söndag, februari 27, 2011

Palme - ett brott på traditionen?


Fredrik Reinfeldt uttalar sig i en intervju med Expressen om sin statsministerföreträdare Olof Palme. Det är en intressant läsning på många sätt. Statsministern menar att Olof Palme radikaliserade det socialdemokratiska partiet och att han var ”ett brott på den socialdemokratiska traditionen”.

I skuggan av Reinfeldts tidigare uttalande om att han önskar göra moderaterna till det statsbärande partiet och att han själv ser upp till Tage Erlander är det ett logiskt uttalande. En fiktiv konflikt mellan Palme och Erlander skapas, radikalismen hos den politik Erlander-regeringarna drev tonar undan.

Erlander ska göras till en ofarlig samförståndspolitiker, en landsfader utan politisk agenda, och Olof Palme får spela rollen som den ilskne radikalen som drev svensk konsensustradition i graven. Naturlig arvtagare till samförståndstanken är då Fredrik Reinfeldt och hans nya moderater. Det finns självklart ett stort problem i detta, och kanske är Reinfeldt medveten om det. Kanske inte.

Den socialdemokratiska reformagendan, från Branting till Erlander via Sandler och Hansson, hade en viktig princip: Att befria individerna från det sitt beroende av andra individer och privata institutioner, oavsett om det gällde familjemedlemmar eller välgörenhetsorganisationer. Samhället skulle vara starkt så att människor slapp vara svaga.

Principen hade först formulerats för att befria arbetarklassens män, men det Palme bidrog med var att göra så att även kvinnor, barn, ungdomar, äldre, funktionshindrade och historiskt svaga grupper omfattades av denna tanke om jämlikhet och oberoende.

Man avskaffande sambeskattningen för gifta par. Man införde fri abort och föräldraförsäkringen. Man byggde mängder av förskolor och dagis. Man införde medbestämmandelagen och lagen om anställningsskydd. Man skrev om familjelagstiftningen och gjorde stora förändringar i familjepolitiken för att stärka kvinnor och barn. Man reformerade äldrevården och stärkte de äldres trygghet och rätt att bestämma över sina egna liv.

Vid ett tal vid SSU:s kongress 1964 sa Olof Palme att socialismen var en frihetsrörelse vars mål var “frihet för den enskilda människan att utveckla sin egenart, valfrihet för individen att forma sin tillvaro efter egna önskningar”. Men för Palme och socialdemokratin gick denna individualism hand i hand med investeringar i det gemensamma.

"Frihet når vi inte mot samhället utan till väsentlig del genom samhället”, menade Palme och pekade på nödvändigheten i att skapa en ”samhällsorganisation som effektivt kan tjäna människorna”. Detta institutionaliserade kontrakt mellan stat och individ kallas i boken ”Är svensken människa? – Gemenskap och beroende i det moderna Sverige” för statsindividualism.

Man förklarar i boken socialdemokratins framgångssaga med att rörelsen förstod och bekräftade svenskens djupast kända behov, individualismen och oberoendet. Så bygger 1900-talets alla stora politiska reformer på individprincipen. Utöver dem som nämnts ovan bland annat studiestödet, pensionerna och bidrag utan behovsprövning. Ingen ska vara beroende av någon annan, inte av sina föräldrar när man studerar och inte av sina barn när man är gammal och skröplig.

I Kjell Östbergs Palme-biografi ”När vinden vände” beskrivs hur en ung Bo Ringholm intervjuar Olof Palme 1971. Man pratar om reformtakten och Ringholm hisnar till: Herregud, vi håller ju på att bygga ett helt nytt samhälle! Palme svarar undvikande. Nytt samhälle? Det var ju det här socialdemokraterna strävat mot sedan 1920-talet.

Olof Palme var nog inget brott på den socialdemokratiska traditionen. Han var helt i den traditionen.

Mer läsning:
Tage Erlander och välfärden (A-M Lindgren)
Den generella välfärdens princip (Jimmy Sand)
Olof Palme och jag (Fredrik Jansson)


onsdag, februari 23, 2011

Värderingsskiftet i mig


Jag är i skrivande stund arbetslös. Jag har varit arbetslös i åtta veckor ungefär. Jag hatar det. Det gnager på mig. Det tär. Jag behöver rutiner, jag behöver sammanhang. Jag behöver arbetskamrater.

En tanke slår mig, kommer tillbaka med jämna mellanrum: visst måste det väl vara mitt eget fel att jag är arbetslös? Alla andra har jobb, väl? Trots mina universitetsstudier och min arbetslivserfarenhet är det något fel på mig. Så måste det väl vara?

Ni får ursäkta, men den här texten har jag skrivit för att liksom resonera med mig själv.

Fokus i arbetsmarknadspolitiken är i dag att hålla folk aktiverade. Vi som är arbetslösa ska inte förslappas. Vi ska inte moraliskt förfalla. Vi ska inte bli bidragsberoende. Vi ska inte passiviseras. Har det alltid varit så här?

Nej.

Under välfärdsstatens framväxt definierades arbetslöshet som ett kollektivt, ekonomiskt och helt centralt problem. När den moderna arbetsmarknaden växte fram stred socialdemokratin för sin syn på arbetslösheten som en fråga om marknadsorganisering och konjunktur mot den rådande synen på arbetslösheten som en fråga om bristande moral och driftighet.

Välfärdssamhällets pionjärer såg under det tidiga 1900-talet hur massvis med människor i ett slag kunde bli arbetslösa på grund av konjunkturssvängningar. Tidigare hade arbetslöshet förklarats genom att man pekade på de arbetslösas lättja, man pratade om lösdriveri. Men nu insåg man att arbetslöshet ytterst handlade om arbetsmarknadens funktionssätt och att massarbetslösheten låg långt bortanför de enskilda arbetslösa individernas ansvar.

Ur dessa insikter formulerades så den så kallade arbetslinjen. För arbetarrörelsen handlade arbetslinjen om rätten till arbete, men också om rätten att inte bli tvingad av staten att vilket arbete som helst.

Den socialdemokratiska arbetslinjen handlade om rätten till det fria och goda arbetet. Man har rätt att vara en produktiv medborgare och det är samhällets skyldighet att erbjuda sina medborgare det stöd som behövs för att denna rätt ska kunna förverkligas.

Så där ser det naturligtvis inte ut längre. I dag är arbetslöshetens problembild målad i färgerna "mänskliga beteenden" och "anställningsbarhet".

Vilka förutsättningar har jag för att bli anställd? Hur attraktiv är jag på arbetsmarknaden? Vilka är mina sociala kompetenser? Vilka datorprogram kan jag hantera? Hur flexibel är jag? Hur förändringsbenägen är jag?

En människa som år 2011 är anställningsbar är en människa som förmår lära om, välkomnar förändringar. Saknar man förmåga att anpassa sig är man inte anställningsbar. Känner man hur hopplösheten tuggar sig genom huden är man inte längre attraktiv på arbetsmarknaden. Är man ärlig med sina nederlag är man inte anställningsbar.

Det finns så klart institutionella förhållanden som bidragit till förändringar i arbetsmarknadspolitiken, men låt oss vara ärliga: arbetslösheten ses inte längre som ett samhälleligt problem. Synen på arbetslöshet i dag är att det i första hand beror på brister hos den arbetslöse. Ekonomiska omställningar eller konjunkturer är ointressanta som förklaringsmodeller.

I förra veckan var jag kallad till Arbetsförmedlingen och trots att jag varit arbetslös förhållandevis kort tid erbjöds jag att välja en jobbcoach. Jobbcoach? Har ni läst Aftonbladets och ETC:s granskningar av den här reformen, har ni sett TV4:s inslag? Det är hisnande.

Men logiskt. Genom jobbcoachandet ska den arbetslöse sättas i terapi och styras, förändras, bli anställningsbar. Och från arbetsförmedlingens sida verkar man se på arbetslösheten som en sorts sjukdomstillstånd där man skriver avtal och lovar att söka jobb - alla jobb, överallt - annars kan man bli av med arbetslöshetsunderstödet.

Jobbcoachandet, synen på arbetslösa och arbetsmarknadspolitikens utformning skvallrar om ett ganska betydande värderingsskifte faktiskt ägt rum. Hur man i Sverige förklarar arbetsmarknaden och arbetslösheten liknar i dag den modell från tidigt 1900-tal som en majoritet av de svenska partierna traditionellt förnekat.

Det kryper sig på. Vissa dagar är jag övertygad själv. Jag har inget jobb eftersom det är något fel på mig. Eller?



tisdag, februari 15, 2011

Synen på skatter och valbarhet

Jag tittade på presskonferensen där den socialdemokratiska kriskommissionen presenterade sin rapport för hur partiet ska ta sig vidare efter valförlusten 2010.

Journalisterna ville mest prata om hur man ser på eventuella skattehöjningar. Som jag förstod Anna Johansson på presskonferensen menar kriskommissionen att det kan bli aktuellt att fundera på hur skattenivåerna i framtiden, beroende på hur välfärdsbehoven kommer se ut. Detta efter att den borgerliga regeringen under sin första mandatperiod sänkt skatterna med ungefär 100 miljarder kronor.

Den tjattrande klassen verkar nu vara ense om att det är omöjligt att vinna val på skattehöjningar. Inför valet 2002 lovade Bo Lundgren och moderaterna att sänka skatterna med 130 miljarder kronor. Då ansågs det vara helt omöjligt att bli vald på sådana aggressiva skattesänkningar. Nu anses det omöjligt att bli vald om du ens tänkt i termer av skattehöjningar.

Tiden går.


Är det människorna vi ska förändra?



Låt oss tala om barnfattigdomen igen. Något som återkommit i många texter om barnfattigdomen är en upprördhet över att fattiga föräldrar verkar ha konsumtionsmönster eller konsumtionsdrömmar som sträcker sig bortom Euroshopper-makaroner.

För att citera Cecilia Verdinelli: ”Kommentarerna till reportaget om fattiga barnfamiljer präglas alltid av samma giftiga misstänksamhet och närstudier av eventuella foton: ”Kolla, pappan i familjen snusar! Ser ni, de har läsk på bordet!”.

Hur ska man förstå det här? Vad är det som får Expressens ledarskribent Sakine Madon i en text att reagera på ett City-reportage där en fattig mamma säger sig vara avundsjuk på folk som köper bh:ar för 500 kronor?

Sociologen Richard Sennett har skrivit att kapitalismen i dag inte bara är en produktionsordning utan också en kultur, en kultur som genomsyrar i princip alla områden av vårt samhälle. Det kräver att varje enskild del av samhället fungerar kapitalistiskt och att människorna själva är genomkapitalistiska.

Enligt Sennett har den nya kapitalismen skapat nya sociala och emotionella trauman som kräver att människan lär sig hantera ett samhälle med instabila och fragmentariskt fungerande institutioner. Den kulturella kapitalismen kräver av oss att vi är självcentrerade, kortsiktiga och konsumtionsdrivna.

Jag kommer att tänka på en bloggtext av Isobel Hadley-Kamptz.
På det SCB-seminarium om fattigdom jag deltog i förra veckan talade en person som forskade på konsumtion och fattigdom om hur konsumtion blivit ett sätt att etablera sig i samhället för personer som inte i övrigt känner sig delaktiga. Ytan är viktigt för alla i dag, men för den som inte har jobb, som kanske bor i ett utsatt bostadsområde, som allmänt är marginaliserad, kan konsumtion bli det enda tillgängliga sättet att uppleva delaktighet och tillhörighet. Man gör ju som alla andra, har samma grejer som alla andra, åtminstone. Detta gör lockelsen i de lättillgängliga lånen ännu större, liksom de medföljande riskerna för permanentad fattigdom.

Kanske är det dags att fundera över de här fenomenen och hur de hänger samman med hur vi valt att inrätta samhället och ekonomin, och över hur vi ska kunna angripa dem på ett sätt som inte handlar om att förändra människorna.


måndag, februari 14, 2011

Äg ditt boende, tänk som en ägare


I dag pratar statsministern ut i Dagens Nyheter om bostadssituationen i vår huvudstad. Statsministern försvarar ombildningarna av hyresrätter till bostadsrätter (i dag är endast 36 procent av bostäderna innanför tullarna hyresrätter). Enligt statsministern beror segregationen i Stockholms innerstad på att det här finns hyresrätter.

Hyresrätterna fungerar inte som hyresrätter, enligt statsministern. Men han erkänner även att "hyresrätten har absolut ett värde för dem som inte har ett insatskapital". Endast då? Måste man vilja äga sitt boende? Jag vill inte det.

Men kanske har statsministerns ovilja att ens diskutera hyresrätten ("Din utgångspunkt är att hyresrätten fungerar som hyresrätt och det gör den inte", "din fråga implicerar att hyresrätten fungerar och det gör den inte") sina politiska orsaker.

När Margaret Thatcher blev Storbritanniens premiärminister gjorde hennes regering stora insatser för att förändra landets allmännyttiga bostadsbestånd, där de trogna Labour-väljarna bodde. I en satsning erbjöd Thatcher-regeringen hyresgästerna ett val: att köpa sina council estates-lägenheter till kraftigt reducerade priser eller få höjda hyror.

De som hade råd blev i ett slag bostadsrättsinnehavare och de som inte hade råd blev kvar i sina hyresrätter med nästan dubbelt så hög hyra. Kort därefter kunde de sociala myndigheterna rapportera att hemlösheten ökat explosionsartat.

Rent politiskt fungerade den thatcheristiska övningen. De som blev kvar i dyra hyresrätter fortsatte att rösta på Labour, men opinionsundersökningar som genomfördes några år senare visade att mer än hälften av de nyblivna bostadsrättsägarna nu sympatiserade med de konservativa.

Så iscensattes en politisk-psykologisk förskjutning. Äg ditt boende, bli en ägare, tänk som en ägare, rösta som en ägare. "Hyresrätten har absolut ett värde för dem som inte har ett insatskapital", säger statsministern.


lördag, februari 12, 2011

Fattigdomen ska tigas ihjäl


Sedan Rädda Barnen presenterade sin årsrapport om barnfattigdomen för snart två veckor sedan har frågan om barn i fattigdom urartat i ett flåshurtigt relativiserande.

Trots att Rädda Barnen kunde visa att barnfattigdomen ökat och att 220 000 barn i Sverige år 2008 levde i fattigdom lyckades diskussionen inte ta sig vidare. Man vill inte ta i det. Det är samtalets grundpremisser man ska rucka på och argumenten för detta låter inte vänta på sig.

Tänk på barnen i Afrika! Vad är fattigdom? Hur fattig ska man egentligen få vara för att få kallas fattig? Hur kan en ensamstående arbetslös mamma tillåtas drömma om märkeskläder? Är man fattig innebär det väl att man ligger tyst på ett stampat jordgolv och ibland går ut och köper nudlar på Lidl?

De här tonerna är långt ifrån något unikt för diskussionen om barnfattigdomen. Rapporteras det att löneklyftorna ökar slår någon till med att det minsann finns människor som inte har någon lön alls. Rapporteras det att studenter går back varje månad så är någon snabbt där och berättar att hemlösa minsann går än mer back varje månad.

Så är det konstaterat. Debatten är kastrerad och inte ett enda förslag på hur man kan lösa löneklyftor, brist på lön, studentekonomin och hemlösheten har presenteras.
I veckan rapporterade Dagens Nyheter att inkomstklyftorna i Stockholm ökar. På 17 år har klyftan i medelinkomst mellan boende i innerstaden och boende i ytterstaden ökat från fem till 29 procent. På Norrmalm är medelinkomsten 31 375 kronor i månaden. I Skärholmen 16 660 kronor. Siffrorna från Stockholm visar oss ett Sverige som håller på att slitas isär.

Det hade man ju kunnat diskutera och till och med kanske utkrävt svar från politiker. Men inget. Istället letar folk febrilt efter metodfel i undersökningarna eller efter märkliga formuleringar, allt för att slippa ta i det verkligt jobbiga – att ojämlikheten ökar.

Är det ett problem, att ojämlikheten ökar? Fråga män i fattiga Malmöstadsdelen Södra Innerstaden. De lever i snitt 8,3 år kortare än män i rika grannstadsdelen Västa Innerstaden. I Södra Innerstaden lever också vart tredje barn i fattigdom.

Människors livslängd och hälsa avgörs i dag av deras klassposition. Jag tror de flesta av oss kan vara överens om att vi har ett problem här. Den som inte tycker att vi har ett problem här borde förklara varför istället för att prata om barnen i Afrika. Det ständiga relativiserandet i fattigdomsdebatten har ju sitt politiska syfte.

Så vi står här med en debatt där enda gången det bränt till är när liberala skribenter delat med sig av normerande berättelser från egna framgångsrika klassresor. Men den verkliga situationen i dagens Fattigsverige är fortfarande osynlig och tron på politisk förändring framstår fortfarande som omöjlig.

- - -
Krönika publicerad i Dalarnas Tidningar/Kultur 12 februari 2011.

onsdag, februari 09, 2011

Apropå riktat stöd

Ingvar Carlsson, statsminister 1986-91 samt 1994-96, i Tidningen Vi 2007:
De rika är det inget fel på, jag har aldrig känt något klasshat. Det är dåtidens avgiftsbelagda skola jag hatar. En sorteringsmaskin där studiebegåvade men fattiga sållas bort medan rika – begåvade eller inte – bara kan marschera vidare. Fortfarande hatar jag system som sorterar folk efter pengar, system som säger att redan välavlönade behöver bonus för att inspireras till stordåd i näringslivet medan fattiga skräms med neddragningar och skärpt kontroll för att de inte ska missköta sina jobb. Det är något djupt ologiskt i det. Något djupt omoraliskt.
Samma år som min pappa dör är vi två i klassen som ropas upp. ”Ni är befriade”, säger läraren. Vad det betyder? Att alla vet att just vi två inte har råd med skolavgiften. Vi är så fattiga att det allmänna får hjälpa till. Det är klart att det är pinsamt, det tycker alla. Men vad ska jag göra? Jag vill gå i skolan. Jag vill vidare.


lördag, februari 05, 2011

Riktat stöd eller allmänna lösningar?



I veckan har barnfattigdomen diskuterats med anledning av Rädda Barnens nya rapport. Enligt organisationen ökar barnfattigdomen och under år 2008 levde 220 000 barn i Sverige i fattigdom.

I dag skriver Expressens Sakine Madon att man bör ge fattiga barn "riktat stöd" istället för att höja barnbidragen. Hur detta "riktade stöd" ska se ut och utformas uttalas aldrig, tyvärr, men det förvånar mig inte att människor hör ekon från innan välfärdsstatens tid.

Som jag läser de Bror Duktig-koketterande delarna av Madons text (ja, hon berättar naturligtvis om sin egna fattiga barndom) tycks hon mena att fattiga människors fattigdom beror på att de är oansvariga.

De har dålig kunskap, de har närmast inbyggd oförmåga att hantera pengar. Enligt Madon har fattiga ofta skulder i form av obetalda mobiltelefonräkningar, men sällan skulder på grund av obetald mat och hyra.

Madons budskap är alltså: Avsluta mobilabonnemanget - trots att det kanske krävs en telefon för att kunna söka de där jobben du måste söka för att få socialbidrag - och lägg pengarna på mat istället. Skärp dig, lägg ner ditt oansvriga beteende och din fattigdom upphör.

Om det ändå vore så enkelt.

Barnbidragets utformning har också kommit att diskuteras under veckan, och det gör mig alltid lika fundersam när man talar om att inkomstpröva barnbidraget. Som jag ser det är hemligheten bakom barnbidragets legitimitet att det utan inkomstprövning även betalas ut till de relativt högavlönade inom medelklassen.

Ur rättvisesynpunkt är barnbidraget i sin nuvarande utformningen ganska svårslaget. När även välbeställda omfattas och tjänar på generella välfärdssystem så har systemen sitt viktigaste stöd, det vill säga ett stöd som inte bygger på att man "vill vara snäll".

Om barndraget omförhandlas till att bli något som bara utbetalas till föräldrar med låga eller inga inkomster försvinner ju genast poäng med att finansiera bidragen via skatter. Det rationella för exempelvis barnlösa eller höginkomsttagare blir istället att se poängerna med att barnbidragen slopas och blir ett sorts, tja, "riktat stöd" till de med sämre ställt.

Så blir breda välfärdslösningar små välgörenhetsprojekt. Men först ska de fattiga skärpa sig!