samhället har som du själv redan påpekat en förvrängd bild av hur arbetsmarknaden ska fungera och hur man löser arbetslöshet. Det är en katastrofal politik och det ändå man kan hoppas är att det kan bli stora protester så småningom...

Vi hörs.

Henrik Ravin sa...

Det där med att arbetslösheten läggs på individen är inget nytt, så har man alltid sett på arbetslöshet. Däremot har resurserna att göra arbetslösheten lite mera meningsfull varierat över tiden. När resurserna varit små har det alltid varit ett straff att vara inskriven. Du kunde ha varit ute och samlat törvedsstubbar i ett AK arbete på 1930-talet eller läst in en högskoleexamen med A kassa på 1990-talet.
Mr Hulot, hoppas du har en positiv uppfattning om vård/skola/omsorg och inte ser det som ett misslyckande att jobba där.

Sisyfos the Pusherman sa...

Väldigt bra skrivet. Har du läste Baumanns bok om vår syn på arbete genom historien? Den är väldigt bra.

gustav sa...

Jag tror inte på den socialdemokratiska bilden av arbetslösheten, som du beskriver den. Konjunktursvängningar spelar stor roll, men även under lågkonjunktur har de som anstränger sig oftast möjlighet att skaffa sig någon typ av jobb för försörjningen. Det är en kombination av hur marknaden ser ut och det individuella agerandet - kanske inte omoral och brist på driftighet, men arbetslöshet som drar ut på tiden kan definitivt göra vissa desillusionerade, slöa och omotiverade. Det är individuell problematik inbakad (som jag känner igen mig i!) och man kan inte lyfta över hela ansvaret till samhället. Att försöka skapa incitament och motivation, det är inte fel. Frågan är vilka metoder man skall använda och vilka krav man kan ställa. Ett som är säkert är att man inte kan skjuta bort allt ansvar och säga att det finns en rätt till arbete men ingen skyldighet att försöka skaffa ett. Den här oförmågan att se båda halvorna av problemet är helt oförståelig för mig.

Med det sagt så hoppas jag att du får jobb ASAP. Det är segt att gå där och dra och du är ju en god skribent, som bör skriva. Jag har själv fått de där erbjudandena om jobbcoacher och till och med blivit utsatt för förtäckta hot av modellen "an offer you can't refuse" när jag svarade att jag inte trodde på coachandet (de skulle ta bort min ersättning, som jag inte hade, om jag inte ville ha en coach. effektivt hot..? ) Det är en vansinnigt dålig och kostsam modell, som borde skrotas direkt.