söndag, mars 06, 2011

Finns hemmafrurevolten?


När den socialdemokratiska regeringen 1970 drev igenom den nya skattelagstiftningen kritiserades man för att lagen skulle komma att inskränka kvinnors valmöjlighet att stanna hemma.

På kritiken svarade dåvarande finansministern Gunnar Sträng att "vi ska inte tvinga ut kvinnan, hon ska ha valrätten. Vill hon vara hemma och få en lägre standard så får hon det".

Strängs yttrande kom att bli en tändande gnista i en hemmafruledd kampanj mot särbeskattningen och socialdemokraternas och folkpartiets familjepolitik. Den så kallade familjekampanjen, ledd av hemmafrun Brita Nordström, upplevde att den förda politiken var "ogenerös mot barnfamiljerna" och "fientlig mot hemmafrufamiljerna".

Kampanjen beskrevs av samtida debattörer som en "reaktion mot den radikala könsrollsdebatten i massmedia" och den politiska nedvärderingen av hemmafrun.

1972 hade redan riksdagen klubbat igenom propositionen för individuell beskattning, och Palme-regeringen hade tillsatt nya utredningar som skulle komma att leda till utbyggnaden av daghemmen och införandet av föräldraförsäkringen.

Samma år hade familjekampanjen samlat in 63 000 namnunderskrifter mot den förda familjepolitiken och varnade för att socialdemokratin och folkpartiet sökte omvandla det svenska samhället till "en socialistisk folkdemokrati av känt märke". Samtidigt utmynnade kritiken som familjekampanjen drev i att Palme-regeringens målsättning var att "frigöra individen" och att den socialdemokratiska familjepolitiken satte "självständighet" före "mänsklig gemenskap".

Motståndet mot den familjepolitik som drevs igenom under cirka tio år på 1960- och 70-talen är intressant. För det gick snabbt. Det tog alltså knappt tio år för Sverige att röra sig från ett vara ett land där hemmafruidealet var starkt förankrat till att komma att betraktas som ett land för jämlikhetens radikala avantgarde.

Vid 1960-talets början hade länder som Österrike och Storbritannien en mycket högre andel kvinnor på arbetsmarknaden än vad Sverige hade. Det fanns år 1962 cirka 11 000 daghemsplatser i hela landet - ett par decennier senare närmare 400 000. 1965 införde p-pillret. 1974 godkändes fri abort.

Men samtidigt. Trots de 63 000 namnunderskrifter familjekampanjen lyckades få ihop var motståndet mot alla reformer generellt ganska svagt. Ganska snart hade familjekampanjen tagits över av kristna samfund som helst drev abortmotståndet. Under 90-talet lät de höra av sig när de höll i en namninsamling mot homosexuella partnerskap.

Nu är hemmafrurevolten här igen. Åtminstone kan man förledas att tro det. I veckan diskuterades hemmafrun i TV4 och Sakine Madon skriver förtjänstfullt om debatten på Expressens ledarsida.

Jag vet inte exakt hur många namnunderskrifter en kampanj motsvarande den som familjekampanjen drev under 1970-talet skulle kunna få ihop idag, och jag vet inte vilka politiska reformer hemmafruföreningen Haro är emot.

Men jag vet varför vi diskuterar det. Därför att frågan är medialt sexig. Därför att den är apart och omodern.

Apropå omodern. Låt mig slutligen citera en död statsminister som, tydligen, har något att säga i frågan:
Vi varken kan eller vill förbjuda någon att vara hemmafru. Vi varken vill eller kan förbjuda någon att vara hemmaman. Vi varken vill eller kan förbjuda två människor att gemensamt bestämma hur de vill fördela hemarbete och omsorg om barnen. Vi vill däremot inte att kvinnan ständigt skall stå tillbaka på arbetsmarknaden, att kvinnorna ständigt skall ha låga löner och sämre trygghet, sämre utbildning - allt under motiveringen att kvinnan kan återgå till hemmet och få sin försörjning av någon annan. Vi vill helt enkelt ta bort de hinder som alltid har funnits och finns ännu i dag för kvinnans lika rätt på arbetsmarknaden.


1 kommentar:

Jannice sa...

Håller med den döde statsministern att alla hinder ska tas bort för kvinnor att välja det liv de vill leva. Idag har arbetsmarknadshinder bytts ut mot att kvinnor som väljer hemmet en tid förlöjligas och hemarbete reduceras till cupcakebak och inredning. De flesta hemmafruhäcklare har ingen aning om vad en hemmaförälder kan åstadkomma, eftersom de antagligen alla är uppväxta på dagis. Att benämna Haro som en hemmafruförening, gör att trovärdigheten förloras hos skribenten som inte har faktan klar för sig. Gå bara in på Haros hemsida så hittar du nog inte ordet hemmafru någonstans. Där kan du även läsa om att Haros mål är att uppvärdera det obetalda arbete som kvinnor utfört genom tiderna. Det borde även vara ett av feminismens stora mål.