måndag, mars 07, 2011

#bilkärlek


Med anledning av att magasinet Ordfronts nya nummer handlar om bilism och med anledning av den kritik som mött tidningen så skulle jag vilja citera några rader ut Per Wirténs bok "Där jag kommer från - Kriget mot förorten":

Bensinmotorn, inte bilen, är ett hot mot mänsklig överlevnad. Med bilen växte självbestämmande och rörelsefrihet, vidgade människors geografi och överblick, precis som tågen gjorde i början av 1900-talet: när man går är man liten, när man färdas i högre hastighet blir man större, som om själva skalan mellan landskap och människa närmar sig 1:1. Det finns samband mellan människors rörlighet, demokrati och välfärdsstatens solidaritetstanke. Samtidigt har bilen förlorat den utopiska dragningskraften från 1950-talet. Nu är den som en diskmaskin: bra att ha, men man klarar sig utan. Därför förstår jag inte hatet mot bilen. Det verkar finnas ett samband mellan det och föraktet mot förorten - de delar av staden som faktiskt är byggde runt tunnelbanor och för bilar. Under den stora bilanstormningens år 1945-1974 byggdes 65 procent av Sveriges alla nuvarande bostäder. Bilkritiken växte sig stark samtidigt som även vanliga löntagare blev bilägare och äntligen kunde göra vad de övre klasserna länge tagit för givet, det vill säga resa oberoende av tidtabeller och kollektivtrafikens på förhand uppgjorda rutter. Och den gick även hand i hand med 1960-talets moderna förortskritik. Bilar, förortsbebyggelse och kommersialism - eller konsumism, som man säger på 2000-talet - tvinnades samman till en kritik av den stressade och narcissistiska människan.

Det verkar innerst inne vara själva rörligheten man vänder sig mot: att allt är i okontrollerad rörelse, sju dagar i veckan, 24 timmar om dygnet, och att det som tidigare var fastare förankrat i ett närsamhälle nu förflyktigas och sprids ut i spåren efter bilen. Samma oro fanns redan när järnvägarna byggdes ut på 1800-talet. Då uttrycktes den av bland andra hertigen av Wellingston som menade att tågen "bara upmuntrade vanligt folk att helt i onödan resa runt". Det finns en kvardröjande längtan efter den stilla människan i en långsam miljö med nära gemenskap. Jag ogillar den starkt.


Inga kommentarer: