lördag, september 17, 2011

Inte bara kyrkogården som växer

Uppgång och fall syns leva sida vid sida. Hans Ingels plan är precis så där dött som jag alltid minnits det. En av bensinmackarna har lagt ned. Till och med pizzeriorna har blivit färre. Och på Björkås är asfalten längs Parkvägen fortfarande sprucken.

Men där, på Skakelbacken och Blånsåkern, händer något. Bryggeriet har satsat 1,2 miljarder på utbyggnader i Grängesberg. Redan har man slagit en bro över riksvägen för att sammantvinna två av sina anläggningar på orten.

Och just nu, väster om järnvägen, byggs nu ett drygt 40 meter högt lager av italienska arbetare. Står man uppe vid Gruvkontoret så kan man se hur det skjuter upp mellan träden. Det är en monolit i glänsande aluminium som för symbolisera ortens andra andning och hoppet om att något annat än kyrkogården ska växa här.

Höglagret är ett monument över sin tid på samma sätt som Cassels Donation eller Jakobinalaven är monument över sin tid. Gruvans tid. De säger att den tiden är på väg tillbaka. Kanske så tidigt som 2015.

De säger att malmen under Grängesberg är värd 100 miljarder kronor. De säger att runt 1 000 jobb att skapas i gruvorna i och kring Grängesberg de närmaste tio åren.
Det är tider av omstart , tider av att bygga vidare på det man har.

Det är fantastiskt. Men det är inte till gruvor och bryggerier jag går när jag är i Grängesberg. Tillväxt, nybyggen och optimism i alla ära men ju äldre jag blir desto mer intresserad blir jag av ställen där detta saknas.

I de skogar där jag lekte som barn syns också ett sorts förfall. Stigar har försvunnit, ängar där mäktiga slag stod mellan pojkar med träsvärd har vuxit igen. Platserna där vi lekte älg och lejon, fjäril, tiggare och gud finns inte längre.

Och ännu längre ut i skogen, ett par kilometer bara, ligger platserna som aldrig kommer få vara med när Grängesberg vacklande reser sig upp.
Platserna heter saker som Krokens och Långblå. Här har människor inte varit bofasta på jag vet inte hur länge. Här finns det inget att bygga vidare på, inget att starta upp igen.

Fast vem vet, i en framtid, om trängseln blir för stor nere på Hans Ingels plan och ljuden från nya byggarbetsplatser och industrier blir allt för påträngande kanske det en dag bor nya människor där ute.

Jag hoppas inte det. Jag vill ju ha det för mig själv, när jag är hemma i Grängesberg. Bara tystnad, träd och stigar som nästan ingen går på längre. Ensamheten är total men utsikterna över Bergslagens blånande berg är hisnande.

Kanske är det jag som flyttar hit?

- - -
Krönika publicerad i Dalarnas Tidningar/Kultur 17 september 2011

Inga kommentarer: