tisdag, januari 03, 2017

Berättelsen tar slut långt före filmen



Jag såg en film, en framtidsvision. En kommentar var att slutet blir så sorgligt i regissörens version.
När nyheten om att Carrie Fisher - kvinnan som sedan 1977 spelat prinsessan Leia i filmserien ”Star wars” - avlidit så slog det mig plötsligt att detta sannolikt förändrar allt. Ja, eller åtminstone allt i
avseende hur människorna som i dag kontrollerar ”Star wars” tänkt sig hur filmsagan ska avslutas med en nionde episod till julen 2019. Säg vad ni vill om Han Solo, men det är trots allt i släkten Skywalker-Organa det stora dramat utspelar sig.

Det är för oss som inte kände Carrie Fisher den mest påtagliga följden på att hon dött: Ett av tidernas största filmäventyr måste skrivas om. Berättelsen kommer sluta på ett annat sätt.

Så tänker jag på David Bowie. Snart är det ett år sedan han försvann, och visst finns det en känsla av avslut i ”Blackstar”, skivan som släpptes två dygn innan han dog. ”Sue (Or in a season of crime” har tolkats som om den handlar om ett cancerbesked, ”Dollar days” som om artisten förlikat sig med tanken på att han ska dö.

If I never see the English evergreens I’m running to
It’s nothing to me
It’s nothing to see

Och så har vi ”Lazarus”-videon förstås.

Men ändå. När David Bowie dog kändes det som när Carrie Fisher dog: så oväntat, så sorgligt och med en så direkt påverkan på allt man tänkt sig. Kanske hade det inte pågått så mycket länge "Star wars", men med honom borta måste jag skriva om berättelsen. En rymdsaga får ett annat slut.

Om några dagar visar BBC - och SVT - en dokumentär om Bowies fem sista år i livet. Ett nytt samlingsalbum släpptes lagom till julhandeln. En ny bok om konsten Bowie ägde ska släppas. I februari firar man att det är 40 år sedan singeln ”Sound and vision” släpptes genom ett ge ut den som picturedisc. Så där fungerar rocken. Maskinen rullar på. Återutgivningarna kommer fortsätta ges ut.

Men framtiden, berättelsen som jag tänkte den, blir sig inte lik.

Läs också:
Johan Hilton – Jag kommer aldrig att förlåta 2016 för att det tog Carrie Fisher från oss (DN)
Elin Grelsson Almestad – Året då hjältarna dog (VK)

Inga kommentarer: