fredag, januari 21, 2011

Så kan det gå



Med anledning av min bloggtext igår och mitt twitterraljerande om Södermalmhipster-intiativet Kom igen Lena! så ber jag att få tipsa om följande gräv på initiativtagarna som Victor Barth-Kron har gjort.

Uppseendeväckande! Om någon nu skulle utbrista "Daniel! Du fick rätt! Igen!" så skulle jag inte säga emot.

torsdag, januari 20, 2011

Är Sommestad en Schyman?



Gudrun Schyman slutar som ledare för Feministiskt initiativ. Partiet gjorde riktigt dåligt ifrån ifrån sig i riksdagsvalet trots stöd från bland andra The Knife och, tja, var tredje svensk med twitterkonto (varannan svensk med twitterkonto och jobb i mediebranschen).

Jag häpnade inför det där under valrörelsen. En massa journalister, skribenter och medieproletärer klistrade helt oblygt Fi!:s logga på sina profilbilder. Det var som att den berömda journalistiska beröringsskräcken var helt bortblåst.

Varför? Kanske för att Feministiskt initiativ är ett helt ofarligt parti att offentligt stödja. Partiet har framgångsrikt ställa sig utanför blockpolitiken, utanför den konflikt mellan arbete och kapital som hela det svenska partiväsendet vilar på och de flesta insåg att Fi! aldrig skulle få över fyra procent i valet.

Gudrun Schymans karisma och stjärnstatus ska inte heller underskattas. Ett parti som är sin företrädare, svensk politiks enda superstjärna, är förstås enklare att öppet visa sitt stöd för än med Folkpartiet eller Vänsterpartiet med allt vad det innebär av historia och ideologiskt bagage.

Missförstå mig rätt. De flesta som röstade på Fi! gjorde det helt säkert därför att de sympatiserade med partiet och de frågor de drev under valrörelsen. Men det öppna stödet från människor verksamma i en bransch där man aldrig tar partipolitisk ställning förbryllar mig.

I mars ska Socialdemokraterna välja en ny partiledare. Hittills har få vågat sätta namn på sina önskningar, men i spekulationerna har bland andra Pär Nuder, Tomas Östros, Veronica Palm, Mikael Damberg och Sven-Erik Österberg nämnts. Och Lena Sommestad.

Med anledning av Sommestads växande stöd intervjuades hon i dag i P1 Morgon. Programledaren gjorde en stor poäng av att hon stöds av popartisten Robyns manager och har "hippt stöd" från ett medborgarinitiativ som samlats på sajten Kom igen Lena.

Sajten drivs av "en grupp partipolitiskt obundna, men Lena Sommestad-peppande, människor" som inte är medlemmar i Socialdemokraterna och som aldrig varit medlemmar i något annat parti (sajten pryds däremot av sosserosen). På sajten har man också en namnlista som man kan skriva under och visa sitt stöd för Sommestad. Underskrifterna ska sedan skickas till valberedningen.

I skrivande stund har man fått ihop 186 namnunderskrifter. Ingen av dem är medlem i partiet - det är till och med omöjligt att ange att man är medlem i partiet. Däremot kan man kryssa i att man skulle gå med i Socialdemokraterna om Lena Sommestad blev partiledare.

När jag såg den här sajten reagerade jag dels på vilka som skrivit under listan och dels vilka som låg bakom sajten. På Twitter "skrev jag "Klart att en massa 'obundna' mediahipsters som röstade på Fi! ska ta sig an ett av de vettigaste S-namnen" och de drivande bakom sajten kastade sig snabbt över mig.

Tweeten är raljant och orättvist, förstås. Men jag tycker mig se risken, att Lena Sommestad ska bli årets Schyman. Jag förstår helt det här med att inte ta ställning för ett parti, men för en person.

Det är bekvämt och det ger liv åt drömmar om en svensk Barack Obama, en svensk Jed Bartlett. Det låter oss tro att det är partiledaren som är partiet. Inte de 100 000 medlemmarna, inte partistyrelsen, inte kongressen, inte partidistrikten, inte arbetarekommunerna, inte verkställande utskottet, inte s-föreningarna.

Jag vet inte om jag är gammaldags, men om man verkligen vill förändra ett parti eller ha en viss person som ledare så tror jag att det är medlem man ska bli. De flesta organisationers förändringar kommer inifrån, visar historisk erfarenhet.

Vill man verkligen ha Lena Sommestad som ledare för Socialdemokraterna ska man nog försöka försöka undvika att göra henne till en ofarlig politisk symbol, något kitschigt man kan sätta som sticker på sin profilbild.

lördag, januari 15, 2011

Biblioteket – ett hinder på vägen




På måndag kommer den borgerliga majoriteten i Leksands kulturnämnd besluta att samtliga bibliotek i kommunen ska säljas ut genom upphandling. Inom ett år ska alla folkbibliotek i Leksand drivas av privata aktörer.

Nej, det där stämmer förstås inte. Så där går det ju inte till i Sverige. Är det någon verksamhet som är helig i sin kommunala driftsform så är det väl biblioteken? Från höger till vänster är vi alla ense om att biblioteken ska vara öppna för alla, att lånen ska vara gratis och att det offentliga ska garantera att det finns åtminstone ett välutrustat bibliotek i varje kommun.

Nej, det stämmer inte det heller. Sedan ett tag tillbaka bor jag i Nacka, en borgerligt styrd kommun öster om Stockholm. Här har de nyligen bestämt sig för att sälja ut alla sina bibliotek. Den politiska ledningen har bara lyckats motivera utförsäljningen med att man kan och att man vill. De gör det för att de har en idé.

Det hade Valfrid Palmgren också. Palmgren är kvinnan bakom de svenska allmänna biblioteken. 1910 blev hon som första kvinna invald i Stockholms stadsfullmäktige för partiet som i dag heter Moderaterna. Konservativa Palmgren formulerade och förankrade idén om att alla svenskar skulle kunna låna böcker gratis på bibliotek drivna av staten.

I offentligt finansierade biblioteket såg borgerligheten i början av 1900-talet en uppfostringsanstalt som skulle mildra klassmotsättningarna i samhället. I offentligt finansierade bibliotek ser Nacka-borgerligheten i dag ett hinder på vägen mot den historiska slutstation där marknaden ersatt samhället.

Jaha, men vad spelar det för roll för Dalarna?

Nättidningen Dagens Arena har i ett reportage visat hur Nacka kommit att bli moderaternas experimentverkstad. Nacka var den första svenska kommun som privatiserade sina kommunala verksamheter i valfrihetens namn. Man började med fotvården 1985, snart följde grundskola, förskola och gymnasieskola.
1996 blev Nacka först i landet med att sälja ut det kommunala bostadsbolaget. Och nu är man alltså framme vid folkbiblioteken.

Vad är ett bibliotek och vad bör ett bibliotek vara?
Ett rum utanför kommersen, samhällets kanske enda fria utpost för yttrandefrihet och demokrati?
Ett gemensamt ägt projekt som tillhandahåller fri tillgång till kulturupplevelser?
Eller ett vinstdrivet bokkafé som spelar på marknadens villkor precis som alla andra kommersiella aktörer?

Det är uppfriskande att bo i en experimentverkstad. Man får liksom en känsla för vad som snart kommer hända utanför kommungränsen. I dag är fria boklån ett av få kulturpolitiska mål som fortfarande har ett brett och självklart parlamentariskt stöd. I morgon kommer det säkert se annorlunda ut.

- - -
Krönika publicerad i Dalarnas Tidningar/Kultur 15 januari 2011.