söndag, januari 08, 2012

David Bowie 65 - Oh! My pretty thing


David Bowie fyller 65 år i dag. Alltså är det, i någon mening, också 65 år sedan den moderna musiken föddes. Men svenska medier fylls mest av tomma notiser om att en liten brittisk rockfarbror som "var en av de första att kombinera rockmusik med teater" gått i folkpension. I den svenska versionen av rockens kanon finns David Bowie inte med.

Den svenska versionen av rockkanon är ju den amerikanska och britter som verkligen är britter - alltså inte The Rolling stones - får bara undantagsvis plats.

Egentligen är det ointressant att diskutera en artists kanoniska ställning. Men någonstans finns det en djup ironi i att när "det konstiga" har hamnat i mittfåran (slå på MTV eller P3 nu!) så har artisten som tidigare definierade "det konstiga" och tog det till mittfåran i det närmaste marginaliserats i Sverige.

Lika ointressant är det att påpeka att David Bowie i den övriga civiliserade världen anses vara den mest inflytelserike, fotograferade, älskade, imiterade och beundrade artisten. Inget av det här spelar ju någon roll om inte jag, eller du, tycker att David Bowie är en bra artist. Om det enda positiva man kan framhålla med en viss artist är hur "viktig" den varit för en viss genre eller epok är det kört.

David Bowie är viktig. För mig. Under bra många år var David Bowie min Jesus, Gud, Marx, Lenin, terapeut och homeopat. En väldigt stor del av mitt liv har jag spenderat tillsammans med honom som närmaste vän. Ett tag var vårt förhållande i det närmaste sexuellt. Jag kunde bli högljudd och våldsam om någon ifrågasatte Bowies genialitet. Samtidigt fanns det inget som kunde glädja mig mer än människors självdeklarerade ignorans.

Jag grät när min Ryko-utgåva av "Scary monsters" repades så att det inte gick att lyssna på bonusspåren, jag kunde ägna timmar åt att detaljstudera Masayoshi Sukitas Ziggy Stardust-fotografier och jag sparade pengar för att kunna köpa Thin White Dukes cigarettbyxor. Men det var då.

I dag har jag inte samma fanatiska förhållningssätt till David Bowie, även om han enligt Spotify fortfarande är den mest spelade artisten i mitt hem. Och Bowie är alltjämt navet i all annan populärkultur jag konsumerar. Tack vare Bowie har jag hittat till Hanif Kureishi, Kate Bush, O'Jays, Fritz Lang, Collin MacInnes, "A Clockwork orange", Jaques Brel, Scott Walker, The Kinks, Kenneth Anger, Inger Edelfeldt, George Orwell, Jean Genet, William Burroughs...

För mig är David Bowie fortfarande måttstocken som allt annat måste bedömas utifrån. Jag måste ständigt fråga mig hur exempelvis James Blakes självbetitlade debut eller Anna Järvinens "Alla  WU LYF:s "Go tell fire to the mountain" står sig i jämförelse med "Station to station" eller "Young americans".

I dag fyller David Bowie 65 år. Men för mig är han fortfarande väldigt mycket en helt ny bekantskap och förälskelse. Oavsett vad det stod eller inte stod i svenska tidningar. Grattis!

Och nu, några Spotify-listor jag satt ihop. Crafted with love.




  • Mina 40 bästa David Bowie-låtar
  • David Bowies bästa 1967-1971
  • David Bowies bästa 1972-1974
  • David Bowies bästa 1974-1977
  • David Bowies bästa 1977-1983
  • David Bowies bästa 1984-1993
  • David Bowies bästa 1995-2003
  • David Bowies singlar i kronologisk ordning 1965-2003

  • Inga kommentarer: