lördag, januari 16, 2016

David Bowie och döden



I Tosd Haynes film "Velvet goldmine" är det kallt och grått 1980-tal. Journalisten Arthur Stuart får i uppdrag av sin redaktör att finns ut vad som hände med den brittiske glamrockartisten Brian Slade. Under en konsert 1973 klev en man upp på scenen och sköt Slade.
Döden – men vad hände sedan?
Jag har tänkt på "Velvet goldmine" den här veckan. I allt väsentligt handlar den ju om David Bowie.



Jag minns att jag köpte filmen på vhs på Åhléns City i Stockholm under en skolresa, kan det ha varit 1999. Jag skolkade två dagar på raken sedan och såg filmen fem gånger.
Jag hade precis upptäckt David Bowie via en kompis som tyckte att jag som gillade Pulp nog borde uppskatta Bowie och i "Velvet goldmine" fick jag en lätt dramatiserad bild av hans karriär fram till just 1973.
På köpet fick jag - eftersom Bowies musik inte finns med i filmen - möta Roxy Music, Cockney Rebel, T Rex och The Stooges.



Det är kanske inte mycket till filmkonst, men det är ett färgsprakande, himlastormande, pretentiöst, erotiskt drama som är strösslat med ledtrådar, gåtor och referenser.
Som David Bowie alltså.

Bowie är liksom inte bara musik. Det är mystik, det är lek och det är allvar.
Bowie var ett löfte om något vackrare och större, en röst som berättade om saker jag överhuvudtaget inte kunde föreställa mig på egen hand.
För en 15-åring i Grängesberg var det också emancipatoriskt. Då 30 år gamla låtar förändrade mig och stärkte mig. Jag blev en bättre människa av "Aladdin Sane"-skivan. Jag blev en starkare människa av "Diamond dogs"-skiva.

Att lyssna på David Bowie är också att ge sig in i en sorts gissningslek: vad menar han, vad betyder det här, har han inte sjungit detta förr? Vem är Crowley, vem är Mishima, vem är Bardot, vem är Chimi?
I dag vet jag. Jag har lärt mig så mycket av David Bowie.



Dessutom: Genom hela sin karriär pratade Bowie med sig själv. Redan på "Saviour machine" från 1970 stal han från sig själv - refrängen hade tidigare använts i "Ching-a-ling". "Move on" är "All the young dudes" baklänges. "It's no game" lånar friskt ur mycket tidiga "Tired of my life". Så där kan man fortsätta.
Att upptäcka sådant, kunde jag inbilla mig, var att komma honom nära. Plötsligt var jag honom på spåren. Förstod honom. Men så gled han bort, i en formulering eller en märklig rytm.

"Saying no but meaning yes
This is all I ever meant
That's the message that I sent", sjunger han på nya låten "I can't give everything away".
Munspelet är hämtat från "A new career in a new town".
Vad det betyder? Jag vet inte. Jag begriper ingenting om David Bowie.

Och det är därför jag älskar honom. Trots de böcker jag läst, utställningar jag gått på, dokumentärer jag sett blir jag inte klok på honom. Han är fortfarande ett mysterium. Han är fortfarande spännande.



I "Velvet Goldmine" inser journalisten till slut att Brian Slade levt vidare med nytt namn, nytt ansikte och ny popkarriär. Men David Bowie är inte Brian Slade. Döden är ingen ny fas, ingen ny karaktär.

“Much of Mr. Bowie’s extraordinary longevity as a rock god has to do with the feeling that he has never really been with us ‘in the flesh’”, skrev New York Times om "Lazarus", den musikal David Bowie skrev innan han dog.

I New York spelas den med Michael C Hall i rollen som Newton, en karaktär Bowie gjorde 1976. Hall har framträtt i "The Late Show" med låten som kom att bli Bowie sista singel. Musikalen, som innehåller flera nyskrivna Bowie-låtar, ska ges ut som skiva.

Kanske har Bowie aldrig riktigt varit med oss "in the flesh". Märkligt nog var det länge sedan han kändes så närvarande som efter att han dog.

 

Inga kommentarer: