torsdag, mars 17, 2011

Jag har fått jobb!


I går gjorde jag det offentligt, meddelade att jag fått ett nytt jobb. Det kanske är höjden av självbespegling, men jag tänkte att jag skulle berätta det här också.

I mitten av april kommer jag börja på Aftonbladet ledarredaktion för att vikariera som ledarskribent under våren och sommaren.

Det är, förstås, ett drömjobb på alla sätt. Aftonbladet är, tillsammans med Nya Ludvika Tidning, den tidning jag växte upp med. Enda sedan jag första gången vågade tänka tanken att jag ville skriva, bli journalist, så har Aftonbladet varit en drömd framtida arbetsplats.

Sedan är det ju det här med politiken. Aftonbladet är ju, som ni vet, oberoende socialdemokratisk. Jag känner jag mig hemma i det jag upplever vara den socialdemokratiska rörelsens kärna: avskyn mot klassamhället, strävan till jämlikhet och hopp om gemenskap, viljan till frigörelse på samverkans och solidaritetens grund.

Att för mig, med min bakgrund, ställa upp på sådant handlar lika mycket om känslor och moraliska värderingar som rationalitet och förnuft. Därför är jag också oerhört ödmjuk inför att få vara med och opinionsbilda på landets enda rikstäckande s-märkta ledarsida.

Nu kör vi.


söndag, mars 13, 2011

Fiffig förenkling

I skuggan av upproren i Nordafrika och tsunamikatastofen i Japan och Stilla Havet håller den amerikanska fackföreningsrörelsen på ett förlora ett av sina viktigaste slag.

Republikaner vill kraftigt begränsa den kollektiva förhandlingsrätten för de offentliganställdas fackförbund, något som lett till vilda och högljudda protester i delstaten Wisconsin. Eric Sundström ger en bra och viktig ingång och förståelse av konflikten på Dagens Arena.

Även i Sverige verkar en facklig strid vara på uppsegling i samband med propositionen Förenklingar av ledighetslagstiftningen, byggd på promemorian Ds2009:1, som lämnas om ungefär en vecka. I propositionen bygger arbetsmarknadsdepartementet en rad mycket konkreta förslag med syfte att försvåra de svenska fackförbundens verksamhet bland medlemmarna.

I propositionen föreslår man bland annat att en fackansluten anställd måste ha varit anställd av samme arbetsgivare i minst sex månader innan han eller hon ska ha rätt att delta i fackliga utbildningar.

Men även om man varit anställd så länge ska arbetsgivaren kunna kräva av sin anställde att man skjuter upp utbildningen, utan att behöva meddela vare sig den anställde eller den lokala fackklubben. Den anställde måste också minst två månader innan utbildningstillfället meddela sin arbetsgivare att man önskar gå på en utbildning i fackets regi.

Som anställd i en bransch med många visstidsanställningar och hög personalomsättning lär det alltså bli ganska svårt att någonsin få rätt eller tid till att gå på en facklig kurs - eller ens komma i kontakt med facket på sin arbetsplats.

Vem av arbetsmarknadens parter är det som gynnas av denna regeringens "förenkling av ledighetslagstiftningen"?


måndag, mars 07, 2011

#bilkärlek


Med anledning av att magasinet Ordfronts nya nummer handlar om bilism och med anledning av den kritik som mött tidningen så skulle jag vilja citera några rader ut Per Wirténs bok "Där jag kommer från - Kriget mot förorten":

Bensinmotorn, inte bilen, är ett hot mot mänsklig överlevnad. Med bilen växte självbestämmande och rörelsefrihet, vidgade människors geografi och överblick, precis som tågen gjorde i början av 1900-talet: när man går är man liten, när man färdas i högre hastighet blir man större, som om själva skalan mellan landskap och människa närmar sig 1:1. Det finns samband mellan människors rörlighet, demokrati och välfärdsstatens solidaritetstanke. Samtidigt har bilen förlorat den utopiska dragningskraften från 1950-talet. Nu är den som en diskmaskin: bra att ha, men man klarar sig utan. Därför förstår jag inte hatet mot bilen. Det verkar finnas ett samband mellan det och föraktet mot förorten - de delar av staden som faktiskt är byggde runt tunnelbanor och för bilar. Under den stora bilanstormningens år 1945-1974 byggdes 65 procent av Sveriges alla nuvarande bostäder. Bilkritiken växte sig stark samtidigt som även vanliga löntagare blev bilägare och äntligen kunde göra vad de övre klasserna länge tagit för givet, det vill säga resa oberoende av tidtabeller och kollektivtrafikens på förhand uppgjorda rutter. Och den gick även hand i hand med 1960-talets moderna förortskritik. Bilar, förortsbebyggelse och kommersialism - eller konsumism, som man säger på 2000-talet - tvinnades samman till en kritik av den stressade och narcissistiska människan.

Det verkar innerst inne vara själva rörligheten man vänder sig mot: att allt är i okontrollerad rörelse, sju dagar i veckan, 24 timmar om dygnet, och att det som tidigare var fastare förankrat i ett närsamhälle nu förflyktigas och sprids ut i spåren efter bilen. Samma oro fanns redan när järnvägarna byggdes ut på 1800-talet. Då uttrycktes den av bland andra hertigen av Wellingston som menade att tågen "bara upmuntrade vanligt folk att helt i onödan resa runt". Det finns en kvardröjande längtan efter den stilla människan i en långsam miljö med nära gemenskap. Jag ogillar den starkt.


söndag, mars 06, 2011

Finns hemmafrurevolten?


När den socialdemokratiska regeringen 1970 drev igenom den nya skattelagstiftningen kritiserades man för att lagen skulle komma att inskränka kvinnors valmöjlighet att stanna hemma.

På kritiken svarade dåvarande finansministern Gunnar Sträng att "vi ska inte tvinga ut kvinnan, hon ska ha valrätten. Vill hon vara hemma och få en lägre standard så får hon det".

Strängs yttrande kom att bli en tändande gnista i en hemmafruledd kampanj mot särbeskattningen och socialdemokraternas och folkpartiets familjepolitik. Den så kallade familjekampanjen, ledd av hemmafrun Brita Nordström, upplevde att den förda politiken var "ogenerös mot barnfamiljerna" och "fientlig mot hemmafrufamiljerna".

Kampanjen beskrevs av samtida debattörer som en "reaktion mot den radikala könsrollsdebatten i massmedia" och den politiska nedvärderingen av hemmafrun.

1972 hade redan riksdagen klubbat igenom propositionen för individuell beskattning, och Palme-regeringen hade tillsatt nya utredningar som skulle komma att leda till utbyggnaden av daghemmen och införandet av föräldraförsäkringen.

Samma år hade familjekampanjen samlat in 63 000 namnunderskrifter mot den förda familjepolitiken och varnade för att socialdemokratin och folkpartiet sökte omvandla det svenska samhället till "en socialistisk folkdemokrati av känt märke". Samtidigt utmynnade kritiken som familjekampanjen drev i att Palme-regeringens målsättning var att "frigöra individen" och att den socialdemokratiska familjepolitiken satte "självständighet" före "mänsklig gemenskap".

Motståndet mot den familjepolitik som drevs igenom under cirka tio år på 1960- och 70-talen är intressant. För det gick snabbt. Det tog alltså knappt tio år för Sverige att röra sig från ett vara ett land där hemmafruidealet var starkt förankrat till att komma att betraktas som ett land för jämlikhetens radikala avantgarde.

Vid 1960-talets början hade länder som Österrike och Storbritannien en mycket högre andel kvinnor på arbetsmarknaden än vad Sverige hade. Det fanns år 1962 cirka 11 000 daghemsplatser i hela landet - ett par decennier senare närmare 400 000. 1965 införde p-pillret. 1974 godkändes fri abort.

Men samtidigt. Trots de 63 000 namnunderskrifter familjekampanjen lyckades få ihop var motståndet mot alla reformer generellt ganska svagt. Ganska snart hade familjekampanjen tagits över av kristna samfund som helst drev abortmotståndet. Under 90-talet lät de höra av sig när de höll i en namninsamling mot homosexuella partnerskap.

Nu är hemmafrurevolten här igen. Åtminstone kan man förledas att tro det. I veckan diskuterades hemmafrun i TV4 och Sakine Madon skriver förtjänstfullt om debatten på Expressens ledarsida.

Jag vet inte exakt hur många namnunderskrifter en kampanj motsvarande den som familjekampanjen drev under 1970-talet skulle kunna få ihop idag, och jag vet inte vilka politiska reformer hemmafruföreningen Haro är emot.

Men jag vet varför vi diskuterar det. Därför att frågan är medialt sexig. Därför att den är apart och omodern.

Apropå omodern. Låt mig slutligen citera en död statsminister som, tydligen, har något att säga i frågan:
Vi varken kan eller vill förbjuda någon att vara hemmafru. Vi varken vill eller kan förbjuda någon att vara hemmaman. Vi varken vill eller kan förbjuda två människor att gemensamt bestämma hur de vill fördela hemarbete och omsorg om barnen. Vi vill däremot inte att kvinnan ständigt skall stå tillbaka på arbetsmarknaden, att kvinnorna ständigt skall ha låga löner och sämre trygghet, sämre utbildning - allt under motiveringen att kvinnan kan återgå till hemmet och få sin försörjning av någon annan. Vi vill helt enkelt ta bort de hinder som alltid har funnits och finns ännu i dag för kvinnans lika rätt på arbetsmarknaden.


lördag, mars 05, 2011

Kreativiteten skiljer agnarna från vetet


Är du kreativ, lille vän?

Om inte så finns det de som kan hjälpa dig. De är påstridigt positiva, offensivt övertygade om att allt går att förändra, bara man lägger manken till. Deras credo: Den som vill mest lyckas bäst. De är inspiratörerna. Kreatörerna.

I förra veckan uppmärksammades jag på evenemanget ”Konsten att vara arbetslös” på Göteborgs stadsbibliotek. I evenemangsbeskrivningen menar man att arbetslösheten innebär stora möjligheter (”du kan byta karriär, du kan hitta nya sätt att tjäna pengar på eller så kan du starta ett företag”). Men att vara arbetslös är också ”en konst” och på inspirationsträffen gör man det klart att perioden av arbetslöshet bör göras ”mer kreativ och intressant men också mer effektiv”.

Det är ett tecken i tiden, förstås. Som arbetssökande vet man hur ofta ordet ”kreativ” dyker upp jobbannonsernas kravspecifikationer.

Kreativiteten har blivit en handelsvara på arbetsmarknaden där det är de bästa hjärnorna, de bästa talangerna och de bästa idéerna som ska belönas. För arbetsgivarsidan stillar kreativitetsgeschäftet behovet av att skilja agnarna från vetet. De icke-kreativa behöver inte ens skicka någon arbetsansökan.

Samtidigt växer marknaden för föreläsare, konsulter och skribenter som förmår kapitalisera på begreppet. Här finns ju pengar att göra, vem vill inte vara kreativ – och bli en vital del av den nya kreativa ekonomin?

Häri ligger också kreativitetens paradox. Samtidigt som man säljer illusionen om att alla kan lyckas - om man låter sig inspireras av någon kreativ föreläsare- bygger hela verksamheten på att vissa människor är kreativa, andra inte. Begreppet knäcker personer som tror att de saknar förmågan att vara kreativa, medan andra framgångsrikt kan kapitaliserar på myten om sig själva som kreativa. Har man en gång lyckats framställa sig som kreativ spelar det ingen roll hur man agerar i efterhand.

De kreativa kan sägas vara en ny sorts elit som reproducerar sig själva. Kreativitetens häxdoktorer kuskar land och rike runt och håller föredrag om hur kreativa människor och kreativa organisationer bör vara. En mycket normativ och statisk syn på samhället och dess medborgare förmedlas.

I sin bok ”Den kreativa klassens framväxt” argumenterar Richard Florida för att städers konkurrenskraft är helt beroende på om de lyckas attrahera en ny klass av företagsamma och kreativa människor som med förment nya idéer skapar tillväxt.

Ingenstans i boken eller hos någon annan kreativitetsevangelist framgår det att den kreativa klassen lever på andras arbeten och att deras klassposition är helt beroende av skapandet av andra klasspositioner.

I det kreativa samhället värderas man efter det potentiella värdet av sina begåvningar, talanger och sin kreativitet.

Men vem ska servera latten?

- - -
Krönika publicerad i Dalarnas Tidningar/Kultur 5 mars 2011.

onsdag, mars 02, 2011

En svanmärkt rättvisa



Idag vann Rättviseförmedlingen det nyinstiftade Rättvisepriset. Utdelare av priset var Rättviseförmedlingen.
Finns det något som är mer omtyckt än Rättviseförmedlingen? Googlar man ”rättviseförmedlingen + kritik” hittar jag bara en enda text där Rättviseförmedlingen kritiseras – och den texten är vansinnig.

Nyligen vann man Nöjesguidens pris Årets nöjesförbättrare och enligt bloggaren Viktor Barth-Krohn har Rättviseförmedlingen uträttat mer på ett halvår än vad Feministiskt initiativ gjort under sina sex år som parti.

Är det inte märkligt? Driver man ett viktigt rättvise- och jämställdhetsarbete kan man väl inte bara ha vänner?

Jag kan absolut uppskatta och förstå poängen med att likt Rättviseförmedlingen samla experter, forskare, tänkare och tyckare och finnas där som en buffert för medieredaktioner – bland kanske man behöver bli påmind om att Jenny Madestam eller Lotta Gröning finns.

Just nu tipsar Rättviseförmedlingen på sin sajt om kvinnor som borde få bli programledare för Allsång på Skansen istället för Måns Zelmerlöw. Jag vet inte, men kanske finns det branscher och sektorer där kvinnor historiskt och traditionellt är mer missgynnade än i just Allsång-på-Skansen-programledare-branschen?

Bristen på maktanalys i kombination med den evangelistiskt uppskruvade och självbespeglande retoriken gör det svårt för mig att älska förmedlingen.

Som rättviseprojekt betraktat faller Rättviseförmedlingen platt till marken. Som av etablissemanget sönderkramad rekryteringssajt för och av den kreativa klassen flyger man däremot stolt som en svan över ankdammen.