DANIEL SWEDIN

Exponentiellt ökande vansinne i Moderaterna

2012-01-16T16:58:00.001+01:00

Moderaterna är inne i en mycket intressant fas just nu. För varje dag som har gått sedan valvinsten 2006 har partiet blivit ännu lite tokigare. De borgerliga stollerierna är, så att säga, exponentiellt ökande. Logiken gör alltså att Moderaterna, just i dag, är vansinnigare än någonsin tidigare och den här veckan har de varit helt omåttligt koko.

Ett exempel: de var i tisdags glada över siffror som visade att hemlösheten i Sverige ökat.Fnoskigheterna i Moderaterna verkar komma underifrån och den här veckans roligaste moderathaveri är nog ändå den milslånga bloggtext som Rasmus Törnblom och Emil Eriksson, två ledamöter i Moderata Ungdomsförbundet MUF, författat.

Utformad som en rad nyårslöften till MUF-medlemmarna och Sveriges unga lovar herrar Eriksson och Törnblom att ägna färre grubblerier över vad döda gamla överklassgubbar från andra århundraden tyckte och tänkte - oavsett om de var poeter, filosofer eller författare.

Åh, man riktigt känner hur deras händer skakade när de formulerade sig. Tänk att få räcka ut tungan åt magister Jan Björklund sådär. Poesi och filosofi är botten! Anders Borg är toppen!Det är inte svårt att dra på mungiporna, men helt i linje med det projekt som Moderaterna sjösatt. När partiet hade partistämma i Örebro i höstas strök man liberalismen och konservatismen ur idéprogrammet. Sedan dess är Moderaterna ett parti utan ideologi.

Under partistämman passade Moderatera på att bestämma att man var arkitekterna bakom den svenska välfärdsmodellen och att man historiskt var emot apartheid - trots att man inte var det. Och nu lovar alltså ungdomsförbundet att man struntar i vad gamla författare och filosofer tyckt. Sådär kan man ju bete sig om man redan klubbat igenom att man inte har någon ideologi.

Ungmoderaternas löfteslista är på sätt och vis ett tidsdokument över hur sönderregerad och idé- fattig den svenska borgerligheten är, från Fredrik Reinfeldt via ministrarna ända ner i ungdomsförbunden. Man vill ingenting. Man tror inte på någonting.

Inom statsvetenskapen och sociologin pratar man ibland om postpolitik, ett tillstånd där de traditionella ideologierna och den ideologiska praktiken försvunnit. Det enda som finns kvar är politiker och partier som marknadsför sig själva som varumärken. Det politiska arbetet har reducerats till grå administration, konfliktlinjerna är borta.

Postpolitik brukar användas som skällsord, men den unga högern hymlar inte längre med att de helst kapar alla band till ideologin, filosofin och tankeproduktionen.

För Moderaterna har antiintellektualismen och postpolitiken blivit något att sträva efter.

- - -
Krönika publicerad i Dalarnas Tidningar/Kultur 14 januari 2011.

David Bowie 65 - Oh! My pretty thing

2012-01-08T09:45:00.007+01:00

David Bowie fyller 65 år i dag. Alltså är det, i någon mening, också 65 år sedan den moderna musiken föddes. Men svenska medier fylls mest av tomma notiser om att en liten brittisk rockfarbror som "var en av de första att kombinera rockmusik med teater" gått i folkpension. I den svenska versionen av rockens kanon finns David Bowie inte med.

Den svenska versionen av rockkanon är ju den amerikanska och britter som verkligen är britter - alltså inte The Rolling stones - får bara undantagsvis plats.

Egentligen är det ointressant att diskutera en artists kanoniska ställning. Men någonstans finns det en djup ironi i att när "det konstiga" har hamnat i mittfåran (slå på MTV eller P3 nu!) så har artisten som tidigare definierade "det konstiga" och tog det till mittfåran i det närmaste marginaliserats i Sverige.

Lika ointressant är det att påpeka att David Bowie i den övriga civiliserade världen anses vara den mest inflytelserike, fotograferade, älskade, imiterade och beundrade artisten. Inget av det här spelar ju någon roll om inte jag, eller du, tycker att David Bowie är en bra artist. Om det enda positiva man kan framhålla med en viss artist är hur "viktig" den varit för en viss genre eller epok är det kört.

David Bowie är viktig. För mig. Under bra många år var David Bowie min Jesus, Gud, Marx, Lenin, terapeut och homeopat. En väldigt stor del av mitt liv har jag spenderat tillsammans med honom som närmaste vän. Ett tag var vårt förhållande i det närmaste sexuellt. Jag kunde bli högljudd och våldsam om någon ifrågasatte Bowies genialitet. Samtidigt fanns det inget som kunde glädja mig mer än människors självdeklarerade ignorans.

Jag grät när min Ryko-utgåva av "Scary monsters" repades så att det inte gick att lyssna på bonusspåren, jag kunde ägna timmar åt att detaljstudera Masayoshi Sukitas Ziggy Stardust-fotografier och jag sparade pengar för att kunna köpa Thin White Dukes cigarettbyxor. Men det var då.

I dag har jag inte samma fanatiska förhållningssätt till David Bowie, även om han enligt Spotify fortfarande är den mest spelade artisten i mitt hem. Och Bowie är alltjämt navet i all annan populärkultur jag konsumerar. Tack vare Bowie har jag hittat till Hanif Kureishi, Kate Bush, O'Jays, Fritz Lang, Collin MacInnes, "A Clockwork orange", Jaques Brel, Scott Walker, The Kinks, Kenneth Anger, Inger Edelfeldt, George Orwell, Jean Genet, William Burroughs...

För mig är David Bowie fortfarande måttstocken som allt annat måste bedömas utifrån. Jag måste ständigt fråga mig hur exempelvis James Blakes självbetitlade debut eller Anna Järvinens "Alla WU LYF:s "Go tell fire to the mountain" står sig i jämförelse med "Station to station" eller "Young americans".

I dag fyller David Bowie 65 år. Men för mig är han fortfarande väldigt mycket en helt ny bekantskap och förälskelse. Oavsett vad det stod eller inte stod i svenska tidningar. Grattis!

Och nu, några Spotify-listor jag satt ihop. Crafted with love.

Mina 40 bästa David Bowie-låtar

David Bowies bästa 1967-1971

David Bowies bästa 1972-1974

David Bowies bästa 1974-1977

David Bowies bästa 1977-1983

David Bowies bästa 1984-1993

David Bowies bästa 1995-2003

David Bowies singlar i kronologisk ordning 1965-2003

Årets skivor 01-10

2011-12-21T15:24:00.003+01:00

Inga essäer, inga ord. Bara fem bloggposter med 50 skivor jag tyckt om i år. Here goes.

01. Jessica 6 – See the light

02. Loney, dear – Hall Music

03. Wild Palms – Until Spring

04. WU LYF – Go tell fire to the mountain

05. Kajsa Grytt – En kvinna under påverkan

06. Craft spells – Idle labor

07. Devon Williams – Euphoria

08. Chad Valley – Equatorial ultravox

09. Hercules & Love Affair – Blue songs

10. Toro Y Moi – Underneath the pine

Om du vill lyssna på min favoritmusik från 2011 klickar du här och börjar prenumerera på en Spotify-lista som kontinuerligt kommer byggas på under nedräkningen i december.

Allt hårdare köld i midvinternatten

2011-12-17T17:34:00.008+01:00

Inkomstskillnaderna ökar i Sverige och det har de gjort sedan 1980. Enligt en skrivelse från Studieförbundet Näringsliv och samhälle (SNS) är de senaste 30 årens trend mot ökade skillnader ett brott mot en tidigare utveckling i Sverige av ökad jämlikhet.

Markus Jäntti är en av forskarna bakom rapporten. Han säger:
- När inkomstskillnaderna ökar, ökar också beroendet av familjebakgrunden. Den som föds i en låginkomstfamilj får det svårare att uppnå en högre inkomst själv.

Nyligen presenterade OECD sin rapport om inkomstskillnader. Enligt dem har skillnaderna mellan rika och fattiga inte varit så stora på 30 år.
Det blir nog jul ändå. Det måste det väl.

Jag sitter i ett väntrum på en vårdcentral och läser Dagens Nyheter, storstadens liberala och upplysta morgontidning. Men det är inte morgon.

Patienten innan mig är en man och jag hör att han är född 1964. Han ska egentligen inte vara här, han behöver en tandläkare. Men sköterskan har lite svårt att förmedla det, hennes rumänska är inte särskilt bra och 47-åringens svenska är så där.

Snön ligger inte vit på Stockholmstaken, men midvinternattens köld är hård.
Ibland söker människor som 47-åringen hjälp för köldskadade händer eller fötter.
Ibland söker de för trasiga tänder.

Egentligen söker de väl en bostad, men ett väntrum i en vårdcentral i en stockholmsförort får väl duga. Nu är det som det är med allt fler hemlösa och uteliggare i Stockholm.
Det står i hälso- och sjukvårdslagstiftningen att god hälsa på lika villkor för hela befolkningen är ett mål. Hemlösa och uteliggare också.

Det tänker vi inte gärna på. Jo, vid jul tänker vi på det. En slant i Frälsningsarméns bössa eller så.
Några kultur- och nöjeskändisar har till och med börjat ta betalt för sitt twittrande. Pengarna går till Stadsmissionen.

Barnhjälpsorganisationen Majblomman svämmar över av ansökningar inför julen. En skrivelse ur högen:
"Min son går i sjunde klass och jag är sjukpensionär sedan flera år.
Min son skulle bli glad om vi kunde köpa lite nya kläder och skor, det är så känsligt för honom att inte få vara fin i skolan".

Familjer där låginkomsttagare, utförsäkrade och förtidspensionärer är familjeförsörjare behöver hjälp och välgörenhetsorganisationerna tar över statens arbete.
Kyrkor får rycka in när kommunernas socialtjänster sviker.

Vi som inte behöver vare sig kyrkor eller socialtjänster för att klara den signade juletiden väntas handla klappar, mat, pynt och pepparkakor för över 65 miljarder kronor.

Men det lär väl bli jul ändå. Trots att inkomstskillnaderna ökar i Sverige och har det gjort sedan 1980.

---
Krönika publicerad i Dalarnas Tidningar/Kultur 17 december 2011.

Årets skivor 11-20

2011-12-17T10:09:00.004+01:00

Inga essäer, inga ord. Bara fem bloggposter med 50 skivor jag tyckt om i år. Here goes.

11. Drake – Take care

12. Deportees – Islands & shores

13. Lady Gaga – Born this way

14. Korallreven – An album by Korallreven

15. Girls – Father, Son, Holy Ghost

16. Metronomy – The English riviera

17. The Sound of Arrows – Voyage

18. Junior Boys – It's all true

19. Ison & Fille – För evigt

20. Dream diary – You are the beat

Om du vill lyssna på min favoritmusik från 2011 klickar du här och börjar prenumerera på en Spotify-lista som kontinuerligt kommer byggas på under nedräkningen i december.

Årets skivor 21-30

2011-12-06T19:36:00.003+01:00

Inga essäer, inga ord. Bara fem bloggposter med 50 skivor jag tyckt om i år. Here goes.

21. Active child – You are all I see

22. M83 – Hurry up, we're dreaming

23. Mauro Scocco – Musik för nyskilda

24. Minks – By the hedge

25. Blouse – Blouse

26. Panda bear – Tomboy

27. Jonathan Johansson – Klagomuren

28. Lo-Fi-Fnk – The last Summer

29. Kites with Lights – Cosmonauts

30. Det vackra livet – Det vackra livet

Om du vill lyssna på min favoritmusik från 2011 klickar du här och börjar prenumerera på en Spotify-lista som kontinuerligt kommer byggas på under nedräkningen i december.

Årets skivor 31-40

2011-12-05T13:42:00.003+01:00

Inga essäer, inga ord. Bara fem bloggposter med 50 skivor jag tyckt om i år. Here goes.

31. James Blake – James Blake

32. Yawn – Open season

33. Gang gang dance – Eye contact

34. Youngteam – Daydreamer

35. Niklas von Arnold – Superman

36. Azure Blue – Rule of thirds

37. Skriet – Det beslutande organet

38. Radioation City – The hands that take you

39. Mohammed Ali – Vi

40. Nick Lowe – The old magic

Om du vill lyssna på min favoritmusik från 2011 klickar du här och börjar prenumerera på en Spotify-lista som kontinuerligt kommer byggas på under nedräkningen i december.

Årets skivor 41-50

2011-12-04T22:56:00.004+01:00

Inga essäer, inga ord. Bara fem bloggposter med 50 skivor jag tyckt om i år. Here goes.

41. Atlas Sound – Parallax

42. Veronica Maggio – Satan i gatan

43. Gatto Fritto – Gatto Fritto

44. Puro Instinct – Headbangers in ecstacy

45. New Look - New Look

46. The Naked & The Famous – Passive me, aggressive you

47. Emil Brandqvist trio – Pappas vardagsrum

48. Washed out - Within and without

49. Rihanna – Talk that talk

50. Real estate – Days

Om du vill lyssna på min favoritmusik från 2011 klickar du här och börjar prenumerera på en Spotify-lista som kontinuerligt kommer byggas på under nedräkningen i december.

Vem berättar om Kupolen?

2011-11-19T03:23:00.003+01:00

Det är snart ett och halvt år sedan jag flyttade till Stockholm. Innan jag kom hit visste jag nästan ingenting om den här staden. Stockholm är ointressant, en plats där kungen och statsministern bor och bestämmer. En plats där man handlar något på Drottninggatan eller Skånegatan - beroende på hur man är lagd – och sedan återvänder till sin mellansvenska trygghet.

I Stockholm lever man inte. Man gör i bästa fall karriär där. Det var därför jag flyttade till Göteborg när den där mellansvenska tryggheten blev för trygg. I Göteborg lever man (men man gör inte karriär, skulle jag senare upptäcka). Att inte flytta till Stockholm blev ett i det närmaste politiskt ställningstagande.

När jag sedan ändå var tvungen att flytta till Stockholm (man gör ju inte karriär i Göteborg, som sagt) läste jag beslutsamt två böcker: Björn ElmbrandtsStockholmskärlek (Atlas) och Per WirténsDär jag kommer från (Bonniers).

Elmbrandt skriver om Hjalmar Mehr, legendariskt finans- och fastighetsborgarråd i huvudstaden under 1950-, 60-, och 70-talen. Wirtén tecknar de södra förorternas historia från 1900-talets början fram till i dag. Bägge böckerna ger en helt nödvändig historielektion i det stockholmska. Utan dem hade jag nog inte begripit särskilt mycket av den här staden.

Böckerna skildrar efterkrigstidens stora utmaning – att möta medborgarnas växande behov av bostäder, transporter, affärer och fritid. Modernitet brukade vi kalla det där. Det är berättelser om rivningar och framväxten av en ny stad, ett nytt Sverige.

Nu skriver vi 2011 och landets städer och samhällen har förändrats lika mycket som under 1960- och 1970-talen. Men till vad? Och har vi ens märkt det?

Borlänge och Falun är i dag moderna handels- och studentstäder som lockar människor från världens alla hörn. I Västerbergslagen pratar man om att gruvorna ska upplivas och arbetskraften lär sannolikt hämtas utanför Dalarnas gränser.

Jag leker med tanken att komma, som ett blankt papper, till de här bygderna för att arbeta eller studera. Vad vet man om det moderna Dalarna? Inte mycket, föreställer jag mig. Historien om vårt län är alltjämt historien om Vasaloppet och falukorven.

När jag går på Borganäsvägen är det väldigt sällan jag tänker på just Gustaf Vasa. Det är arkitekturen och stadsmiljön jag ser och försöker förstå.

Men vem skriver den moderna berättelsen om de här platserna, vem begripliggör saker som Kupolen och det som växer fram på Dalregementet? Vem tog de politiska besluten? Vad var det som hände?

Här finns saker att ta itu med, om vi vill att någon ska begripa vad det moderna Dalarna är.

---
Krönika publicerad i Dalarnas Tidningar/Kultur 19 november 2011.

En lat grek är en lat grek

2011-10-17T21:37:00.001+02:00

Just nu cirkulerar ett kedjebrev runt på Facebook. Användarna uppmanas att bli fadder till en grek och på så sätt hjälpa ”Kostas, Dimitrios och Georgiosodupulopululosos” att slippa betala skatt, gå till jobbet, gå från jobbet senare än klockan 15 och gå i pension senare än efter 50-årsdagen.

Vill man stödja detta projekt uppmanas man att skicka ett sms med meddelandet ”Souvlaki” till ett nummer. Priset för sms:et 16 000 kronor.

Rasistiskt färgad smörja om greker, vad är det här? 1953?

Mycket har sagts om grekerna och Grekland sedan skuldkrisen drabbade Europa. Det bor närmare 15 000 greker i Sverige. Mer än en halv miljon svenskar besöker årligen Grekland. Men det hindrar oss inte för att uttala oss tvärsäkert om människorna som bor i det vi brukar kalla demokratins vagga.

I september var jag på en chartersemester till Rhodos. Du kanske har varit på en sådan själv? Man solar, badar, strosar i hamnen och äter gyros i Gamla staden.

På hotellet där jag bodde fanns i princip alla bekvämligheter. En frukostmatsal, vanliga restauranger, ett närköp, en bar och en kiosk.

Dag tre, klockan 8 på morgonen, upptäcker jag att en av männen som jobbar med frukostbuffén också serverade vår middag dagen innan. Då var klockan en bra bit efter klockan 21.

Hm. Snart upptäcker jag att personal jag sett på den ena serviceinrättningen under lunchen dyker upp någon annanstans på kvällen. Jobbar de dygnet runt, fast på olika ställen? Så flexibelt.

Till slut frågar jag den unga kvinnan i närköpet. Nej, hon jobbar inte dygnet runt och ingen annanstans än i närköpet. Däremot jobbar hon från klockan 15 till midnatt, varenda dag, inklusive lördag och söndag, under hela turistsäsongen. Övrig tid studerar hon.

Hoppla! Så mycket för de lata, oföretagsamma grekerna. Statistiken bekräftar bilden. Enligt OECD är det bara sydkoreanerna som har längre arbetsveckor än grekerna. Greken gör över 2 000 arbetstimmar på ett år.

25 procent av befolkningen lever under fattigdomsgränsen. 400 000 människor har på ett år blivit av med sina jobb och arbetslösheten är nu uppe i 16 procent. Ny statistik visar att över 100 000 företag har fått lägga ner verksamheten.

De anställda i privat sektor tjänar i snitt 7 600 kronor i månaden.

Grekiska TCO visar i statistik att sedan 1990 har reallönerna sänkts med 30 procent. Enligt grekiska arbetsministeriet jobbar närmare 30 procent av landets anställda utan socialförsäkringar eller andra lagstadgade förmåner.

Grekerna går i snitt i pension när de är 61,4 år gamla - den genomsnittlige europén går i pension vid 61,1 års ålder. Innan de stora pensionssänkningarna låg en grekisk medelpension på cirka 7 100 kronor i månaden.

Se där.

Det skriver ingen om på Facebook.

- - -

Krönika publicerad i Dalarnas Tidningar/Kultur 17 oktober 2011.

Inte bara kyrkogården som växer

2011-09-17T09:47:00.003+02:00

Uppgång och fall syns leva sida vid sida. Hans Ingels plan är precis så där dött som jag alltid minnits det. En av bensinmackarna har lagt ned. Till och med pizzeriorna har blivit färre. Och på Björkås är asfalten längs Parkvägen fortfarande sprucken.

Men där, på Skakelbacken och Blånsåkern, händer något. Bryggeriet har satsat 1,2 miljarder på utbyggnader i Grängesberg. Redan har man slagit en bro över riksvägen för att sammantvinna två av sina anläggningar på orten.

Och just nu, väster om järnvägen, byggs nu ett drygt 40 meter högt lager av italienska arbetare. Står man uppe vid Gruvkontoret så kan man se hur det skjuter upp mellan träden. Det är en monolit i glänsande aluminium som för symbolisera ortens andra andning och hoppet om att något annat än kyrkogården ska växa här.

Höglagret är ett monument över sin tid på samma sätt som Cassels Donation eller Jakobinalaven är monument över sin tid. Gruvans tid. De säger att den tiden är på väg tillbaka. Kanske så tidigt som 2015.

De säger att malmen under Grängesberg är värd 100 miljarder kronor. De säger att runt 1 000 jobb att skapas i gruvorna i och kring Grängesberg de närmaste tio åren.

Det är tider av omstart , tider av att bygga vidare på det man har.

Det är fantastiskt. Men det är inte till gruvor och bryggerier jag går när jag är i Grängesberg. Tillväxt, nybyggen och optimism i alla ära men ju äldre jag blir desto mer intresserad blir jag av ställen där detta saknas.

I de skogar där jag lekte som barn syns också ett sorts förfall. Stigar har försvunnit, ängar där mäktiga slag stod mellan pojkar med träsvärd har vuxit igen. Platserna där vi lekte älg och lejon, fjäril, tiggare och gud finns inte längre.

Och ännu längre ut i skogen, ett par kilometer bara, ligger platserna som aldrig kommer få vara med när Grängesberg vacklande reser sig upp.

Platserna heter saker som Krokens och Långblå. Här har människor inte varit bofasta på jag vet inte hur länge. Här finns det inget att bygga vidare på, inget att starta upp igen.

Fast vem vet, i en framtid, om trängseln blir för stor nere på Hans Ingels plan och ljuden från nya byggarbetsplatser och industrier blir allt för påträngande kanske det en dag bor nya människor där ute.

Jag hoppas inte det. Jag vill ju ha det för mig själv, när jag är hemma i Grängesberg. Bara tystnad, träd och stigar som nästan ingen går på längre. Ensamheten är total men utsikterna över Bergslagens blånande berg är hisnande.

Kanske är det jag som flyttar hit?

- - -
Krönika publicerad i Dalarnas Tidningar/Kultur 17 september 2011

Om jag var 17 igen skulle jag låta dig blekna på vykort

2011-09-12T09:16:00.001+02:00

Min bror har gjort en sång om platsen där vi föddes och växte upp. Den ska ni lyssna på.

Grängesberg by Marcus Swedin

Fula kläder löser inga problem

2011-08-13T00:01:00.005+02:00

Lars Ohly kränger av sig ledartröjan när Vänsterpartiet samlas för kongress i januari nästa år. Många, även personer och bedömare som vanligtvis inte brukar ha något gott att säga om vänstern, verkar förvånande att Ohly funkat så dåligt.

En duktig vänsterpopulist. Tydlig. Med få undantag i ryande opposition mot både borgerligheten och socialdemokratin. Nog borde han fått lite fler röster ändå?

Jo, det borde han.

Men människor står inte ut med Vänsterpartiet, och det handlar inte bara om det politiska innehållet. En del människors ryggmärgsreflex mot socialism och vänsterpolitik har väldigt lite att göra med att man är misstänksam mot vänsterpolitik.

Folk dissar inte Ohly för att de hatar skattefinansierad välfärd, gratis kollektivtrafik och sex timmars arbetsdag. Det handlar om den myt, som ganska stora delar av Vänsterpartiet själva odlar, om hur samhället kommer att se ut under socialismen.

Om Vänsterpartiet får makten ska alla klä sig i fula hippiekläder, Björn Afzelius ”Sång om friheten ”ska bli nationalsång, alla ska ha ekologisk skäggväxt och Sveriges Radio får bara, bara spela fruktansvärd musik om folk som kommer knallande över en mo och yxar sina båtar.

Från början handlar det om förstås om en nidbild som spridits av fiender till partiet; att i ett socialistiskt samhälle så kommer alla ha det lika jävligt och ha lika fula kläder. Men hjärntvätten har nått ändå in i det egna partiet. Alla som någonsin demonstrerat med eller deltagit i något evenemang arrangerat av Vänsterpartiet fattar vad jag pratar om.

Det är progg, det är batik, det är närodlade skägg, det är visor och det är fan och hans moster. Världen stannade – kulturellt och modemässigt - i höjd med ANC-galan. Man behöver inte vara moderat för att må dåligt av vänsterns vämjeliga och medvetna antiestetik.

Så där har Vänsterpartiets nästa ledare ett uppdrag för framtiden. Ska man bli en politisk kraft att räkna med är det dags att göra upp med partimedlemmarnas och väljarnas syn på partiet. Att vara vänster är inte att klä sig i huckle och lyssna på flöjtprogg. Man blir inte mer vänster av att klä sig i huckle och lyssna på flöjtprogg. Vi löser inga samhällsproblem genom att lyssna på Hoola bandoola band och ha på oss fula kläder.

1970-talsoket av hippies och medveten fulhet måste kastas av. Om inte annat för partiets eget skull.

Man vinner aldrig några val om människor kopplar samman ens politik med säckväv och progg i stället för Baracuta, Visim och hypermodern dans musik.

Sådana hänsyn kan tyckas banala, men betyder jättemycket för mina känslor kring politik.

- - -
Krönika publicerad i Dalarnas Tidningar/Kultur 13 augusti 2011

Biobesökare att irritera sig på

2011-07-17T11:37:00.004+02:00

I helgen ska jag se den sista delen i Harry Potter-serien. Jag stålsätter mig redan. Går man på bio och väljer att se en storfilm, en Hollywood-produktion så finns det en hel del saker man får på köpet; folk som sitter och leker med sina mobiltelefoner, folk som pratar sig igenom filmen, folk som inte borstat tänderna.

Det där kan man ju förstås komma undan genom att ladda hem filmen helt illegalt, men då går man miste om en av de viktigaste poängerna med en storfilm att se den ihop med en massa folk. Men det är inte bara när man ser en storfilm man får stålstätta sig.

Har du varit på en filmfestival någon gång, eller sett en film på en filmstudio eller på någon mer konstnärligt inriktad biograf? Det värsta med finfilm och filmfestival är alla 40-plussare som sitter och skrockar på konstiga och vuxna ställen i filmen, som för att markera att de förstår den subtila humorn som den vuxne och icke-kommersielle filmskaparen bara måste ha. Även på de mest konstiga ställen ska man fnittra till eller kulturtantsflabba för att markera att man är lite mer begåvad än de som skrattar åt riktiga komedier.

Gå och se en arthousefilm och notera hur de vuxna skrattar demonstrativt högt åt exakt varenda situation, varenda replik som är pyttelite kul. Om det skildras på vita duken och faller utanförmedelklassen grå vardagsram - och det kan handla om en scen med en man som går på gatan med en oknuten sko – belönas det med öronbedövandeskrattsalvor från publiken.

En av de mest surrealistiska upplevelserna på det här temat hade jag när jag såg Woody Allens Cassandra's dream när de var helt ny på bio.

Helt kort så är Cassandra's dream är ett obehagligt drama som handlar om skuld, moral och ond bråd död. Men ändå satt folk i biosalongen och skrockade gott åt att huvudrollsinnehavaren Colin Farrells karaktär grät och söp ned sig totalt efter att ha utfört ett mord. Det där gjorde mig väldigt perplex. Hur resonerar man, hur tänker man när man skrattar åt sådant?

"Gud, så roligt! De har mördat en kille och den här snubben är i upplösningstillstånd och har börjat missbruka för att få bukt medångesten! Det är en subtil humor som JAG förstår för jag är 40 år, kulturarbetare och röstar på vänstern. Och att någon i min bekantskapskrets skulle mörda och vara något annat än vinalkis är ju helt omöjligt! Så det här är rena rama farsen för någon med mina korkade referensramar"

Man kommer helt inte undan de där störiga människorna, oavsett vilken film man väljer att se.
Jag stannar hemma i stället.

- - -

Krönika publicerad i Dalarnas Tidningar/Kultur 16 juli 2011.

Beneath the city two hearts beat

2011-06-19T11:06:00.004+02:00

Lyssnar på Jungleland och gråter. Inte för att han är död, utan för att Han lever.

Tanken svindlar på den blodiga jorden

2011-06-11T03:33:00.004+02:00

När man stiger av Nynäshamnfärjan i Gdansk har man landstigit på "den blodiga jorden". Här hände det. Gdansk är nordlig utpost i ett område som sträcker sig från mellersta Polen till Rysslands västligaste delar och omfattar Baltikum, Vitryssland och Ukraina. Här dödades 14 miljoner människor mellan 1933 och 1945.

Det är oerhört.

Under de senaste tio-femton åren har bilden av det andra världskriget som det utkämpades på den europeiska kontinenten problematiserats och kompletterats. Händelser som tidigare varit undanhängda i nationella och ideologiska garderober har plockats fram och glömskans damm har borstats bort.

Tidigare nedtystade och omtvistade händelser kan nu skildras med mer pålitlig dokumentation än någonsin. De muntliga vittnesmålen har också kommit att få en helt annan roll än tidigare.

Vad som hände i de områden där länder som Polen, Ukraina, de baltiska staterna och Vittryssland i dag ligger det varit särskilt tyst kring. Här stod ju under andra världskriget ett sorts evighetslångt och slutgiltigt slag mellan två system med strikt totalitära ambitioner, den tyska nazismen och den sovjetiska stalinismen.

Här, i de östra delarna av Europa, brakade två drömmar om världsherravälde och radikala samhällsomvandlingar samman utan hänsyn till individer, befolkningsgrupper eller civilisationer.

Detta berättar den amerikanska historikern Timothy Snyder om i sin uppmärksammade bok Den blodiga jorden: Europa mellan Stalin och Hitler (Albert Bonniers förlag). Han driver tesen att massmorden som skedde inom loppet av ett drygt årtioende måste förstås som ett sammanhängande förlopp.

Det kan man ha synpunkter på. Det nazistiska angreppet på hela den europeiska judendomen var möjlig eftersom antisemitismen historiskt bubblat lika hett kring Medelhavet, Nordsjön, Atlantkusten och Östersjön. Något sådant nedärvt hat mot polacker och ukrainare existerar ju inte på samma sätt. Därför är Förintelsen något helt unikt.

Samtidigt är det i resonemangen kring Förintelsen som Snyders absoluta styrka ligger. En vedertagen bild av Förintelsen är ju att människor skeppades österut för att gasas ihjäl i koncentrationsläger. Men mer än fyra miljoner av de judar som dödades kom från denna den blodiga jorden öster om tyska gränsen. Snyder visar tydligt hur Förintelsen först hände i Ukraina och Vitryssland och därefter i Belzec, Treblinka och Sobibor och utmanar effektivt föreställningar som i väst länge tagits för sanna.

De massiva datamängderna varvat med gripande berättelser av överlevande gör Den blodiga jorden: Europa mellan Stalin och Hitler till en av de vikigaste böckerna om 1930- och 40-talens Europa.

Och känslan av att stiga av färjan i Gdansk blir aldrig densamma.

- - -
Krönika publicerad i Dalarnas Tidningar/Kultur 11 juni 2011.

Vänstern måste ta tillbaka iniativet

2011-05-14T22:16:00.001+02:00

I torsdags möttes över 200 ledare, debattörer, tänkare och akademiker tillhörande den breda vänstern i Oslo. Toppmötet, som går under namnet Progressive Governance, har hållits årligen i länder där mitten-vänster-regeringar styr och konstituerades när majoriteten av Europas regeringar bestod socialdemokrater. Men Oslo utgör ett undantag. Det börjar bli allt svårare att hålla konferensen i Europa.

Under de senaste elva åren har ju hela Europa tagit ett marschsteg åt höger. Kartan är vid en första anblick blå, men skrapar man lite framträder de svarta fläckarna. Den rena fascismen . Höger kan ju, precis som liberalism och vänster, betyda i princip vad som helst. Men förändringen från Blair, Schröder och Persson till Berlusconi, Sarkozy och Orbán syns ha just vänsterns kollaps gemensamt.

Jag vill tro att det är mycket sällan en politiker bara vinner på grund av sin egen karisma och politikens genialitet. Motståndarnas form gör ju sitt till. Alltså, högerns framgångar på kontinenten kan i relativt hög utsträckning förklaras med bristen på ett trovärdigt vänsteralternativ.

Problemet med Europas högerledare är att de ofta är i vacklande ställning där de måste stödja sig på främlingsfientliga eller fascistiska underlag i parlamenten. Resultaten är ofta förfärande. Förföljelser av romer, afrikanska flyktingar, judar och muslimer, iskall immigrationspolitik, upprättanden av paramilitära medborgargarden, raslagar där par av olika etnicitet tvingas i exil för att över huvud taget kunna leva ihop.

Känslan av att leva på en kontinent där gränserna för vad som uppfattas som rasism, främlingsfientlighet och fascism förskjuts växer när man läser böcker som Lisa Bjurwalds Europas skam och Anders Bergmans Italiens svarta hjärta. Europa där gränserna för vad som uppfattas som rasism och främlingsfientlighet till synes omärkbart, och vad värre är, utan protester, förskjutits. I vissa fall, som i Italien, Ungern och Danmark, verkar de helt ha upplösts.

Våldsbenägna fascistpartier värvar i dag anhängare bland arbetslösa ungdomar över hela kontintenten och, det är tydligt i både Bergmans och Bjurwalds bok, de kan göra det eftersom det inte finns några politiska motkrafter kvar. Nyfascisterna erbjuder sammanhang och gör sociala insatser, håller i ungdomsgårdar och hjälper folk att få bostäder.

Det är en politisk strategi stulen från vänstern. Extremhögern har framgångsrikt lärt sig att exploatera 2000-talets känslor av politisk vanmakt. Man får hoppas att konferensen i Oslo hittar några svar på de framtida utmaningarna för den breda vänstern. Det behövs en politisk rörelse som kan ta tillbaka initiativet.

- - -
Krönika publicerad i Dalarnas Tidningar/Kultur 14 maj 2011.

Vi kommer inte undan varandra

2011-04-16T12:25:00.003+02:00

I veckan som gått har mitt fokus varit Finland. Det Finland min mormor och morfar lämnade i 1950-talets slut, det Finland som på söndag går till riksdagsval. Min finländska bakgrund är inte svenskspråkig, men det är genom svenskan jag måste gå för att förstå och tolka vad som nu händer i det där landet på andra sidan havet.

I valrörelsen har populistpartiet Sannfinländarna vuxit fram och vid sidan av EU-missnöjet har partiet framgångsrikt kapitaliserat på ett missnöje med det svenska språkets och den svenska kulturens ställning i Finland. Partiet vill bland annat avskaffa den obligatoriska svenskundervisningen som man kallar "pakkaruotsi", tvångssvenska.

När partiet vuxit i opinionen har språkfrågan och den svensktalande minoritetens roll blivit brännhet.

Delvis som ett svar på diskussionen presenterade nyligen Svenska Finlands folkting, ett samarbetsorgan för den svenskspråkiga befolkningen i Finland, med uppdrag att bevaka och främja deras rättigheter och intressen, sin skrift Handlingsprogram för ett Finland med två levande nationalspråk. Bakom handlingsprogrammet står politiska tungviktare som bland andra Martti Ahtisaari, Kimmo Sasi och Pekka Haavisto. Samtliga finländska partier utom just Sannfinländarna har deltagit i arbetet med att ta fram skriften.

I handlingsprogrammet föreslår man bland annat en nationalspråksminister, man tar ställning för en tidigarelagd svenskaundervisning, mer pengar till public service-bolaget Yle:s svenska sändningar, språkombudsmän och bättre integration av invandrare i tvåspråkiga miljöer.

Sannfinländarna är inte glada. Problemet för partiet när de stormar mot det svenska och ska räkna upp vad som är godkänd finsk kultur är att de nämner finlandssvenskarna Sibelius, Runeberg och Edelfeldt. När man ska tala om landets stolta och heroiska historia nämner man marskalk Mannerheim, svenskspråkig och med ytterst bristfällig finska.

Det verkar således vara omöjligt att skilja mellan "det svenska" och "det finska". Att uppmana hur finländarna ska agera i och hantera språk- och kulturfrågorna är kanske övermaga i överkant, men med tanke på Sveriges nattsvarta facit i hantering av sin finskspråkiga minoritet bör man ändå peka på det viktiga i att den finlandssvenska kulturen värnas.

Lika svårt var det under det svenska 1900-tal då finskheten skulle rensas bort från det svenska och de finska invandrarna skulle försvenskas.

Låt mig nu vara en smula högtravande för en stund, utan det svenska skulle det finska inte existera. Och utan det finska skulle det svenska inte existera. Genom krig, bondeuppror, arbetskraftinvandring, reduktioner och svedjebruk har vi bundits samman.

Vi kommer inte undan eller ifrån varandra. Det är åtminstone jag glad för.

- - -
Krönika publicerad i Dalarnas Tidningar/Kultur 16 april 2011.

Tack, men nej tack

2011-04-07T14:59:00.003+02:00

Någonting med tacka ja-kampanjen lämnar en fadd smak i munnen. För plötsligt handlar det inte längre om de institutioner som har en ojämlik representation. Det handlar om de underrepresenterade grupperna. Inte minst handlar det om kvinnor som ska våga tacka ja, ta plats och synas.

Samma mantra som många av oss, inte minst tredje vågen-feminister, fått höra i all evinnerlighet. När vi tar plats och vågar gör vi det inte bara för oss själva, utan också med en tyngd av kvinnokampen på axlarna. Vi gör det för att utjämna sned könsfördelning och för att visa att kvinnor kan.

Elin Grelsson, Tacka nej kan vara en styrka (GP, 7 april 2011)

Läs gärna min text om Rättviseförmedlingen, "En svanmärkt rättvisa", också.

30 låtar

2011-04-03T18:22:00.007+02:00

dag 01 – din favoritlåt
Word on a wing - David Bowie

dag 02 – din hatlåt
I'm yours - Jason Mraz

dag 03 – en låt som gör dig glad
Rip it up - Orange Juice

dag 04 – en låt som gör dig ledsen
Alice - Eldkvarn

dag 05 – en låt som påminner dig om någon
Straight to you - Nick Cave & The Bad seeds

dag 06 – en låt som påminner dig om ett ställe
The year of the cat - Al Stewart

dag 07 – en låt som påminner dig om ett speciellt tillfälle
Owner of a lonely heart - Yes

dag 08 – en låt som du kan hela texten till
Sleeping pills - Suede

dag 09 – en låt du kan dansa till
(There's gonna be a) Showdown - Archie Bell & The Drells

dag 10 – en låt som får dig att somna
Nancy (with the laughing face) - John Coltrane Quartet

dag 11 – en låt av ditt favoritband
When love breaks down - Prefab Sprout

dag 12 – en låt av ett band du hatar
Supermassive black hole - Muse

dag 13 – en låt som är guilty pleasure
Skandal bjotis (Det är inte kärlek, det är kramp) - Magnus Uggla

dag 14 – en låt som ingen tror att du skulle älska
747 (Strangers in the night) - Saxon

dag 15 – en låt som beskriver dig
Se på mig nu - Ratata

dag 16 – en låt som du brukade älska men nu hatar
In transit - Albert Hammond, Jr.

dag 17 – en låt som du ofta hör på radio
Lyssnar inte på musikradio.

dag 18 – en låt som du önskar att du fick höra på radio
Vore väl kul om P1 spelade Kids - The Chapman family

dag 19 – en låt från din favoritplatta
Teenage wildlife - David Bowie

dag 20 – en låt du lyssnar på när du är arg
Du kommer gå långt - Florence Valentin

dag 21 – en låt du lyssnar på när du är lycklig
Oblivious - Aztec Camera

dag 22 – en låt du lyssnar på när du är ledsen
This was my love - Frank Sinatra

dag 23 – en låt du vill ha på ditt bröllop
I can hear music - The Beach boys

dag 24 – en låt du vill ha på din begravning
Daniel - Elton John

dag 25 – en låt som får dig att skratta
Skrattar inte åt musik.

dag 26 – en låt du kan spela på instrument
Ingen.

dag 27 – en låt du skulle vilja kunna spela på instrument
Forbidden colours - Ryuichi Sakamoto & David Sylvian

dag 28 – en låt som får dig att känna dig skyldig
Panties to the side - The-Dream

dag 29 – en låt från din barndom
Walk of life - Dire Straits

dag 30 – din favoritlåt från den här tiden förra året
Lost and found - Steve Mason

Lyssna på alla låtarna här.

Olssons blinda fläck

2011-04-01T15:49:00.007+02:00

"Socialdemokraterna lyser historiskt sett knappast som en fyrbåk för bildning, kultur och humaniora", skriver Expressens kulturchef Karin Olsson i en kommentar till att nyvalde s-ordföranden Håkan Juholt citerat Orionteaters Stina Oscarsson i ett tal.

Man undrar hur bra koll Olsson har på svensk 1900-talshistoria över huvud taget. Känner hon till ABF? Folkhögskolorna? Folkbiblioteken? Förstår hon betydelsen av dessa institutioner och inrättningar? Jag tror att hon gör det, men blir inte klok på vad Olssons blinda fläck beror på.

I svenskan finns det traditionellt en skillnad mellan ”utbildning” och ”bildning”. Bildning handlar om människans själ. Utbildning ska mer förstås som ett kunskapsideal. Bildning var länge något som bara en liten privilegierad elit av börd hade rätt till.

Den socialdemokratiska folkbildningstanken utgick från en syn på bildning som en emancipatorisk jämlikhetskraft där man kritiserade kunskap i form av elitens kapital. Det radikala i den socialdemokratiska folkbildningstanken var att man önskade erövra detta privilegium till de delar av folket som helt var utestängda från befintliga bildningsvägar.

Den historiska folkbildningens studiecirklar och folkbibliotek upprättades för att vanliga människor skulle kunna påverka samhället. Man ville, så att säga, sätta samhällskunskapens, nationalekonomins, filosofins vapen i händerna på de breda folklagren.

För arbetarrörelsen var folkbildning länge centralt, ja man ansåg att det var själva förutsättningen för skapandet av ett socialdemokratiskt samhälle. Lika viktig som kampen om levnadsvillkor och produktionsförhållanden var också kampen för ”arbetarens växt från produktionsmänniska till kulturmänniska”.

Sedan kan man så klart tycka att det är förvånande att den svenska socialdemokratin, trots sin starka bildningstanke, ofta sett på utbildning som en ekonomisk fråga snarare än en jämlikhetsfråga. Men att gå därifrån till att socialdemokratin aldrig stått upp för bildning och kultur...

Läs för övrigt Rasmus Landströms utmärkta artikel "Bildningen - mellan frihet och disciplin" som behandlar dessa frågor.

Jag har fått jobb!

2011-03-17T10:48:00.007+01:00

I går gjorde jag det offentligt, meddelade att jag fått ett nytt jobb. Det kanske är höjden av självbespegling, men jag tänkte att jag skulle berätta det här också.

I mitten av april kommer jag börja på Aftonbladet ledarredaktion för att vikariera som ledarskribent under våren och sommaren.

Det är, förstås, ett drömjobb på alla sätt. Aftonbladet är, tillsammans med Nya Ludvika Tidning, den tidning jag växte upp med. Enda sedan jag första gången vågade tänka tanken att jag ville skriva, bli journalist, så har Aftonbladet varit en drömd framtida arbetsplats.

Sedan är det ju det här med politiken. Aftonbladet är ju, som ni vet, oberoende socialdemokratisk. Jag känner jag mig hemma i det jag upplever vara den socialdemokratiska rörelsens kärna: avskyn mot klassamhället, strävan till jämlikhet och hopp om gemenskap, viljan till frigörelse på samverkans och solidaritetens grund.

Att för mig, med min bakgrund, ställa upp på sådant handlar lika mycket om känslor och moraliska värderingar som rationalitet och förnuft. Därför är jag också oerhört ödmjuk inför att få vara med och opinionsbilda på landets enda rikstäckande s-märkta ledarsida.

Nu kör vi.

Fiffig förenkling

2011-03-13T16:17:00.009+01:00

I skuggan av upproren i Nordafrika och tsunamikatastofen i Japan och Stilla Havet håller den amerikanska fackföreningsrörelsen på ett förlora ett av sina viktigaste slag.

Republikaner vill kraftigt begränsa den kollektiva förhandlingsrätten för de offentliganställdas fackförbund, något som lett till vilda och högljudda protester i delstaten Wisconsin. Eric Sundström ger en bra och viktig ingång och förståelse av konflikten på Dagens Arena.

Även i Sverige verkar en facklig strid vara på uppsegling i samband med propositionen Förenklingar av ledighetslagstiftningen, byggd på promemorian Ds2009:1, som lämnas om ungefär en vecka. I propositionen bygger arbetsmarknadsdepartementet en rad mycket konkreta förslag med syfte att försvåra de svenska fackförbundens verksamhet bland medlemmarna.

I propositionen föreslår man bland annat att en fackansluten anställd måste ha varit anställd av samme arbetsgivare i minst sex månader innan han eller hon ska ha rätt att delta i fackliga utbildningar.

Men även om man varit anställd så länge ska arbetsgivaren kunna kräva av sin anställde att man skjuter upp utbildningen, utan att behöva meddela vare sig den anställde eller den lokala fackklubben. Den anställde måste också minst två månader innan utbildningstillfället meddela sin arbetsgivare att man önskar gå på en utbildning i fackets regi.

Som anställd i en bransch med många visstidsanställningar och hög personalomsättning lär det alltså bli ganska svårt att någonsin få rätt eller tid till att gå på en facklig kurs - eller ens komma i kontakt med facket på sin arbetsplats.

Vem av arbetsmarknadens parter är det som gynnas av denna regeringens "förenkling av ledighetslagstiftningen"?

#bilkärlek

2011-03-07T09:00:00.009+01:00

Med anledning av att magasinet Ordfronts nya nummer handlar om bilism och med anledning av den kritik som mött tidningen så skulle jag vilja citera några rader ut Per Wirténs bok "Där jag kommer från - Kriget mot förorten":

Bensinmotorn, inte bilen, är ett hot mot mänsklig överlevnad. Med bilen växte självbestämmande och rörelsefrihet, vidgade människors geografi och överblick, precis som tågen gjorde i början av 1900-talet: när man går är man liten, när man färdas i högre hastighet blir man större, som om själva skalan mellan landskap och människa närmar sig 1:1. Det finns samband mellan människors rörlighet, demokrati och välfärdsstatens solidaritetstanke. Samtidigt har bilen förlorat den utopiska dragningskraften från 1950-talet. Nu är den som en diskmaskin: bra att ha, men man klarar sig utan. Därför förstår jag inte hatet mot bilen. Det verkar finnas ett samband mellan det och föraktet mot förorten - de delar av staden som faktiskt är byggde runt tunnelbanor och för bilar. Under den stora bilanstormningens år 1945-1974 byggdes 65 procent av Sveriges alla nuvarande bostäder. Bilkritiken växte sig stark samtidigt som även vanliga löntagare blev bilägare och äntligen kunde göra vad de övre klasserna länge tagit för givet, det vill säga resa oberoende av tidtabeller och kollektivtrafikens på förhand uppgjorda rutter. Och den gick även hand i hand med 1960-talets moderna förortskritik. Bilar, förortsbebyggelse och kommersialism - eller konsumism, som man säger på 2000-talet - tvinnades samman till en kritik av den stressade och narcissistiska människan.

Det verkar innerst inne vara själva rörligheten man vänder sig mot: att allt är i okontrollerad rörelse, sju dagar i veckan, 24 timmar om dygnet, och att det som tidigare var fastare förankrat i ett närsamhälle nu förflyktigas och sprids ut i spåren efter bilen. Samma oro fanns redan när järnvägarna byggdes ut på 1800-talet. Då uttrycktes den av bland andra hertigen av Wellingston som menade att tågen "bara upmuntrade vanligt folk att helt i onödan resa runt". Det finns en kvardröjande längtan efter den stilla människan i en långsam miljö med nära gemenskap. Jag ogillar den starkt.

Finns hemmafrurevolten?

2011-03-06T12:12:00.015+01:00

När den socialdemokratiska regeringen 1970 drev igenom den nya skattelagstiftningen kritiserades man för att lagen skulle komma att inskränka kvinnors valmöjlighet att stanna hemma.

På kritiken svarade dåvarande finansministern Gunnar Sträng att "vi ska inte tvinga ut kvinnan, hon ska ha valrätten. Vill hon vara hemma och få en lägre standard så får hon det".

Strängs yttrande kom att bli en tändande gnista i en hemmafruledd kampanj mot särbeskattningen och socialdemokraternas och folkpartiets familjepolitik. Den så kallade familjekampanjen, ledd av hemmafrun Brita Nordström, upplevde att den förda politiken var "ogenerös mot barnfamiljerna" och "fientlig mot hemmafrufamiljerna".

Kampanjen beskrevs av samtida debattörer som en "reaktion mot den radikala könsrollsdebatten i massmedia" och den politiska nedvärderingen av hemmafrun.

1972 hade redan riksdagen klubbat igenom propositionen för individuell beskattning, och Palme-regeringen hade tillsatt nya utredningar som skulle komma att leda till utbyggnaden av daghemmen och införandet av föräldraförsäkringen.

Samma år hade familjekampanjen samlat in 63 000 namnunderskrifter mot den förda familjepolitiken och varnade för att socialdemokratin och folkpartiet sökte omvandla det svenska samhället till "en socialistisk folkdemokrati av känt märke". Samtidigt utmynnade kritiken som familjekampanjen drev i att Palme-regeringens målsättning var att "frigöra individen" och att den socialdemokratiska familjepolitiken satte "självständighet" före "mänsklig gemenskap".

Motståndet mot den familjepolitik som drevs igenom under cirka tio år på 1960- och 70-talen är intressant. För det gick snabbt. Det tog alltså knappt tio år för Sverige att röra sig från ett vara ett land där hemmafruidealet var starkt förankrat till att komma att betraktas som ett land för jämlikhetens radikala avantgarde.

Vid 1960-talets början hade länder som Österrike och Storbritannien en mycket högre andel kvinnor på arbetsmarknaden än vad Sverige hade. Det fanns år 1962 cirka 11 000 daghemsplatser i hela landet - ett par decennier senare närmare 400 000. 1965 införde p-pillret. 1974 godkändes fri abort.

Men samtidigt. Trots de 63 000 namnunderskrifter familjekampanjen lyckades få ihop var motståndet mot alla reformer generellt ganska svagt. Ganska snart hade familjekampanjen tagits över av kristna samfund som helst drev abortmotståndet. Under 90-talet lät de höra av sig när de höll i en namninsamling mot homosexuella partnerskap.

Nu är hemmafrurevolten här igen. Åtminstone kan man förledas att tro det. I veckan diskuterades hemmafrun i TV4 och Sakine Madon skriver förtjänstfullt om debatten på Expressens ledarsida.

Jag vet inte exakt hur många namnunderskrifter en kampanj motsvarande den som familjekampanjen drev under 1970-talet skulle kunna få ihop idag, och jag vet inte vilka politiska reformer hemmafruföreningen Haro är emot.

Men jag vet varför vi diskuterar det. Därför att frågan är medialt sexig. Därför att den är apart och omodern.

Apropå omodern. Låt mig slutligen citera en död statsminister som, tydligen, har något att säga i frågan:

Vi varken kan eller vill förbjuda någon att vara hemmafru. Vi varken vill eller kan förbjuda någon att vara hemmaman. Vi varken vill eller kan förbjuda två människor att gemensamt bestämma hur de vill fördela hemarbete och omsorg om barnen. Vi vill däremot inte att kvinnan ständigt skall stå tillbaka på arbetsmarknaden, att kvinnorna ständigt skall ha låga löner och sämre trygghet, sämre utbildning - allt under motiveringen att kvinnan kan återgå till hemmet och få sin försörjning av någon annan. Vi vill helt enkelt ta bort de hinder som alltid har funnits och finns ännu i dag för kvinnans lika rätt på arbetsmarknaden.

Kreativiteten skiljer agnarna från vetet

2011-03-05T11:00:00.008+01:00

Är du kreativ, lille vän?

Om inte så finns det de som kan hjälpa dig. De är påstridigt positiva, offensivt övertygade om att allt går att förändra, bara man lägger manken till. Deras credo: Den som vill mest lyckas bäst. De är inspiratörerna. Kreatörerna.

I förra veckan uppmärksammades jag på evenemanget ”Konsten att vara arbetslös” på Göteborgs stadsbibliotek. I evenemangsbeskrivningen menar man att arbetslösheten innebär stora möjligheter (”du kan byta karriär, du kan hitta nya sätt att tjäna pengar på eller så kan du starta ett företag”). Men att vara arbetslös är också ”en konst” och på inspirationsträffen gör man det klart att perioden av arbetslöshet bör göras ”mer kreativ och intressant men också mer effektiv”.

Det är ett tecken i tiden, förstås. Som arbetssökande vet man hur ofta ordet ”kreativ” dyker upp jobbannonsernas kravspecifikationer.

Kreativiteten har blivit en handelsvara på arbetsmarknaden där det är de bästa hjärnorna, de bästa talangerna och de bästa idéerna som ska belönas. För arbetsgivarsidan stillar kreativitetsgeschäftet behovet av att skilja agnarna från vetet. De icke-kreativa behöver inte ens skicka någon arbetsansökan.

Samtidigt växer marknaden för föreläsare, konsulter och skribenter som förmår kapitalisera på begreppet. Här finns ju pengar att göra, vem vill inte vara kreativ – och bli en vital del av den nya kreativa ekonomin?

Häri ligger också kreativitetens paradox. Samtidigt som man säljer illusionen om att alla kan lyckas - om man låter sig inspireras av någon kreativ föreläsare- bygger hela verksamheten på att vissa människor är kreativa, andra inte. Begreppet knäcker personer som tror att de saknar förmågan att vara kreativa, medan andra framgångsrikt kan kapitaliserar på myten om sig själva som kreativa. Har man en gång lyckats framställa sig som kreativ spelar det ingen roll hur man agerar i efterhand.

De kreativa kan sägas vara en ny sorts elit som reproducerar sig själva. Kreativitetens häxdoktorer kuskar land och rike runt och håller föredrag om hur kreativa människor och kreativa organisationer bör vara. En mycket normativ och statisk syn på samhället och dess medborgare förmedlas.

I sin bok ”Den kreativa klassens framväxt” argumenterar Richard Florida för att städers konkurrenskraft är helt beroende på om de lyckas attrahera en ny klass av företagsamma och kreativa människor som med förment nya idéer skapar tillväxt.

Ingenstans i boken eller hos någon annan kreativitetsevangelist framgår det att den kreativa klassen lever på andras arbeten och att deras klassposition är helt beroende av skapandet av andra klasspositioner.

I det kreativa samhället värderas man efter det potentiella värdet av sina begåvningar, talanger och sin kreativitet.

Men vem ska servera latten?

- - -
Krönika publicerad i Dalarnas Tidningar/Kultur 5 mars 2011.

En svanmärkt rättvisa

2011-03-02T22:23:00.010+01:00

Idag vann Rättviseförmedlingen det nyinstiftade Rättvisepriset. Utdelare av priset var Rättviseförmedlingen.

Finns det något som är mer omtyckt än Rättviseförmedlingen? Googlar man ”rättviseförmedlingen + kritik” hittar jag bara en enda text där Rättviseförmedlingen kritiseras – och den texten är vansinnig.

Nyligen vann man Nöjesguidens pris Årets nöjesförbättrare och enligt bloggaren Viktor Barth-Krohn har Rättviseförmedlingen uträttat mer på ett halvår än vad Feministiskt initiativ gjort under sina sex år som parti.

Är det inte märkligt? Driver man ett viktigt rättvise- och jämställdhetsarbete kan man väl inte bara ha vänner?

Jag kan absolut uppskatta och förstå poängen med att likt Rättviseförmedlingen samla experter, forskare, tänkare och tyckare och finnas där som en buffert för medieredaktioner – bland kanske man behöver bli påmind om att Jenny Madestam eller Lotta Gröning finns.

Just nu tipsar Rättviseförmedlingen på sin sajt om kvinnor som borde få bli programledare för Allsång på Skansen istället för Måns Zelmerlöw. Jag vet inte, men kanske finns det branscher och sektorer där kvinnor historiskt och traditionellt är mer missgynnade än i just Allsång-på-Skansen-programledare-branschen?

Bristen på maktanalys i kombination med den evangelistiskt uppskruvade och självbespeglande retoriken gör det svårt för mig att älska förmedlingen.

Som rättviseprojekt betraktat faller Rättviseförmedlingen platt till marken. Som av etablissemanget sönderkramad rekryteringssajt för och av den kreativa klassen flyger man däremot stolt som en svan över ankdammen.

Palme - ett brott på traditionen?

2011-02-27T15:40:00.013+01:00

Fredrik Reinfeldt uttalar sig i en intervju med Expressen om sin statsministerföreträdare Olof Palme. Det är en intressant läsning på många sätt. Statsministern menar att Olof Palme radikaliserade det socialdemokratiska partiet och att han var ”ett brott på den socialdemokratiska traditionen”.

I skuggan av Reinfeldts tidigare uttalande om att han önskar göra moderaterna till det statsbärande partiet och att han själv ser upp till Tage Erlander är det ett logiskt uttalande. En fiktiv konflikt mellan Palme och Erlander skapas, radikalismen hos den politik Erlander-regeringarna drev tonar undan.

Erlander ska göras till en ofarlig samförståndspolitiker, en landsfader utan politisk agenda, och Olof Palme får spela rollen som den ilskne radikalen som drev svensk konsensustradition i graven. Naturlig arvtagare till samförståndstanken är då Fredrik Reinfeldt och hans nya moderater. Det finns självklart ett stort problem i detta, och kanske är Reinfeldt medveten om det. Kanske inte.

Den socialdemokratiska reformagendan, från Branting till Erlander via Sandler och Hansson, hade en viktig princip: Att befria individerna från det sitt beroende av andra individer och privata institutioner, oavsett om det gällde familjemedlemmar eller välgörenhetsorganisationer. Samhället skulle vara starkt så att människor slapp vara svaga.

Principen hade först formulerats för att befria arbetarklassens män, men det Palme bidrog med var att göra så att även kvinnor, barn, ungdomar, äldre, funktionshindrade och historiskt svaga grupper omfattades av denna tanke om jämlikhet och oberoende.

Man avskaffande sambeskattningen för gifta par. Man införde fri abort och föräldraförsäkringen. Man byggde mängder av förskolor och dagis. Man införde medbestämmandelagen och lagen om anställningsskydd. Man skrev om familjelagstiftningen och gjorde stora förändringar i familjepolitiken för att stärka kvinnor och barn. Man reformerade äldrevården och stärkte de äldres trygghet och rätt att bestämma över sina egna liv.

Vid ett tal vid SSU:s kongress 1964 sa Olof Palme att socialismen var en frihetsrörelse vars mål var “frihet för den enskilda människan att utveckla sin egenart, valfrihet för individen att forma sin tillvaro efter egna önskningar”. Men för Palme och socialdemokratin gick denna individualism hand i hand med investeringar i det gemensamma.

"Frihet når vi inte mot samhället utan till väsentlig del genom samhället”, menade Palme och pekade på nödvändigheten i att skapa en ”samhällsorganisation som effektivt kan tjäna människorna”. Detta institutionaliserade kontrakt mellan stat och individ kallas i boken ”Är svensken människa? – Gemenskap och beroende i det moderna Sverige” för statsindividualism.

Man förklarar i boken socialdemokratins framgångssaga med att rörelsen förstod och bekräftade svenskens djupast kända behov, individualismen och oberoendet. Så bygger 1900-talets alla stora politiska reformer på individprincipen. Utöver dem som nämnts ovan bland annat studiestödet, pensionerna och bidrag utan behovsprövning. Ingen ska vara beroende av någon annan, inte av sina föräldrar när man studerar och inte av sina barn när man är gammal och skröplig.

I Kjell Östbergs Palme-biografi ”När vinden vände” beskrivs hur en ung Bo Ringholm intervjuar Olof Palme 1971. Man pratar om reformtakten och Ringholm hisnar till: Herregud, vi håller ju på att bygga ett helt nytt samhälle! Palme svarar undvikande. Nytt samhälle? Det var ju det här socialdemokraterna strävat mot sedan 1920-talet.

Olof Palme var nog inget brott på den socialdemokratiska traditionen. Han var helt i den traditionen.

Mer läsning:
Tage Erlander och välfärden (A-M Lindgren)
Den generella välfärdens princip (Jimmy Sand)
Olof Palme och jag (Fredrik Jansson)

Värderingsskiftet i mig

2011-02-23T11:25:00.011+01:00

Jag är i skrivande stund arbetslös. Jag har varit arbetslös i åtta veckor ungefär. Jag hatar det. Det gnager på mig. Det tär. Jag behöver rutiner, jag behöver sammanhang. Jag behöver arbetskamrater.

En tanke slår mig, kommer tillbaka med jämna mellanrum: visst måste det väl vara mitt eget fel att jag är arbetslös? Alla andra har jobb, väl? Trots mina universitetsstudier och min arbetslivserfarenhet är det något fel på mig. Så måste det väl vara?

Ni får ursäkta, men den här texten har jag skrivit för att liksom resonera med mig själv.

Fokus i arbetsmarknadspolitiken är i dag att hålla folk aktiverade. Vi som är arbetslösa ska inte förslappas. Vi ska inte moraliskt förfalla. Vi ska inte bli bidragsberoende. Vi ska inte passiviseras. Har det alltid varit så här?

Nej.

Under välfärdsstatens framväxt definierades arbetslöshet som ett kollektivt, ekonomiskt och helt centralt problem. När den moderna arbetsmarknaden växte fram stred socialdemokratin för sin syn på arbetslösheten som en fråga om marknadsorganisering och konjunktur mot den rådande synen på arbetslösheten som en fråga om bristande moral och driftighet.

Välfärdssamhällets pionjärer såg under det tidiga 1900-talet hur massvis med människor i ett slag kunde bli arbetslösa på grund av konjunkturssvängningar. Tidigare hade arbetslöshet förklarats genom att man pekade på de arbetslösas lättja, man pratade om lösdriveri. Men nu insåg man att arbetslöshet ytterst handlade om arbetsmarknadens funktionssätt och att massarbetslösheten låg långt bortanför de enskilda arbetslösa individernas ansvar.

Ur dessa insikter formulerades så den så kallade arbetslinjen. För arbetarrörelsen handlade arbetslinjen om rätten till arbete, men också om rätten att inte bli tvingad av staten att vilket arbete som helst.

Den socialdemokratiska arbetslinjen handlade om rätten till det fria och goda arbetet. Man har rätt att vara en produktiv medborgare och det är samhällets skyldighet att erbjuda sina medborgare det stöd som behövs för att denna rätt ska kunna förverkligas.

Så där ser det naturligtvis inte ut längre. I dag är arbetslöshetens problembild målad i färgerna "mänskliga beteenden" och "anställningsbarhet".

Vilka förutsättningar har jag för att bli anställd? Hur attraktiv är jag på arbetsmarknaden? Vilka är mina sociala kompetenser? Vilka datorprogram kan jag hantera? Hur flexibel är jag? Hur förändringsbenägen är jag?

En människa som år 2011 är anställningsbar är en människa som förmår lära om, välkomnar förändringar. Saknar man förmåga att anpassa sig är man inte anställningsbar. Känner man hur hopplösheten tuggar sig genom huden är man inte längre attraktiv på arbetsmarknaden. Är man ärlig med sina nederlag är man inte anställningsbar.

Det finns så klart institutionella förhållanden som bidragit till förändringar i arbetsmarknadspolitiken, men låt oss vara ärliga: arbetslösheten ses inte längre som ett samhälleligt problem. Synen på arbetslöshet i dag är att det i första hand beror på brister hos den arbetslöse. Ekonomiska omställningar eller konjunkturer är ointressanta som förklaringsmodeller.

I förra veckan var jag kallad till Arbetsförmedlingen och trots att jag varit arbetslös förhållandevis kort tid erbjöds jag att välja en jobbcoach. Jobbcoach? Har ni läst Aftonbladets och ETC:s granskningar av den här reformen, har ni sett TV4:s inslag? Det är hisnande.

Men logiskt. Genom jobbcoachandet ska den arbetslöse sättas i terapi och styras, förändras, bli anställningsbar. Och från arbetsförmedlingens sida verkar man se på arbetslösheten som en sorts sjukdomstillstånd där man skriver avtal och lovar att söka jobb - alla jobb, överallt - annars kan man bli av med arbetslöshetsunderstödet.

Jobbcoachandet, synen på arbetslösa och arbetsmarknadspolitikens utformning skvallrar om ett ganska betydande värderingsskifte faktiskt ägt rum. Hur man i Sverige förklarar arbetsmarknaden och arbetslösheten liknar i dag den modell från tidigt 1900-tal som en majoritet av de svenska partierna traditionellt förnekat.

Det kryper sig på. Vissa dagar är jag övertygad själv. Jag har inget jobb eftersom det är något fel på mig. Eller?

Synen på skatter och valbarhet

2011-02-15T12:42:00.008+01:00

Jag tittade på presskonferensen där den socialdemokratiska kriskommissionen presenterade sin rapport för hur partiet ska ta sig vidare efter valförlusten 2010.

Journalisterna ville mest prata om hur man ser på eventuella skattehöjningar. Som jag förstod Anna Johansson på presskonferensen menar kriskommissionen att det kan bli aktuellt att fundera på hur skattenivåerna i framtiden, beroende på hur välfärdsbehoven kommer se ut. Detta efter att den borgerliga regeringen under sin första mandatperiod sänkt skatterna med ungefär 100 miljarder kronor.

Den tjattrande klassen verkar nu vara ense om att det är omöjligt att vinna val på skattehöjningar. Inför valet 2002 lovade Bo Lundgren och moderaterna att sänka skatterna med 130 miljarder kronor. Då ansågs det vara helt omöjligt att bli vald på sådana aggressiva skattesänkningar. Nu anses det omöjligt att bli vald om du ens tänkt i termer av skattehöjningar.

Tiden går.

Är det människorna vi ska förändra?

2011-02-15T08:07:00.009+01:00

Låt oss tala om barnfattigdomen igen. Något som återkommit i många texter om barnfattigdomen är en upprördhet över att fattiga föräldrar verkar ha konsumtionsmönster eller konsumtionsdrömmar som sträcker sig bortom Euroshopper-makaroner.

För att citera Cecilia Verdinelli: ”Kommentarerna till reportaget om fattiga barnfamiljer präglas alltid av samma giftiga misstänksamhet och närstudier av eventuella foton: ”Kolla, pappan i familjen snusar! Ser ni, de har läsk på bordet!”.

Hur ska man förstå det här? Vad är det som får Expressens ledarskribent Sakine Madon i en text att reagera på ett City-reportage där en fattig mamma säger sig vara avundsjuk på folk som köper bh:ar för 500 kronor?

Sociologen Richard Sennett har skrivit att kapitalismen i dag inte bara är en produktionsordning utan också en kultur, en kultur som genomsyrar i princip alla områden av vårt samhälle. Det kräver att varje enskild del av samhället fungerar kapitalistiskt och att människorna själva är genomkapitalistiska.

Enligt Sennett har den nya kapitalismen skapat nya sociala och emotionella trauman som kräver att människan lär sig hantera ett samhälle med instabila och fragmentariskt fungerande institutioner. Den kulturella kapitalismen kräver av oss att vi är självcentrerade, kortsiktiga och konsumtionsdrivna.

Jag kommer att tänka på en bloggtext av Isobel Hadley-Kamptz.

På det SCB-seminarium om fattigdom jag deltog i förra veckan talade en person som forskade på konsumtion och fattigdom om hur konsumtion blivit ett sätt att etablera sig i samhället för personer som inte i övrigt känner sig delaktiga. Ytan är viktigt för alla i dag, men för den som inte har jobb, som kanske bor i ett utsatt bostadsområde, som allmänt är marginaliserad, kan konsumtion bli det enda tillgängliga sättet att uppleva delaktighet och tillhörighet. Man gör ju som alla andra, har samma grejer som alla andra, åtminstone. Detta gör lockelsen i de lättillgängliga lånen ännu större, liksom de medföljande riskerna för permanentad fattigdom.

Kanske är det dags att fundera över de här fenomenen och hur de hänger samman med hur vi valt att inrätta samhället och ekonomin, och över hur vi ska kunna angripa dem på ett sätt som inte handlar om att förändra människorna.

Äg ditt boende, tänk som en ägare

2011-02-14T10:12:00.009+01:00

I dag pratar statsministern ut i Dagens Nyheter om bostadssituationen i vår huvudstad. Statsministern försvarar ombildningarna av hyresrätter till bostadsrätter (i dag är endast 36 procent av bostäderna innanför tullarna hyresrätter). Enligt statsministern beror segregationen i Stockholms innerstad på att det här finns hyresrätter.

Hyresrätterna fungerar inte som hyresrätter, enligt statsministern. Men han erkänner även att "hyresrätten har absolut ett värde för dem som inte har ett insatskapital". Endast då? Måste man vilja äga sitt boende? Jag vill inte det.

Men kanske har statsministerns ovilja att ens diskutera hyresrätten ("Din utgångspunkt är att hyresrätten fungerar som hyresrätt och det gör den inte", "din fråga implicerar att hyresrätten fungerar och det gör den inte") sina politiska orsaker.

När Margaret Thatcher blev Storbritanniens premiärminister gjorde hennes regering stora insatser för att förändra landets allmännyttiga bostadsbestånd, där de trogna Labour-väljarna bodde. I en satsning erbjöd Thatcher-regeringen hyresgästerna ett val: att köpa sina council estates-lägenheter till kraftigt reducerade priser eller få höjda hyror.

De som hade råd blev i ett slag bostadsrättsinnehavare och de som inte hade råd blev kvar i sina hyresrätter med nästan dubbelt så hög hyra. Kort därefter kunde de sociala myndigheterna rapportera att hemlösheten ökat explosionsartat.

Rent politiskt fungerade den thatcheristiska övningen. De som blev kvar i dyra hyresrätter fortsatte att rösta på Labour, men opinionsundersökningar som genomfördes några år senare visade att mer än hälften av de nyblivna bostadsrättsägarna nu sympatiserade med de konservativa.

Så iscensattes en politisk-psykologisk förskjutning. Äg ditt boende, bli en ägare, tänk som en ägare, rösta som en ägare. "Hyresrätten har absolut ett värde för dem som inte har ett insatskapital", säger statsministern.

Fattigdomen ska tigas ihjäl

2011-02-12T10:03:00.007+01:00

Sedan Rädda Barnen presenterade sin årsrapport om barnfattigdomen för snart två veckor sedan har frågan om barn i fattigdom urartat i ett flåshurtigt relativiserande.

Trots att Rädda Barnen kunde visa att barnfattigdomen ökat och att 220 000 barn i Sverige år 2008 levde i fattigdom lyckades diskussionen inte ta sig vidare. Man vill inte ta i det. Det är samtalets grundpremisser man ska rucka på och argumenten för detta låter inte vänta på sig.

Tänk på barnen i Afrika! Vad är fattigdom? Hur fattig ska man egentligen få vara för att få kallas fattig? Hur kan en ensamstående arbetslös mamma tillåtas drömma om märkeskläder? Är man fattig innebär det väl att man ligger tyst på ett stampat jordgolv och ibland går ut och köper nudlar på Lidl?

De här tonerna är långt ifrån något unikt för diskussionen om barnfattigdomen. Rapporteras det att löneklyftorna ökar slår någon till med att det minsann finns människor som inte har någon lön alls. Rapporteras det att studenter går back varje månad så är någon snabbt där och berättar att hemlösa minsann går än mer back varje månad.

Så är det konstaterat. Debatten är kastrerad och inte ett enda förslag på hur man kan lösa löneklyftor, brist på lön, studentekonomin och hemlösheten har presenteras.

I veckan rapporterade Dagens Nyheter att inkomstklyftorna i Stockholm ökar. På 17 år har klyftan i medelinkomst mellan boende i innerstaden och boende i ytterstaden ökat från fem till 29 procent. På Norrmalm är medelinkomsten 31 375 kronor i månaden. I Skärholmen 16 660 kronor. Siffrorna från Stockholm visar oss ett Sverige som håller på att slitas isär.

Det hade man ju kunnat diskutera och till och med kanske utkrävt svar från politiker. Men inget. Istället letar folk febrilt efter metodfel i undersökningarna eller efter märkliga formuleringar, allt för att slippa ta i det verkligt jobbiga – att ojämlikheten ökar.

Är det ett problem, att ojämlikheten ökar? Fråga män i fattiga Malmöstadsdelen Södra Innerstaden. De lever i snitt 8,3 år kortare än män i rika grannstadsdelen Västa Innerstaden. I Södra Innerstaden lever också vart tredje barn i fattigdom.

Människors livslängd och hälsa avgörs i dag av deras klassposition. Jag tror de flesta av oss kan vara överens om att vi har ett problem här. Den som inte tycker att vi har ett problem här borde förklara varför istället för att prata om barnen i Afrika. Det ständiga relativiserandet i fattigdomsdebatten har ju sitt politiska syfte.

Så vi står här med en debatt där enda gången det bränt till är när liberala skribenter delat med sig av normerande berättelser från egna framgångsrika klassresor. Men den verkliga situationen i dagens Fattigsverige är fortfarande osynlig och tron på politisk förändring framstår fortfarande som omöjlig.

- - -
Krönika publicerad i Dalarnas Tidningar/Kultur 12 februari 2011.

Apropå riktat stöd

2011-02-09T15:01:00.009+01:00

Ingvar Carlsson, statsminister 1986-91 samt 1994-96, i Tidningen Vi 2007:

De rika är det inget fel på, jag har aldrig känt något klasshat. Det är dåtidens avgiftsbelagda skola jag hatar. En sorteringsmaskin där studiebegåvade men fattiga sållas bort medan rika – begåvade eller inte – bara kan marschera vidare. Fortfarande hatar jag system som sorterar folk efter pengar, system som säger att redan välavlönade behöver bonus för att inspireras till stordåd i näringslivet medan fattiga skräms med neddragningar och skärpt kontroll för att de inte ska missköta sina jobb. Det är något djupt ologiskt i det. Något djupt omoraliskt.

Samma år som min pappa dör är vi två i klassen som ropas upp. ”Ni är befriade”, säger läraren. Vad det betyder? Att alla vet att just vi två inte har råd med skolavgiften. Vi är så fattiga att det allmänna får hjälpa till. Det är klart att det är pinsamt, det tycker alla. Men vad ska jag göra? Jag vill gå i skolan. Jag vill vidare.

Riktat stöd eller allmänna lösningar?

2011-02-05T10:02:00.012+01:00

I veckan har barnfattigdomen diskuterats med anledning av Rädda Barnens nya rapport. Enligt organisationen ökar barnfattigdomen och under år 2008 levde 220 000 barn i Sverige i fattigdom.

I dag skriver Expressens Sakine Madon att man bör ge fattiga barn "riktat stöd" istället för att höja barnbidragen. Hur detta "riktade stöd" ska se ut och utformas uttalas aldrig, tyvärr, men det förvånar mig inte att människor hör ekon från innan välfärdsstatens tid.

Som jag läser de Bror Duktig-koketterande delarna av Madons text (ja, hon berättar naturligtvis om sin egna fattiga barndom) tycks hon mena att fattiga människors fattigdom beror på att de är oansvariga.

De har dålig kunskap, de har närmast inbyggd oförmåga att hantera pengar. Enligt Madon har fattiga ofta skulder i form av obetalda mobiltelefonräkningar, men sällan skulder på grund av obetald mat och hyra.

Madons budskap är alltså: Avsluta mobilabonnemanget - trots att det kanske krävs en telefon för att kunna söka de där jobben du måste söka för att få socialbidrag - och lägg pengarna på mat istället. Skärp dig, lägg ner ditt oansvriga beteende och din fattigdom upphör.

Om det ändå vore så enkelt.

Barnbidragets utformning har också kommit att diskuteras under veckan, och det gör mig alltid lika fundersam när man talar om att inkomstpröva barnbidraget. Som jag ser det är hemligheten bakom barnbidragets legitimitet att det utan inkomstprövning även betalas ut till de relativt högavlönade inom medelklassen.

Ur rättvisesynpunkt är barnbidraget i sin nuvarande utformningen ganska svårslaget. När även välbeställda omfattas och tjänar på generella välfärdssystem så har systemen sitt viktigaste stöd, det vill säga ett stöd som inte bygger på att man "vill vara snäll".

Om barndraget omförhandlas till att bli något som bara utbetalas till föräldrar med låga eller inga inkomster försvinner ju genast poäng med att finansiera bidragen via skatter. Det rationella för exempelvis barnlösa eller höginkomsttagare blir istället att se poängerna med att barnbidragen slopas och blir ett sorts, tja, "riktat stöd" till de med sämre ställt.

Så blir breda välfärdslösningar små välgörenhetsprojekt. Men först ska de fattiga skärpa sig!

Så kan det gå

2011-01-21T15:33:00.008+01:00

Med anledning av min bloggtext igår och mitt twitterraljerande om Södermalmhipster-intiativet Kom igen Lena! så ber jag att få tipsa om följande gräv på initiativtagarna som Victor Barth-Kron har gjort.

Uppseendeväckande! Om någon nu skulle utbrista "Daniel! Du fick rätt! Igen!" så skulle jag inte säga emot.

Är Sommestad en Schyman?

2011-01-20T11:57:00.006+01:00

Gudrun Schyman slutar som ledare för Feministiskt initiativ. Partiet gjorde riktigt dåligt ifrån ifrån sig i riksdagsvalet trots stöd från bland andra The Knife och, tja, var tredje svensk med twitterkonto (varannan svensk med twitterkonto och jobb i mediebranschen).

Jag häpnade inför det där under valrörelsen. En massa journalister, skribenter och medieproletärer klistrade helt oblygt Fi!:s logga på sina profilbilder. Det var som att den berömda journalistiska beröringsskräcken var helt bortblåst.

Varför? Kanske för att Feministiskt initiativ är ett helt ofarligt parti att offentligt stödja. Partiet har framgångsrikt ställa sig utanför blockpolitiken, utanför den konflikt mellan arbete och kapital som hela det svenska partiväsendet vilar på och de flesta insåg att Fi! aldrig skulle få över fyra procent i valet.

Gudrun Schymans karisma och stjärnstatus ska inte heller underskattas. Ett parti som är sin företrädare, svensk politiks enda superstjärna, är förstås enklare att öppet visa sitt stöd för än med Folkpartiet eller Vänsterpartiet med allt vad det innebär av historia och ideologiskt bagage.

Missförstå mig rätt. De flesta som röstade på Fi! gjorde det helt säkert därför att de sympatiserade med partiet och de frågor de drev under valrörelsen. Men det öppna stödet från människor verksamma i en bransch där man aldrig tar partipolitisk ställning förbryllar mig.

I mars ska Socialdemokraterna välja en ny partiledare. Hittills har få vågat sätta namn på sina önskningar, men i spekulationerna har bland andra Pär Nuder, Tomas Östros, Veronica Palm, Mikael Damberg och Sven-Erik Österberg nämnts. Och Lena Sommestad.

Med anledning av Sommestads växande stöd intervjuades hon i dag i P1 Morgon. Programledaren gjorde en stor poäng av att hon stöds av popartisten Robyns manager och har "hippt stöd" från ett medborgarinitiativ som samlats på sajten Kom igen Lena.

Sajten drivs av "en grupp partipolitiskt obundna, men Lena Sommestad-peppande, människor" som inte är medlemmar i Socialdemokraterna och som aldrig varit medlemmar i något annat parti (sajten pryds däremot av sosserosen). På sajten har man också en namnlista som man kan skriva under och visa sitt stöd för Sommestad. Underskrifterna ska sedan skickas till valberedningen.

I skrivande stund har man fått ihop 186 namnunderskrifter. ~~Ingen av dem är medlem i partiet~~ - det är till och med omöjligt att ange att man är medlem i partiet. Däremot kan man kryssa i att man skulle gå med i Socialdemokraterna om Lena Sommestad blev partiledare.

När jag såg den här sajten reagerade jag dels på vilka som skrivit under listan och dels vilka som låg bakom sajten. På Twitter "skrev jag "Klart att en massa 'obundna' mediahipsters som röstade på Fi! ska ta sig an ett av de vettigaste S-namnen" och de drivande bakom sajten kastade sig snabbt över mig.

Tweeten är raljant och orättvist, förstås. Men jag tycker mig se risken, att Lena Sommestad ska bli årets Schyman. Jag förstår helt det här med att inte ta ställning för ett parti, men för en person.

Det är bekvämt och det ger liv åt drömmar om en svensk Barack Obama, en svensk Jed Bartlett. Det låter oss tro att det är partiledaren som är partiet. Inte de 100 000 medlemmarna, inte partistyrelsen, inte kongressen, inte partidistrikten, inte arbetarekommunerna, inte verkställande utskottet, inte s-föreningarna.

Jag vet inte om jag är gammaldags, men om man verkligen vill förändra ett parti eller ha en viss person som ledare så tror jag att det är medlem man ska bli. De flesta organisationers förändringar kommer inifrån, visar historisk erfarenhet.

Vill man verkligen ha Lena Sommestad som ledare för Socialdemokraterna ska man nog försöka försöka undvika att göra henne till en ofarlig politisk symbol, något kitschigt man kan sätta som sticker på sin profilbild.

Biblioteket – ett hinder på vägen

2011-01-15T08:54:00.004+01:00

På måndag kommer den borgerliga majoriteten i Leksands kulturnämnd besluta att samtliga bibliotek i kommunen ska säljas ut genom upphandling. Inom ett år ska alla folkbibliotek i Leksand drivas av privata aktörer.

Nej, det där stämmer förstås inte. Så där går det ju inte till i Sverige. Är det någon verksamhet som är helig i sin kommunala driftsform så är det väl biblioteken? Från höger till vänster är vi alla ense om att biblioteken ska vara öppna för alla, att lånen ska vara gratis och att det offentliga ska garantera att det finns åtminstone ett välutrustat bibliotek i varje kommun.

Nej, det stämmer inte det heller. Sedan ett tag tillbaka bor jag i Nacka, en borgerligt styrd kommun öster om Stockholm. Här har de nyligen bestämt sig för att sälja ut alla sina bibliotek. Den politiska ledningen har bara lyckats motivera utförsäljningen med att man kan och att man vill. De gör det för att de har en idé.

Det hade Valfrid Palmgren också. Palmgren är kvinnan bakom de svenska allmänna biblioteken. 1910 blev hon som första kvinna invald i Stockholms stadsfullmäktige för partiet som i dag heter Moderaterna. Konservativa Palmgren formulerade och förankrade idén om att alla svenskar skulle kunna låna böcker gratis på bibliotek drivna av staten.

I offentligt finansierade biblioteket såg borgerligheten i början av 1900-talet en uppfostringsanstalt som skulle mildra klassmotsättningarna i samhället. I offentligt finansierade bibliotek ser Nacka-borgerligheten i dag ett hinder på vägen mot den historiska slutstation där marknaden ersatt samhället.

Jaha, men vad spelar det för roll för Dalarna?

Nättidningen Dagens Arena har i ett reportage visat hur Nacka kommit att bli moderaternas experimentverkstad. Nacka var den första svenska kommun som privatiserade sina kommunala verksamheter i valfrihetens namn. Man började med fotvården 1985, snart följde grundskola, förskola och gymnasieskola.
1996 blev Nacka först i landet med att sälja ut det kommunala bostadsbolaget. Och nu är man alltså framme vid folkbiblioteken.

Vad är ett bibliotek och vad bör ett bibliotek vara?
Ett rum utanför kommersen, samhällets kanske enda fria utpost för yttrandefrihet och demokrati?
Ett gemensamt ägt projekt som tillhandahåller fri tillgång till kulturupplevelser?
Eller ett vinstdrivet bokkafé som spelar på marknadens villkor precis som alla andra kommersiella aktörer?

Det är uppfriskande att bo i en experimentverkstad. Man får liksom en känsla för vad som snart kommer hända utanför kommungränsen. I dag är fria boklån ett av få kulturpolitiska mål som fortfarande har ett brett och självklart parlamentariskt stöd. I morgon kommer det säkert se annorlunda ut.

- - -
Krönika publicerad i Dalarnas Tidningar/Kultur 15 januari 2011.

I stället för nyårskrönika

2010-12-31T12:22:00.007+01:00

I stället för att bara prata om det bästa andra gjort under året tycker jag vi ska prata om mig nu. Det blir ingen nyårskrönika . I stället bjuder jag på tre texter från i år som jag är förtjust i och som jag tror att ni kan ha missat då de inte publicerats någon annanstans än i denna bloggskugga.

Alla är olika utom jag
Under gårdagen följde jag med intresse twitterrapporteringen från de olika demonstrationer som hölls till stöd för Ship to Gazas verksamhet.

Form eller innehåll?
Det viktigaste med Wikileaks-avslöjandet, skulle ni säga att det är avslöjandet i sig eller det medium som levererade avslöjandet?

Engdahls Newsmill-text om Röhm
Med anledning av Pär Ströms Newsmill-text om manliga feminister ber jag att få påminna om den här texten från sommaren 1934. Den är skriven av den fascistiske politikern Per Engdahl med anledning av mordet på nazisten - och bögen! - Ernst Röhm.

Tack för det här året.

"

Årets film

2010-12-30T23:04:00.005+01:00

Trots att jag är born and raised i Ludvika kommun gick inte på gymnasiet där. Det borde jag ha gjort. Tydligen.

Årets skivor 1-5

2010-12-24T11:18:00.002+01:00

Min sammanräkning av musikåret som gått fortsätter. Jag tycker inte att jag behöver förklara mina val. Jag orkar inte med musikkritikerspråket längre, orkar inte ens försöka övertyga er med några tomma fraser. Det här är bra.

01. Ariel Pink's Haunted Graffiti - Before today
02. The-Dream - Love king
03. Håkan Hellström - 2 steg från Paradise
04. Gayngs - Relayted
05. Deloroean - Subiza

Om du vill lyssna på min favoritmusik från 2010 klickar du här och börjar prenumerera på en Spotify-lista som kontinuerligt kommer byggas på under nedräkningen i december.

Årets skivor 6-10

2010-12-15T09:36:00.002+01:00

Min sammanräkning av musikåret som gått fortsätter. Jag tycker inte att jag behöver förklara mina val. Jag orkar inte med musikkritikerspråket längre, orkar inte ens försöka övertyga er med några tomma fraser. Det här är bra.

06. Blackbird blackbird - Summer heart
07. Jenny and Johnny - I'm having fun now
08. Johan Heltne - Sara,
09. Mike Patton - Mondo cane
10. Lindstrøm & Christabelle - Real life is no cool

Om du vill lyssna på min favoritmusik från 2010 klickar du här och börjar prenumerera på en Spotify-lista som kontinuerligt kommer byggas på under nedräkningen i december.

Årets skivor 11-15

2010-12-10T14:06:00.006+01:00

Min sammanräkning av musikåret som gått fortsätter. Jag tycker inte att jag behöver förklara mina val. Jag orkar inte med musikkritikerspråket längre, orkar inte ens försöka övertyga er med några tomma fraser. Det här är bra.

11. Blood red shoes - Fire like this
12. The Concretes - WYWH
13. The Radio dept. - Clinging to a scheme
14. School of seven bells -Disconnect from desire
15. The Coral - Butterfly house

Om du vill lyssna på min favoritmusik från 2010 klickar du här och börjar prenumerera på en Spotify-lista som kontinuerligt kommer byggas på under nedräkningen i december.

Litania enligt The Wild swans

2010-12-09T15:47:00.007+01:00

I was born guilty, and I'll die lonely
for the hours have chained me, and the years they break me
for the past betrayed us, and this nation's failed us
On the poor man's promise is a lie's that's honest
Oh Lord, this is the worst year of my life

You were born hungry, and you'll die angry
and if life has failed you, leave the cross you're nailed to
You belong to no one and you owe nothing
there's no golden future, just an open wound there
Oh Lord, this is the worst year of my life

---
Läs mer om The Wild swans hos Throw me away

Årets skivor 16-20

2010-12-08T13:07:00.006+01:00

Min sammanräkning av musikåret som gått fortsätter. Jag tycker inte att jag behöver förklara mina val. Jag orkar inte med musikkritikerspråket längre, orkar inte ens försöka övertyga er med några tomma fraser. Det här är bra.

16. Kylie Minogue - Aphrordite
17. Steve Mason - Boys outside
18. Stornoway - Beachcomber's windowsill
19. Twin shadow - Forget
20. The Magic numbers - The runaway

Om du vill lyssna på min favoritmusik från 2010 klickar du här och börjar prenumerera på en Spotify-lista som kontinuerligt kommer byggas på under nedräkningen i december.

Årets skivor 21-25

2010-12-07T15:34:00.003+01:00

Min sammanräkning av musikåret som gått fortsätter. Jag tycker inte att jag behöver förklara mina val. Jag orkar inte med musikkritikerspråket längre, orkar inte ens försöka övertyga er med några tomma fraser. Det här är bra.

21. Peter Morén - I spåren av tåren
22. Nicki Minaj - Pink Friday
23. The New Pornographers - Together
24. Rick Ross - Teflon Don
25. Caribou - Swim

Om du vill lyssna på min favoritmusik från 2010 klickar du här och börjar prenumerera på en Spotify-lista som kontinuerligt kommer byggas på under nedräkningen i december.

Årets skivor 26-30

2010-12-06T10:43:00.006+01:00

Min sammanräkning av musikåret som gått fortsätter. Jag tycker inte att jag behöver förklara mina val. Jag orkar inte med musikkritikerspråket längre, orkar inte ens försöka övertyga er med några tomma fraser. Det här är bra.

26. Washed out - Life of leisure
27. The Drums - The drums
28. Sade - Soldier of love
29. Palpitation- Palpitation
30. Deerhunter - Halcyon digest

Om du vill lyssna på min favoritmusik från 2010 klickar du här och börjar prenumerera på en Spotify-lista som kontinuerligt kommer byggas på under nedräkningen i december.

Årets skivor 31-35

2010-12-05T15:06:00.007+01:00

Nu börjar min sammanräkning av musikåret som gått. Jag tycker inte att jag behöver förklara mina val. Jag orkar inte med musikkritikerspråket längre, orkar inte ens försöka övertyga er med alla tomma fraser. Det är bra.

31. MGMT - Congratulations
32. Glasser - Ring
33. Vampire weekend - Contra
34. Hot chip - One life stand
35. White hinterland - Kairos

Om du vill lyssna på min favoritmusik från 2010 klickar du här och börjar prenumerera på en Spotify-lista som kontinuerligt kommer byggas på under nedräkningen i december.

Bäst att tiga om politiken

2010-12-04T10:31:00.005+01:00

Jag läser i tidningen att regeringen är populärare än någonsin. Olika opinionsinstitut rapporterar att moderaterna nu är största svenska parti med opinionssiffror någonstans kring 37 procent. Så stort har det gamla högerpartiet aldrig varit i opinionen.

Socialdemokraterna ligger nu cirka tio procentenheter efter. Så litet har det gamla arbetarepartiet aldrig varit.

Det är sensationellt, förstås. Hur det gick till när moderaterna blev svenskarnas favoritparti och socialdemokratin detroniserades är det naturligtvis många som funderar på. Jag är på intet sätt annorlunda. Men jag tycker mig ha sett det här förut.

Jag bläddrar i de så kallade läggen och där hittar jag det jag söker. Efter valet 2006 växte socialdemokraterna så att de knakade i väljaropinionen för att i december 2007 ha ett stöd av 47,1 procent av väljarna.

Det är opinionsnivåer som ligger högre än något valresultat under Sahlins, Perssons, Carlssons och Palmes tid som partiordförande. Men vad gjorde socialdemokraterna rätt då som de gjorde fel i september, och för all del i december, 2010.

Just det - de pratade inte politik.

Sahlin var nytillträdd, rådslag skulle tillsättas och Perssonerans politik skulle utvärderas under tystnad. Tack, sade svenska folket och började helt plötsligt tycka om det där partiet man röstat bort ett år tidigare.

Den moderatledda regeringen var fullt upptagen med att bedriva politik och straffades hårt av väljarna. Men sedan vände det. När socialdemokraterna inledde sitt samarbete med miljöpartiet och vänsterpartiet och började berätta vad man hade tänkt sig göra mellan åren 2010-2014 tog sagan slut. Det örat ville svenskarna inte lyssna på.

Den borgerliga alliansen lärde sig läxan, så när man i maj 2010 levererade de egna vallöftena beskrev man inte vad man ville göra under den kommande mandatperioden. Istället berättade man vad man inte skulle göra under den kommande mandatperioden.
Genialiskt! Tidsenligt! Antipolitik i sin finaste form, både bildligt och bokstavligt.

Nyligen gjorde journalisten Victor Barth-Krohn på sin blogg The Victor Report en i allt väsentligt helt korrekt iakttagelse av hur man år 2010 vinner val och leder en populär regering:
1. Gå till val på löftet att inte göra någonting framöver.
2. Se allvarlig ut när du lovar att inte göra det.
3. Bemöt eventuella skandaler genom att inte göra någonting.
4. Se allvarlig ut när du inte gör detta.
5. Motta folkets jubel.

I skrivande stund försöker socialdemokraterna nu omformulera sig och hitta en attraktiv politik som man kan vinna val på. Om de är det minsta intresserade av att vinna 2014 ska de nog ge fan i det.

- - -
Krönika publicerad i Dalarnas Tidningar/Kultur 4 december 2010.

Hon blev inte historisk

2010-11-17T00:16:00.009+01:00

Mona Sahlin lämnar i mars posten som partiordförande för socialdemokraterna. Mycket har sagts och skrivits om socialdemokratins kris och om Sahlin som ansvarig för fiaskot i riksdagsvalet.

Mona Sahlin går till historien som socialdemokraternas första kvinnliga partiledare och som den s-partiledare som suttit kortast tid. Men ett rekord gick hon miste om i samband med valförsluten.

Sahlin hade chans på att bli den äldsta statsministern i mannaminne. Mona Sahlin är född 9 mars 1957 och är alltså 53 år gammal. Så gammal har ingen nytillträdd statsminister-debutant varit i Sverige på väldigt länge.

Vår omvalde statsminister, Fredrik Reinfeldt, var 41 år gammal när han tillträdde som statsminister hösten 2006. Göran Persson var 47 år när han blev statsminister.

Carl Bildt var 42 år gammal. Ingvar Carlsson skulle fylla 52 år när han blev statsminister första gången efter att Olof Palme mördades 1986. Palme själv var 42 år gammal när han efterträdde Tage Erlander 1969.

Ja, sådär kan man ju hålla på, men faktum är att vi måste gå tillbaka till 1946 för att hitta en nyvald svensk statsminister som var äldre än vad statsministerkandidat Sahlin var vid valet 2010. Den socialdemokratiske politikern Östen Undén var nämligen 66 år gammal när han fick agera tillförordnad statsminister från Per Albin Hanssons död 6 oktober 1946 tills Erlander utnämndes 11 oktober samma år.

Men ska vi finna oss en svensk som faktiskt valdes till statsminister vid högre ålder än vad Sahlin var i september 2010 får vi backa ända till 1923. Då blev Nationella partiets 66-årige ledare Ernst Trygger statsminister efter att Socialdemokraterna misslyckats med att bilda regering.

Hade Sahlin blivit statsminister i höstas hade hon kunnat skryta med att hon var den äldsta person som svenskarna gett förtroende att bilda regering på 87 år. Säkert ett roligare rekord än att i framtiden minnas som den som innehade det kortaste partiledarskapet i SAP:s historia.

Jantelagen som snuttefilt

2010-11-05T06:55:00.007+01:00

Jantelagen är på tapeten.

Isabel Adrian, en av deltagarna i tv-såpan Svenska Hollywoodfruar har för en kvällstidning berättat att hon var tvungen att lämna Sverige på grund av Jantelagen. Adrian menade att ingen i hemlandet tog henne på allvar, så hon stack till USA.

Sofia Arkelsten, moderaternas partisekreterare, har kritiserats för att hon varit ute och rest med oljeföretaget Shell. Hennes försvarare menar att de som skäller på Arkelsten gör det med utgångspunkt i Jantelagen. Kritikerna är avundsjuka och vill också åka på bjudresor till sydfranska Akvitanien, menar man.

Slutligen har fyra moderata riksdagsmän författat en motion där via lagstiftning önskar sig göra av med Jantelagen. De motionerande moderaterna anser att Jantelagen är en sorts dold diskriminering och därför bör omfattas av diskrimineringslagstiftningen.

I en intervju i Sydsvenskan säger en av de moderata riksdagsmännen att man vill komma tillrätta med situationer där folk inte fått jobb på grund av att ”den som inte bestämmer inte unnar personen jobbet”.

Som tankemässigt paradigmskifte hos högerpartiet betraktat är det intressant. Arbetslösa ska alltså inte skylla sig själva om de får stämpla eller ta socialbidrag. Nu är det Jantekramande arbetsgivare som inte unnar folk jobb.

Det är alltså hit vi kommit, det är hit det slentrianmässiga motståndet mot Jantelagen fört oss.

Förvisso finns det nästan inget som fyller mig med så mycket vällust som när evangeliskt berusade politrucker går på sina egna partytrick. Men nu orkar jag inte längre.

Inspiratörer. Livscoacher. Självhjälpboksförfattare. Positivt tänkande-profeter. Dokusåpastjärnor. Folk som jobbar med media, pr eller event. I nio fall av tio så avfärdar dessa människor all kritik mot dem genom att skylla på Jantelagen.

Det har möjliggjorts genom det automatiserade motståndet mot Jantelagen som predikats i över 20 år.

Hatet mot Jantelagen är de gränslösa människornas snuttefilt, ett sätt att bygga en ideologi kring egna misslyckanden. Men det gör oss till sociopater, distanslösa typer med uppumpat och tomt självförtroende på kuppen.

Och nu har den utvecklingen fått politiskt stöd av moderaterna.

Men låt mig vara tydlig på en punkt. Problemet med det här landet idag är inte att vi har för mycket Jantelag.

I Sveriges riksdag sitter i dag ett parti som i större utsträckning än något annat representerar människor – lantisar, outbildade, folk i lågstatusyrken – som alltid fått höra att de inte ska tro att de är något.

Trots allt så kan Jantelagens död kan inte formuleras tydligare än med de 5,7 procent Sverigedemokraterna fick i riksdagsvalet i september.

- - -
Krönika publicerad i Dalarnas Tidningar/Kultur 5 november 2010.

Kontaktnät utanför prettona

2010-11-02T23:25:00.006+01:00

En rolig grej med Linda Skugges attack på Marie-Louise Ekman och Dramaten är hur texten, mellan raderna, mest framstår som en direkt vädjan om jobb.

Låt mig citera en centralt stycke ur debattartikeln:
"Anlita nytt blod! Folk som lever i verkligheten, folk som har ett kontaktnät UTANFÖR prettona. Folk som kan entusiasmera, engagera och framför allt dra folk till föreställningarna".

Nytt blod? Folk som kan entusiasmera? Kanske Linda Skugges egna pr- och kommunikationsbyrå, Skugge & Co?

Enligt uppgift så jobbar Skugge & Co redan med kulturinstitutionerna Hallwylska museet och Medelhavsmuseet. De har valt att jobba med med "folk som har ett kontaktnät UTANFÖR prettona", antar jag.

Kackel i riksdagen

2010-10-22T22:07:00.004+02:00

Under valrörelsen tittade Svenska dagbladets ledarskribent Claes Arvidsson närmare på motioner som s, v och mp lagt i Stockholm stad. Det hela lät han presentera som Rödgröna stockholmskalkoner.

Har man Claes Arvidssons världsbild är det ju inte alls orimligt att anse att de flesta förslag som presenteras av socialdemokrater, miljöpartister eller vänsterpartister är just kalkoner. Så just det har jag inte så mycket att säga om.

Däremot kan man anmärka på Arvidssons skarpsyn. Nog måste väl till och med en högerman som Arvidsson anse att den politiska oppositionen gjort sig skyldiga till värre kalkoner än förslag om ett hus för att stödja nyföretagande i Stockholm, utlåning av elförbrukningsmätare för privatpersoner och servicestationer för cyklar för att uppmuntra cyklande?

Någon som däremot hittat riktiga skojiga kalkoner är journalisten Marcus Jerräng. Han har under twittertaggen #motionsflod tittat närmare på motioner som lämnats i riksdagen under den allmänna motionstiden. I skrivande stund har 516 motioner inkommit.

Några favoriter:
Folkpartist vill ha strategi för rymdturism.
Sosse vill stoppa användningen av utrotningshotade djur i reklam.
Moderater vill bygga en Golden Gate-bro i Stockholm.
Kristdemokrat vill ha ökat statligt stöd till brädspel och lajv.
Miljöpartist vill ha mer hästanpassad stadsmiljö.

Äntligen en folkets man

2010-10-04T22:54:00.014+02:00

Hej Dalarna!

Lyssnade på uppropet i riksdagen idag och hörde att Sverigedemokraten William Petzäll ska sitta på dalabänken. På valnatten fällde han följande uttalande:

Och jag bara går omkring och njuter. Vad tror du? 60 000 kronor i månaden och gratis övernattningslägenhet i Stockholm. För skattebetalarnas pengar, ha ha... Just nu bor jag på Clarion hotel och har dubbelsviten. Med jacuzzi.

Ah, äntligen en ärlig representant för folket som kan stå upp emot det fifflande, glidaretablissemanget som bara vill sko sig själva. Äntligen någon som kan se till Dalarnas bästa och inte bara vill till huvudstaden och glassa för våra pengar! Honom ska vi ha!

Sd-väljare är inga barn

2010-10-02T11:13:00.005+02:00

Har ni tröttnat på att prata om Sverigedemokraterna? Har ni blivit mätta på alla avståndstaganden, protester, inkännande analyser och grunda spekulationer?

Trist, för här kommer en text till.

För visst hände det något i landet efter att stod klart att sd fick sina mandat?
Okej, Sverige är samma land, attityderna ändrades inte över ett dygn och svenskarna blev varken mer eller mindre främlingsfientliga för att sd fick mandat i riksdagen.

Oavsett vad som drev de 339610 personer som röstade på sd- politikerförakt, främlingsförakt, intelligens, dumhet - så hade de flesta samma drifter även dagen innan riksdagsvalet.

Något som däremot har hänt är att många nu föreslår en förändring i förhållningssätt från oss som inte röstade på SD gentemot dem som röstade på SD.

Debattörer har i olika fora föreslagit att "frågan" ska lyftas. Integrationen ska "diskuteras". Det ska pratas om "tabun". På SD-bloggar och Facebook-sidor gastas det om att demokratin ska "respekteras" och att övriga partier nu måste samarbeta med sd och kanske också gå dem till mötes.

Lek med tanken att man anlade det här förhållningssättet till vänsterpartiet. De är ju jämnstora med sd, men ingen tror väl på allvar att regeringspartierna kommer att börja diskutera vinststopp i friskolor bara därför?

Men det är något som skiljer SD från vänsterpartiet och alla andra riksdagspartier. Vad? Att deras väljare, hipp som happ, beskrivs som offer. Offer för vad? Det är inte självklart.

Men offer är de likafullt. Och som offer ska de respekteras, vi ska inte reta dem och inte håna dem. SD:s sympatisörer ska behandlas som barn. Ingen skuld kan någonsin läggas på ett litet barn. Så svaren söks utanför barnen. Är det föräldrarnas fel? Skolans fel? Samhällets?

Sd klarar nog av att folk skäller ut dem, hånar och retas med dem, det måste övriga riksdagspartier göra. Övriga får stå ut med bensinskatte-, hbt-, fastighetsskatte- och socialförsäkringsprotester utan att någon oroar sig för hur deras väljare ska reagera, eller kallas offer.

Men kanske gör sd:s främlingsfientlighet det lite extra synd om partiets väljare, ändå?

På den här tidningens sajt läste jag alldeles nyligen en kommentar där en läsare undrade hur alla "vuxna som sitter på olika sajter och vräker ut sitt mot hat sd och dess medlemmar" ser på sig och kring sina roller som förebilder. "Hur ska barnen lära sig att inte mobba och hata?" frågar sig läsaren.

Just den frågan skulle man ju vilja att sd:s alla sympatisörer, i och utanför kommentarsfälten, ställde sig. Är man det minsta intresserade av hur barnen ska lära sig att inte mobba och hata bör man kanske akta sig lite för just sd.

För hur ska barnen lära sig att inte mobba och hata om man röstar på ett parti vars intellektuella förtrupp just ägnar sig åt att på olika sajter vräka ut sitt hat?

- - -
Krönika publicerad i Dalarnas Tidningar/Kultur 2 oktober 2010.

Eftervalsdebatt

2010-10-01T10:32:00.008+02:00

I veckan deltog jag i den eftervalsdebatt som pågår på Dagens Arena.

Mitt bidrag, med rubriken "(S) måste se bortom tullarna", hittar ni genom att klicka här.

Snart är det val. Jag är bekymrad

2010-09-12T16:07:00.013+02:00

Det är val om en vecka och jag är bekymrad. Bekymrad därför att valrörelsen uteslutande handlat om opinionsläget, om regeringsfrågan, om spelteori. De politiska sakfrågorna har kommit i skymundan och valrörelsen har drivits på en metanivå.

Men hur ser det då ut när partierna pratar sakpolitik? Ett sätt är ju att studera den politiska reklamen som syns på bussar, på affischtavlor och även i tv-rutan. Jag har gjort det. Jag är bekymrad.

Mitt absoluta problem med hur de borgerliga bedriver valrörelse på affischer, reklamtavlor och i tv-reklam är hur de först formulerat ett problem för att sedan försöka vinna sympatier hos människor som absolut inte är en del av problemet.

Den borgerliga valreklamen är grovt förenklande och kanske också medvetet provocerande. Den ställer grupp mot grupp i en svartvit värld där man har att välja antingen för eller emot.

När moderaterna på affischtavlor pratar om sig själva som ett "arbetarparti" som ska "fixa jobben" hör jag ett parti som spelar på löntagarens förakt för den arbetslöse. Under valrörelsen 2006 jobbade alliansen hårt för att befästa bilden av de arbetslösa som bidragsberoende, trygghetsknarkande slöfockar.

Under valrörelsen 2010 tar moderaterna de logiska konsekvenserna. Arbetslösa är slöa, arbetslösheten beror på slöhet och därför behövs ett "arbetarparti" som ska få ut slöfockarna på arbetsmarknaden. Uppsträckning!

Moderaterna talar inte till de arbetslösa, i den politiska kommunikationen erbjuder man inga lösningar på deras problem. Om du däremot är löntagare, klarade dig helskinnad genom den ekonomiska krisen och är trött på att folk drar benen efter sig så står moderaterna redo för dig.

Likadant ser det ut om man tittar på folkpartiets och centerpartiets politiska reklam inför valet. I fp:s tv-reklam visas en svensk skola i fritt fall upp. Ett klassrum helt befriat från auktoritet, ordning och reda. En ensam tjej sitter och försöker få arbetsro, men ger upp. Flumskolan i sin prydno.

Vilka vill man locka? Lärare? Elever? Föräldrar med barn i skolan? Jag kan inte se det. Budskapet,är att svenska skolan har kapsejsat och det behövs ordning och reda - ett parti som röjer upp så att det blir sån där ordning som det var när du gick i skolan. Minns du?

Och så centerpartiet. I deras valfilm ser vi barn, ungdomar och unga vuxna som drömskt pratar om en tillvaro av ams-kurser, åtgärder och a-kassa. Vilka talar centerpartiet till? Inte lockas väl människor som omfattas av arbetsmarknadsåtgärder eller stämplar av ett parti som insinuerar att de bär upp "bidrags-Sverige"?

Centerpartiet vill rimligen nå samma typ av människor som moderaterna, men man hymlar inte med vilka grupper av människor udden i ens politik riktar sig emot.

Om en vecka är det val. Jag är bekymrad.

I manifesten finns framtiden

2010-09-04T22:14:00.007+02:00

Det går ett spöke genom den svenska valrörelsen - den löftesbrytande regeringens spöke.

Jag hör talas om detta spöke allt oftare och allt högre ju närmare valdagen vi kommer. Det talas om att svenska politiker inte håller sina vallöften, att de sviker, att de bedrar och luras.

Ibland hör man talas om den löftesbrytande regeringen så ofta att man börjar tro att svenska regeringar är helt oförmögna att leverera.

Så är det nu inte.

Enligt en doktorsavhandling av statsvetaren Elin Naurin är svenska regeringar exceptionellt bra att infria sina vallöften. Under 1994-2002, under de år då socialdemokraterna Ingvar Carlsson respektive Göran Persson var statsministrar, infriades helt eller delvis 90 procent av vallöftena.

Det här gäller också den borgerliga alliansen som styrt Sverige sedan 2006. När tidningen Riksdag och Departement sommaren 2009 granskade regeringen Reinfeldt visade det sig att den då infriat två tredjedelar av löftena i sitt valmanifest.

Man sänkte inkomstskatten, man införde det så kallade Rut-avdraget, man sänkte ersättningen i sjukförsäkringen och a-kassan, man ersatte fastighetsskatten med kommunal fastighetsavgift och man införde vårdnadsbidraget.

Jag tror att det här är oerhört viktiga fakta att ta med sig in i den valrörelse som nu är inne i sitt absoluta slutskede. Ingenting talar för att den regering som kommer att väljas om två veckor - mittenvänster eller borgerlig - i efterhand kommer att framstå som löftesbrytare.

Alldeles nyligen så lade både de rödgröna och alliansen fram sina respektive valmanifest. Om man skulle ta sig tid att närstudera manifesten så bör man få en klar bild av vad som kommer att ske.

I dessa dagar av partiledardebatter, dueller och grillningar kan det också vara värt att tänka på valmanifesten. Här finns, i stort, facit till hur Sverige kommer att se ut år 2010 beroende på om Sahlin eller Reinfeldt blir statsminister.

Det finns naturligtvis en hel del skillnader mellan de båda blocken och här finns en uppenbar poäng med att läsa valmanifesten. Att bara ha det i åtanke, att de reformer man läser om med ganska stor sannolikhet kommer genomföras, kan entusiasmera eller ge kalla fötter.

Alltså kan vi utgå ifrån att det blir lärlingssystem i gymnasiet, inköp av helikoptrar och ubåtar till försvaret och höjt flerbarnstillägg om alliansen vinner. Om de rödgröna vinner höjs troligen sjukersättningen, arbetsgivareavgiften för småföretag sänks och 40 000 praktikplatser skapas.

Slå upp valmanifesten ni också, känn efter hur framtiden känns och ta ett beslut! Och låt oss utan vidare jaga bort det spöke som är den löftesbrytande regeringens.

- - -
Krönika publicerad i Dalarnas Tidningar/Kultur 4 september 2010.

Landsbygden och förorterna delar vanmakten

2010-07-31T17:00:00.005+02:00

Alldeles snart kommer jag att lämna Göteborg, staden där jag bott i över fem år, för Stockholm.

Jag flyttar från en förort i väster till en förort i öster. Jag flyttar i förstadiet av en valrörelse där i princip samtliga riksdagspartier pratar om vikten att vinna storstadsväljarna.

Exempelvis ska Socialdemokraterna helt avstå från att annonsera i landsortspressen och istället helt satsa på teve och stockholmstidningar. Och Centerpartiet ska satsa på att vinna "modernister" i Stockholm som tjänar över 40 000 i månaden.

Varför? För att de vill vinna storstadsväljarna. Då har man inte råd att försöka behålla röster i Smedjebacken och Avesta eller Gagnef och Vansbro, tydligen.

Strategin rymmer åtminstone två tankefel. Först och främst att storstädernas alla invånare är en homogen grupp bestående av välmående medelklass. Men också att storstädernas och landsbygdens invånare inte har något gemensamt.

När jag nu flyttar till en stockholmsförort hamnar jag visserligen geografiskt närmare föräldrahemmet i Grängesberg, men jag kände redan i de göteborgska miljonprogrammen att det inte var så långt till Dalarnas bergslag.

Stämningarna är desamma. Tomheten på landsbygden och tristessen i förorterna har ju drivits fram av samma tidsanda. De ödsliga industriruinerna i Grängesberg och Långshyttan är lika mycket rekordårens baksmälla som betongkolossernas Frölunda och Tensta.

Lyfter man blicken syns genast likheterna mellan landsbygden och storstädernas betongtäta ytterområden tydligare. Arbetslösheten är hög, utbildningsnivån är låg och här finns inga resurser till brottsförebyggande verksamhet. Brottsligheten bland ungdomar är hög, både på landsbygd och i storstadsförort.

Både här och där är självmorden och olyckorna fler, man super mer, rör mindre på sig. Den beräknande medellivslängden är kortare. Samhällsservicen är begränsad och jobben få.

Man kan alltså säga att landsbygden delar både ohälsan och fattigdomen med storstädernas betongförorter.

Men ingen verkar intresserad. I Blötberget och Garpenberg, i Hallonbergen och Angered finns människor som lämnats åt sitt öde. I höst förutsätts man rösta som de alltid gjort, medan välbeställda storstadsbor tydligen måste övertygas.

Kanske är det dags för både väljare och politiker att sluta föreställa sig ett Sverige där landsbygdens och storstaden människor ser helt olika ut och där dessas intressen alltid är varandra motsatser.

För i landsbygdsmänniskans och förortsmänniskans delade känsla av vanmakt och osynliggörande, borde det finnas alla möjligheter för ett parti att bygga allianser och söka stöd inför valet i september.

Trots allt lever ju de flesta väljarna inte i Stockholms innerstad.

---
Krönika publicerad i Dalarnas Tidningar/Kultur 31 juli 2010.

In med Hellstrand i Andersson-värmen

2010-07-27T18:24:00.004+02:00

Under veckan har jag besökt några evenemang under Dan Andersson-veckan i Ludvika kommun. Det finns en hel del att skriva om dessa, och det har jag också gjort i Dalarnas Tidningar där jag för närvarande vikarierar som kulturredaktör.

Saker jag däremot inte har skrivit om är vad det beror på att detta arrangemang fortsatt lockar besökare, trots att det mesta om skalden måste vara sagt och berättat nu. Jag funderar också – med utgångspunkt i den höga medelåldern bland besökarna på arrangemanget – om Dan Andersson-veckan kommer fortsätta existera i den här formen om, säg, 30 år.

Men det är en annan diskussion och kräver nog en skarpare analytiker än mig. Något jag däremot tänker uttala mig om är Dan Andersson-veckans blinda fläck vad det gäller uttolkare av finnmarksskaldens verk.

Tittar man in på veckans hemsida kan man se att tipsar om artister som framfört och tolkat Dan Anderssons texter. Inget ont om artisterna, men jag kan inte låta bli att gäspa. Idel vissångare som agerar i samma tradition och kånkar runt på sitt Thorstein Bergman-ok.

Den ende samtida popartist som sjungit Dan Andersson får inte plats bland trubadurer och Hootenanny singers. Men det är väl inte bara jag som som hört och förstått Staffan Hellstrands sensationella album "Hemlös"?

Eller? Skivan släpptes 1989 och innehåller enligt mig de absolut bästa Dan Andersson-tolkningarna som spelats in i Sverige. Hör till exempel den majestätiska insjungningen av "Den röda rosen" eller den nerviga "Omkring tiggarn från Loussa". Lyssna när Hellstrand gör renaste pop av "Jag sungit".

Jag vill mena att albumet, trots sina 20 år på nacken, är det långt mer relevant än Roland Cedermarks dragspelsmedley.

Skivans höjdpunkt är "Sång till västanvinden". I Staffan Hellstrands händer låter det som världens bästa The Waterboys-låt och mina ögon tåras alltid när jag hör den. Alltid. Den utdragna duellen mellan en gråtande elgitarr och fiol skänker texten en extra dramatik.

Det är en storartad hantering och ett värdigt förvaltande av Dan Anderssons dikt. Det är dags för Dan Andersson-sällskapet hör det och släpper in Hellstrand i värmen. Vem som bör tilldelas Dan Andersson-priset 2011 anar ni redan. Problemet är att han borde fått det redan 1990.

Himlaspelet

2010-07-16T23:07:00.003+02:00

Foto: Daniel Eriksson/DT.

Himlaspelet i Birgit Carlsténs händer är långt ifrån något pompöst pekoral. Istället har vi att göra med ett kompetent och avskalat drama som lyser allra starkast under sången.

"I vårt folks heroiska ögonblick har dalkarlen stigit oss till mötes med armborst för öga för att freda konungakronan". Orden är Rune Lindströms och är hämtade från företalet till hans Himlaspelet. Den där formuleringen luktar unket, känner ni det?

När Rune Lindström skrev Himlaspelet var han en 23-årig teologistudent som med avsky såg fascismen växa fram på kontinenten. Och Himlaspelet hade sin politiska sprängkraft. Tyskarna uppskattade inte att liknas vid häxbrännare, om man säger så.

Men hur står sig det politiska budskapet i dag? Personligen läser jag Himlaspelet som ett stockkonservativt och nationalromantiskt svar på den fascistoida reaktionen. Om brunskjortorna kommer så är det den tyste, stolte, blonde mannen från Dalarna som försvarar landet och folkdräktsjackorna.

Väldigt få verkar anse att det finns något problematiskt där. Myten om Dalarna och dess män - alltid män - som den homogena nationens försvarare har liksom blivit vardagsmat. Naiva myter om vilken sorts människor vi manliga masar är har ju till och med kommit att bli kommersiella försäljningsargument.

Ett lokalt elbolag visar just nu en reklamfilm där man sätter likhetstecken mellan sin verksamhet och rent ahistoriska missuppfattningar kring manliga uppror i Dalarna. Samtidigt sätter högerextrema organisationer i länet upp affischer och klistermärken där man påminner om Gustav Vasa, Engelbrekt och annat ärofyllt ur Dalarnas historia.

Himlaspelets politiska sprängkraft 2010 kunde alltså ha blivit en helt annan än på 1940-talet.

Så man får tacka gudarna för Birgit Carlsténs regi. Himlaspelet har ju alla möjligheter att bli ett pompöst nationalromantiskt pekoral, om man ser till originaltexten. Så blir det nu inte.

Istället serveras vi ett kompetent och avskalat drama, förvisso på vers och förvisso på mål, där kopplingarna till historiska spel om religiösa tvivel förtydligats. Samtidigt känns det modernt, inte minst hur man använder sig av ljus och skuggor för att bygga upp de suggestiva stämningarna.

Sveasalen är utsökt som spelplats. Aktörernas och musikernas omedelbara närhet till sin publik höjer upplevelsen och i vissa partier flyter skådespelet långt utanför scenkanten. När en mobb omringar scenen och vrålsjunger sin dom över den för häxeri misstänkta Marit ryser jag. Det är obehagligt, men väl genomförd musikteater.

Den tätheten finns inte i alla scener, tyvärr. Den inledande vandringsscenen och mötet med profeterna känns som en lång och grå transportsträcka. Dramat gör halt och får kämpa för att komma upp på benen igen.

Den som kämpar allra tapprast är Johan Wikström, i huvudrollen som Mats Erson. Han bär Himlaspelet på sina axlar, och han gör det bra. Han övertygar när han förvandlar Mats från naiv bondkanin till diktatorisk rikeman. Även i sina sångnummer visar han prov på stor skicklighet . Han litar till sin röst och kostar på sig att ta ut svängarna ordentligt.

Det samma ska sägas om Sofia Sandén i rollen som Marit. De gånger hon tillåts sjunga ut med sin sirenartade och jagande röst tillhör Himlaspelets allra vackraste stunder.

På skådespelarsidan ska även Pelle Lindström ha en eloge för sin sataniska och bluesiga tolkning av Gammel-Jerk.

Nästa år är det förresten tänkt att Himlaspelet ska återvända till Sammilsdalsgropen. Tills dess vore det intressent att se hur pass anarkistiska Carlstén och övriga i produktionen törs vara i sitt förhållningssätt till Lindströms versbundna monologer och tablåartade scener.

Jag ser framför mig hur de bryter sig fria, omtolkar, förändrar. Dödar traditionen och låter den återuppstå. Jag tror att berättelsen håller för det.

Frågan är om publiken skulle tolerera det.

Fakta| Regi: Birgit Carlstén
Manus: Rune Lindström
Musikarrangemang: Ingemar Ihlis
I rollerna: Sofia Sandén, Johan Wikström, Pelle Lindström, Magnus Hård af Segerstad, Peter Eriksson, Linus Lindman, Mats Ottesson med flera.
Plats: Sveasalen, Leksand, 14/7

- - -
Publicerad i Dalarnas Tidningar/Kultur 16 juli 2010.

Drömmen om underklassens värdighet

2010-07-05T10:20:00.006+02:00

Sverigedemokraterna får en svindlande mängd medieutrymme inför riksdagsvalet. Svenska opinionsbildare står i kö för att argumentera mot det kloka i att rösta på SD.

Argumenten mot SD, vare sig de kommer från höger eller vänster, ser i det närmaste likartade ut; SD är ett korkat rasistparti och varje anständig människa bör rösta på miljöpartiet, folkpartiet eller det parti man nu anser vara anständigast.

Sättet att klappa potentiella väljare på huvudet avskräcker nog ingen från att rösta på SD. Istället ger man partiet den legitimitet man är så mån om att inte ge dem.

Ytliga argument och beröringsskräck inför SD gör att partiet framstår som om de har något viktigt och unikt att säga, något som överheten inte vill att vi ska höra.

Det som varken svensk vänster och borgerlighet förstått är vad Sverigedemokraterna har att erbjuda sina väljare: något konkret. SD är ett rasistiskt parti, javisst. Men först och främst är det ett parti som håller drömmen om den svenska underklassens värdighet vid liv.

Utökad valfrihet, globalisering, förändrade moralkoder och brist på gemensam värdegrund har i ekonomisk kristid gjort att en stor grupp människor halkat efter eller alienerats. För dessa står SD berett att vara ett språkrör, särskilt när vänsterpartiernas traditionella väljare upplever att man förskjutits.

SD-väljaren känner ingen samhörighet med den grupp människor som alla andra partier inbillat sig att de måste vinna: valfrihetens vinnare som bor i stora villor, tjänar över 40 000 kronor i månaden, har städhjälp och är trygga i välfärdssystemen.

Enligt statsvetenskaplig forskning är SD:s väljare lågutbildade och saknar akademiska poäng. De bor sällan i bostadsrätter och partiet har en större andel väljare som ser sig som arbetare än något annat svenskt parti. SD-väljaren har varken status, makt eller pengar. Man saknar förtroende för samhällets institutioner och man tror inte längre på politiken.

Man känner sig orättvist behandlade av det ekonomiska och politiska system som försvaras och upprätthålls av riksdagsledamöter, näringslivsrepresentanter, opinionsbildare, mediefolk och den kulturella medelklassen. Sverigedemokraterna är kanske arga på invandrare, men det är ingenting om hur ursinniga de är på sådana som mig och de flesta som läser den här spalten.

Bristen på samhörighet har SD:s väljare gemensamt med de radikala islamisterna. Bägge grupperna ser det nuvarande samhällsbygget som förljuget, de känner sig exploaterade snarare än representerade. Så man slår tillbaka, utstuderat, på det sätt som orsakar mest förargelse i det liberala konsensussamhället.

Frågan är hur samhället ska möta det slaget. Fortsatt förskjutning och idiotförklaring kan komma att visa sig ödesdigert.

---
Krönika publicerad i Dalarnas Tidningar/Kultur 3 juli 2010.

Viktigt meddelande!

2010-06-10T11:28:00.008+02:00

I dag gör jag min sista dag på SOM-institutet. Nu några veckors semester för att sedan vikariera på Dalarnas tidningar, som kulturredaktör och webbredaktör.

Efter det flyttar jag till Stockholm, först och främst för att få lite luftombyte och för att fixa ett jobb. Är ju utbildad journalist och har en examen i medie- och kommunikationsvetenskap, så nu har jag bestämt mig för att jobba med sådant.

Så släng alla era journalist-, informatörs- och mediejobb på mig nu! Redaktioner, mediebyråer, departement och myndigheter, tankesmedjor och andra ombeds vänligen kontakta mig.

Jag har jobbat som webbredaktör, nyhetsjournalist, kultur- och nöjeskritiker och nu senast biträdande forskare och koordinator. Jag kan skapa och redigera ljud, bild, text och webbinnehåll. Är en fena på research och är, om klyschan ursäktas, idérik och samhällsintresserad.

Jag har bloggat sedan 2005, twittrat i två år och har stort kontaktnät bland debattörer och opinionsbildare. Jag gillar politik, brittisk 80-talspop, bryggkaffe och kommer från Dalarna.

Om du vill prata mer med mig om det här - eller erbjuda mig någon sorts tjänst - så får du jättegärna maila mig på daniel (punkt) swedin (snabel-a) gmail (punkt) com.

Hej!

Alla är olika utom jag

2010-06-01T08:46:00.011+02:00

Under gårdagen följde jag med intresse twitterrapporteringen från de olika demonstrationer som hölls till stöd för Ship to Gazas verksamhet.

Något som slog mig under de där tidiga kvällstimmarna var hur ofta deltagarna gav uttryck för en viss obekvämlighet inför talkörer och skrikna slagord.

Nu är så klart de cirka 600 personer jag följer på Twitter knappast representativa för de som deltog i demonstrationerna, men jag tycker ändå att twitter-demonstranternas aversion mot kollektiva sammanhang är ganska intressant.

För de twittrande demonstranterna känns det jobbigt när folk skriker "Israel - mördare" i kör, men man syns inte ha något problem med den mer moderna formen av talkör; retweeten.

Retweetandet är i sin form en sorts digital ryggdunkning, där man skickar vidare någons 140 tecken till sina egna följare.

Har man skrivit något riktigt lustigt, snärtigt eller bra så retweetas det vidare tills de där 140 tecknen blir en onlinebaserad talkör. Ibland ger de ihärdiga återkvittringarna en närmast öronbedövande effekt.

Igår återkvittrandes det alltså en hel del från stöddemonstrationerna. En paradox i sammanhanget är att det som retweetades inte gällde vad talarna sade eller ens vilken kritik man förde fram mot Israel.

Istället handlade det uteslutande om hur jobbigt det var att vara en del av ett sammanhang där folk gemensamt visade ilska, hur grupper av människor gemensamt stämde upp i talkörer, hur folk buade ut talare.

Att göra saker tillsammans är svårt och jobbigt för oss twitterkids, om vi inte under tiden får berätta hur jobbigt och svårt det är att vara en del av ett sammanhang där vi själva inte valt ut vilka de andra deltagarna är.

Åh, tänk om verkligheten bara var lite mer som våra följarlistor.

Har du en blogg?

2010-05-30T12:24:00.003+02:00

Det här är årets bästa låt. Eller egentligen är det årets video. Varenda scen är så laddad med symbolik som får saker inom mig att gå i småbitar. Det är ett visuellt mästerverk.

Vänster eller mitten för Sahlin?

2010-05-29T09:48:00.007+02:00

Den 7 maj hade filmen The special relationship premiär på brittiska biografer. Filmen sägs vara den sista installationen i en trilogi om Storbritanniens premiärminister Tony Blair.

I The deal (2003) handlade det om Blairs väg till partiledarskapet, i The Queen (2008) om hans första tid som premiärminister i skuggan av prinsessan Dianas död.

I The special relationship ligger fokus på Blairs första stapplande steg på den utrikespolitiska scenen och hans förhållande till USA:s president Bill Clinton.

Så har Blair nästan kommit att bli en mytisk figur. I det 90-tal där England dominerade popkulturen kom han att göra det socialdemokratiska Labourpartiet valbart genom att göra det till ett intresseparti för medelklassen. Blair var Cool Britanniapolitikern som besegrade och begravde thatcherismen genom att inspireras av just Margret Thatcher.

I ljuset av det måste The special relationships premiärdatum ses som djupt symboliskt. En dag innan filmen gick upp på vita duken avslutades definitivt eran Tony Blair i och med Labours förlust i parlamentsvalet.

Trots den dryga vecka det tog innan det konservativa Torypartiet och mittenvänsterpartiet Liberaldemokraterna kunde enas om en regeringsuppgörelse var Labour och premiärministern Gordon Brown dömda redan på valdagen.

Brown, som tjänstgjorde som finansminister under Blair, kom aldrig att bli lika en lika populär premiärminister som sin företrädare. Å andra sidan kom han, valförlusten till trots, heller aldrig att bli lika impopulär.

I en annan aktuell film, The ghost writer, spelar Pierce Brosnan den Tony Blairliknande före detta premiärministern Adam Lang. Lang/Blair framställs som en ideologibefriad streber och förmodad krigsbrottsling.

Just så minns många vänsterinriktade och liberala britter Tony Blair efter Irakkrig, spindoktorer och inskränkningar i civila rättigheter.

Hur arvet efter Blairs och Browns tredjevägensocialdemokrati kommer värderas och förvaltas efter Labours valförlust återstår att se. Efter 13 år har det ju visat sig att de oövervinneliga Labour gick att besegra.

Den europeiska socialdemokratins långa och mittenorienterade 1990-tal levde otroligt nog vidare i Storbritannien under Gordon Brown, men nu är det slut.

Istället ser vi hur den mitteninriktade konservatismen bildar regering i land efter land. Före David Cameron kom Reinfeldt, Merkel och Sarkozy. De besegrade den nya socialdemokratin genom att låta sig inspireras av den.

Frågan är nu hur de socialdemokratiska partierna ska hantera det och gå vidare. Inte förrän 2015 behöver Labour komma med sitt svar.

Mona Sahlin måste formulera det innan september.

---
Krönika publicerad i Dalarnas Tidningar/Kultur 29 maj 2010.

Jag twittrar om politik

2010-05-07T13:22:00.010+02:00

Med anledning av valet i Storbritannien gjorde jag under natten och morgonen det jag tycker bäst om: skrev om politik.

Jag gjorde det på Twitter, och jag är överväldigad över de fina reaktioner jag fått från mina läsare. Här följer några av de kommentarer jag fick av twittrare.

”Häng på Daniel Swedin vetja, kunnig och engagerad in the thick of stuff i London”.
- Kinga Sandén, journalist på Sydsvenskan. Vinnare av Stora Journalistpriset 2009.

”Jobbigt för Rapport att Daniel Swedin lyckades sortera OCH rapportera bättre i informationen om UK-valet än vad någon i huset gjorde”.
- Kristofer Andersson, webbredaktör på UR Samtiden.

”Tackar Daniel Swedin för nattens suveräna valrapportering. Twittrande när det är som bäst”.
- Andreas Johansson Heinö, statsvetare vid Göteborgs Universitet.

”Alla bör följa Daniel Swedin idag för UK-election-nyheter och analyser”.
- Isobel Hadley Kamptz, ledarskribent på Expressen (retweetades av Sofia Mirjamsdotter, journalist och en av landets mest profilerade experter på sociala medier, och Maria Sjöberg, social medieredaktör på Sveriges Radios avdelning Digitala Medier).

”Verkligen. Toppklass”.
- Niklas Orrenius, politisk reporter på Sydsvenskan. Vinnare av Olle Stenholms minnepris för etik och debatt 2010.

”Den som inte följer Daniel Swedin borde börja göra det idag. Bra rapportering från UK-election”.
- Anders Eriksson, generalsekreterare på Värnpliktsrådet.

”Utsökta kommentarer om valet i Storbritannien”.
- Fredrik Westerlund, it-konsult och debattör.

”Daniel Swedin: lysande UK-valbevakning”.
- Hans G. Andersson, CPO för Program på SVTinteraktiv.

Det är sådant här jag kan bäst och skulle gärna fortsätta göra det. Har du makt över rekryteringar på ett medieföretag och vill att jag ska jobba för dig under, exempelvis, det svenska valet? Hör av dig.

Undantaget England

2010-05-05T10:54:00.007+02:00

De europeiska erfarenheterna av vad som händer när de två stora politiska alternativen närmar sig varandra är många. I land efter land har vi kunnat se hur de högerextrema och populistiska växt sig starka när det stora vänsterpartiet och det stora högerpartiet lagt sig intill varandra i samförstånd.

När socialdemokratin slutar prata om välfärdssamhället och klassklyftorna, när de konservativa ger upp sin strikta hållning i rättspolitik och moralfrågor finns det ett utrymme för extremisterna på ytterkanterna.

I Europa har vi sett hur de stora partierna framställer sig som samhällsbärare och som representanter för folkflertalets åsikter. En konsekvens är att både socialdemokrater och konservativa över hela kontinenten kommit att bli allt mer luddiga i sin retorik. De är ju livrädda för att förlora potentiella medelklassväljare, även om luddigheten innebär att deras politik inte entusiasmerar någon.

Även om det finns faktiska skillnader i de politiska huvudalternativens program så framkommer det allt mer sällan i debatten. Socialdemokrater och konservativa partiledare vill ju inte längre vara ideologer, utan förvaltare och administratörer av en föreställd konsensuspolitik i mittfåran.

Entré de högerextrema populisterna, alltså. Deras hela affärsidé är att kapitalisera på ett folkligt missnöje och rikta det mot invandrare och mot det etablissemang som man påstår inte värnar vanliga och skötsamma löntagare.

I morgon går Storbritannien till parlamentsval och ganska mycket tyder på att detta blir det definitiva slutet på Tony Blairs New Labour-era. Samtidigt kan det ses som den oundvikliga slutpunkten på den europeiska socialdemokratins långa 1990-tal.

De två huvudsakliga premiärministerkandidaterna, röde Gordon Brown och blåe David Cameron, leder ett varsitt parti vars politiska framgångar helt hänger samman med att de närmat sig mitten. Bägge partierna kom till samma slutsatser efter många, långa, svåra år i opposition.

Tony Blair och Gordon Brown gjorde den brittiska socialdemokratin valbar genom att i ett politiskt polariserat Storbritannien ta sikte på medelklassens röster. David Cameron har gjort den brittiska konservatismen valbar genom att i socialt polariserat Storbritannien ta sikte på medelklassens röster.

Men tendensen är ändå att den brittiska valmanskåren är trötta på både Labour och Tories. Opinionsundersökningar gör gällande att David Cameron inte kommer att vinna en Tony Blair-liknande jordskredsseger och i valet till Europaparlamentet förlorade både Labour och Torypartiet mandat.

Bäddat och klart för det högextrema British National Party i morgon alltså? Nej. I stället är det Liberaldemokraterna, det så kallade "tredje partiet", som genom partiledaren Nick Cleggs medverkan i tv-debatter blivit antietablissemangets och missnöjets språkrör.

Vi har alltså att göra med ett parti i mitten av mitten som växer fram på grund av de stora partiernas konturlösa mittenorientering. Det är en i det närmaste unik utveckling. I stället för hårdare tag mot flyktingar och utlänningar står utmanarpartiet för en mjuk och EU-vänlig politik.

Hur Liberaldemokraternas framgångar kommer att påverka regeringsbildandet i Storbritannien är ännu oklart, även om allt tyder på att antingen Labour eller de konservativa kommer leda en regering med stöd av Liberaldemokraterna.

Som ett oromoln ligger Storbritanniens ekonomiska situation och stör valspurten. Krisen i statsfinanserna gör att hela det framtida politiska klimatet i landet kan komma att förändras efter valet. Alla partierna har utställt löften till väljarna som kommer bli svåra att infria med tanke på de närmast ofattbara nedskärningar man kommer tvingas till.

Bank of Englands chef Mervyn King ska ha sagt att det parti som vinner i morgon kommer att bli så impopulärt att det kommer bli politiskt omöjliga i en mansålder. Ett parti som får gå i opposition i en generation kommer ha både anledning och tid att förändra sig själva och sin politik.

Oavsett om det blir Labour eller de konservativa som hamnar där måste vi fråga oss hur man kommer hantera det. Har man en gång tagit sig ur evig opposition genom att bli ett mittenparti låter det sig nog inte göras igen.

Vet inte svenskar vad jämställdhet är?

2010-04-29T22:33:00.007+02:00

Gudrun Schyman tycker inte man ska fråga om eller uttrycka sig i termer av "jämställdhet" eftersom folk inte vet vad det är. Är det något unikt för jämställdhetsfrågan?

Fi-ledaren Gudrun Schyman förklarar i en text på Second Opinion att hennes debattartikel i Göteborgs-Posten skrevs i tron att en öppen fråga i SOM-institutets enkät uttryckligen frågade om svenskars inställning till jämställdhet.

Hon skriver: "Att jag hade fått andra uppgifter om jag gått in och tittat på SOM-institutets egen hemsida och/eller läst rapporten är riktigt i ett avseende. Jag hade då sett att svaren baserade sig på öppna frågor".

Det är glädjande att Gudrun Schyman nu gått till källan, det vill säga SOM-institutets hemsida. Här finns, i princip, allt som institutet publicerat och presenterat sedan 1986.

Dessutom kan man här närstudera frågeformulär och kodböcker för att riktigt grotta ner sig i surveymetodologi. Men, man får dock intrycket att Schyman inte tittade så noga på hur den senaste SOM-enkäten såg ut.

För, om hon gjorde det så framstår hennes fortsatta "kritik mot att överhuvudtaget fråga om jämställdhet" som aningens märklig.

Som sagt, i enkäten ser man ju att institutet inte ställer frågor om jämställdhet (eller någon annat specifikt problemområde) i den öppna fråga som Schyman initialt retade upp sig på.

"I den senaste tidens politiska debatt har jämställdhet närmast framställts som om det var någon form av åsikt, något man definierar själv, hemma vid köksbordet. Det handlar om ifall man delar på disken eller inte", skriver Schyman.

Men, om nu Schyman anser att jämställdhet inte är en åsikt, utan ett mer komplext sätt att förstå samhället på, så förstår jag ärligt talat inte problemet.

Även andra politiska begrepp och ideologier (kommunism, nazism och kapitalism, exempelvis) hamnar långt ner när svenska folket svarar på frågan om vilket samhällsproblem de anser vara viktigast. Dessa politiska begrepp når inte ens upp i jämställdhetens två procent.

"Vad jag menar är alltså att om man ska få något grepp om attityder om jämställdhet måste man ställa konkreta frågor. Gör man inte det så är inte resultatet intressant överhuvudtaget", skriver Schyman och menar att många svenskar inte vet vad jämställdhet är, att man saknar definition.

Men det är väl inget unikt för jämställdhetsfrågan? Är alla medborgare överens om hur "välfärd", "rättvisa" eller "miljö" ska definieras?

De konkreta frågor om jämställdhet som Schyman efterfrågar ställs redan i SOM-enkäterna. Är Schyman intresserad av hur svenskarna svarat i de frågorna är hon välkommen att kontakta mig eller någon annan på SOM-institutet.

Och allra bäst vore det kanske om hon fick komma till SOM-institutet i höst och vara med när enkäterna kodas till behandlingsbar data för att få en djupare förståelse kring institutets arbete.

Slutligen får man hålla med Schyman när hon skriver att det förmodligen är betydligt fler än hon som inte alltid går till källan för varje artikel de läser. Schymans så kallade "talibantal", mediernas efterföljande rapportering och väljarnas reaktion är ett tydligt exempel på det.

Jag skriver på Second Opinion

2010-04-28T16:32:00.004+02:00

Mediegranskande sajten Second Opinion återpublicerar i dag min text om Gudrun Schymans missförstånd av SOM-siffrorna.

Klicka här och läs igen, vettja.

Schyman missförstår SOM-siffror

2010-04-26T08:12:00.017+02:00

"Bara två procent av svenskarna tycker att jämställdhet är en viktig fråga", rapporterade Aftonbladet i förra veckan. Det låter lågt, eller hur?

Det tycker Gudrun Schyman också. Därför satte hon sig att författa en debattartikel där hon går till angrepp på dem som tagit fram de där två procenten - det vill säga SOM-institutet i Göteborg (jo, ja, min arbetsplats).

"Jag är skeptisk till resultatet. Jag tror snarare att det är så att som man frågar får man svar", skriver Schyman och menar att SOM, istället för att allmänt fråga om jämställdhet, borde ha frågat om svenskarna vill ha samma lön oavsett kön, när man gör lika eller likvärdigt arbete eller om man tycker att rätt till heltid ska vara grund i anställningen.

Ja, det kan man tycka.

Problemet är bara att den fråga där de där två procenten är hämtade ifrån inte är en fråga som gäller jämställdhet.

Så här är den fråga formulerad där två procent anser att jämställdhet är viktigast: "Vilken eller vilka frågor eller samhällsproblem tycker du är viktigast i Sverige i dag? Ange högst tre frågor/samhällsproblem".

Det handlar om en helt öppen fråga där respondenterna får fylla i vad de vill; miljö, Kalle Anka, sysselsättning eller jämställdhet. Frågan är alltså inte av typen "Är du för jämställdhet?" som Gudrun Schyman tycks tro.

Det handlar alltså, som vi ser i frågans formulering, om de viktigaste frågorna. Att blott två procent anser att jämställdhet är den viktigaste frågan innebär inte att 98 procent av svenskarna anser jämställdhet vara helt oviktigt.

Och med det sagt: på de frågor där SOM-institutet explicit frågar om svenskars syn på jämställdhet är de positivt inställda procenten betydligt högre än två.

Allt det här hade Schyman kunnat fått reda på om hon kontaktat någon på SOM-institutet istället för att slarvigt läsa kvällstidningarna.

Uppdaterat (27/4): Schyman har på Twitter svarat på det som står skrivet ovan. Kort och kärnfullt. Men oförståeligt.

- - -
Läs också: "Schyman, SOM och jämställdheten" (Henrik Oscarsson), "Gudrun Schyman har missuppfattat frågan" (Lennart Weilbull, Sören Holmberg)

"Jag kan inte svara på det"

2010-04-25T16:32:00.003+02:00

Ja, vi fortsätter väl med ytterligare ett inlägg om Sverigedemokraterna. Som ni vet skrev jag igår skrev ju om väljarnas bekymmer att orientera sig i var (SD) står i frågor som inte rör invandringspolitiken. Och, tja, det verkar som att partiets egne arbetsmarknadspolitiske talesman, Per Björklund, har samma typ av problem.

Klicka och läs Dagens Arbetes långa och avslöjande intervju med honom.

...och lite mer om (SD)

2010-04-25T12:23:00.004+02:00

En del har, efter gårdagens text i DT, uppmanat mig att läsa på om vad Sverigedemokraterna tycker så att jag i framtiden slipper skriva krönikor om mina funderingar.

Komikern Magnus Betnér har gjort precis det, läst på vad (SD) står för. Hans närläsning av (SD):s prinicpprogram är upplyftande och rolig, men samtidigt en aning oroande.

Och sedan rekommenderar jag följande kortintervju med Lars-Anders Espert, som är ordförande för (SD) i Burlöv. Han hävdar bestämt att det inte förekommer att barn förföljs eller hotas till livet.

Varför slipper (SD) de viktiga frågorna?

2010-04-24T10:32:00.004+02:00

Frågor som rör invandring och flyktingar anses av tre procent av de svenska väljarna vara den viktigaste frågan inför valet i september. Detta enligt en opinionsundersökning som Sifo presenterade i mitten av mars.

Ändå har man under vintern och våren lätt kunnat få intrycket att just invandringsfrågan är hetare än någonsin. Så är det nu inte. Enligt samma Sifo-undersökning anser drygt var tredje väljare, 34 procent, att jobben är viktigaste valfrågan.

Det här bekräftas också av den stora undersökning som SOM-institutet genomför varje år. Sjukvård, sysselsättning, utbildning och miljö är de samhällsfrågor som svenskarna anser viktigast.

Väljarnas intresse för invandrarfrågor har sedan slutet av 90-talet sjunkit. Och lasermän, brandbombade flyktingförläggningar och polismord har gjort populistisk främlingsfientlighet omöjlig i Sverige. Trots det här har vi ett parti som lyckats växa till sig genom att bara prata om invandringens negativa effekter. Varför?

Sedan Sverigedemokraternas Jimmie Åkessons fick sin famösa debattartikel publicerad i Aftonbladet har det sagts att invandring och islamism hamnat på agendan. De etablerade partierna har uppmanats att "ta debatten" med (SD):s människosyn och alla seriösa medier sätter fokus på partiets främlingsfientlighet.

Är det klokt? Om undersökningar ger vid handen att det parti som vinner våra röster är det som löser arbetslösheten och vårdköerna, då bör inte medier och partier låta (SD) komma undan med att aldrig svara på frågor kring sjukvård och sysselsättning. Det är ett orimligt förhållningssätt att låta ett parti prata om sin enda profilfråga, även om profilfrågan känns extrem och spännande.

(SD) tillåts segla fram på en våg av missnöjesröster och uppfattas som riksdagspartiernas stolliga kusin som säger tokroliga saker om muslimer. Så har de kommit att aldrig behöva ta ställning i de frågor som väljarna prioriterar.

Inte ens bland (SD):s egna väljare hålls invandrings- och flyktingfrågorna högst, vilket får sägas vara ett nederlag för ett parti som är helt beroende att invandringen ska bli en stor valfråga.

Man kan anta att en stor del av Sveriges röstberättigade väljare känner en hel del tvivel kring hur (SD) tänker hantera våra vardagsproblem, om de kommer in i riksdagen. Hur många vet vad (SD) står för i de frågor som vi verkligen bryr oss om; skolan, skatterna, vården och jobben?

De etablerade partierna bör anta utmaningen och visa hur deras åsikter i frågor kring sjukvård, arbetsmarknadsfrågor och miljö skiljer sig från (SD):s.

Det är sådant man vinner val på.

Även 2010. Även om ett högljutt litet parti försöker övertyga oss om motsatsen.

- - -

Krönika publicerad i Dalarnas Tidningar/Kultur 24 april 2010.

Sankte Bruce och Marcus

2010-04-18T21:09:00.006+02:00

I en rättvis värld, där nepotism inte är ett brott och människor har rena hjärtan, blir Marcus Swedins "The streets of Barcelona" det här årets största svenska popsång. Ja, det är min bror vi pratar om. Jag borde inte ta i så här från tårna, men jag gör det ändå.

"The streets of Barcelona" är svindlande heartland rock från Sveriges heartland, Västerbergslagen. Det är musik som alla som gillar musik måste älska.

Hör ni mig, tidningsredaktioner, radiopratare och musikbloggare? Hör ni mig, Grängesberg? Hör ni mig New Jersey? Hör ni mig?!

Män som inte kan hantera skjutvapen

2010-04-12T14:59:00.007+02:00

Många har reagerat på en intervju med regissören Kjell Sundvall som publicerades i dagens Aftonbladet. Kvällstidningen har tittat närmare på det svenska filmutbudet och funnit att av 00-talets tjugo mest framgångsrika svenska filmer gjordes bara två av kvinnor.

Det som fått ilskan att väckas mot Sundvall är följande två pratminus:
"Det är ju inte mitt eller Colin Nutleys fel att de (kvinnliga regissörer, min anm.) gjort dåliga filmer som inte attraherar. Det får de ta ansvar för själva" och "Vi män gör mer spektakulära filmer med vapen och dramatik, vi vågar köra på. Kvinnor är försiktiga och gör smala filmer. De borde spotta upp sig och göra mer dramatisk film".

Många verkar ha stört sig på att Sundvall sätter likhetstecken mellan dålig och film som inte är kommersiellt framgånsrik. Och, visst sammanblandningen kan verka korkad men eftersom han är landets mest kommersiellt framgångsrike regissör kan han ju knappast resonera på annat sätt.

Skapar man text, film eller musik i syfte att sälja och dessutom åtnjuter kommersiell framgång - men avfärdas på kvalitetsmässig basis -kan ju knappast vara av annan åsikt än det man gör är bra.

Föreställ er att Max Martin skulle be om ursäkt på grund av att han gjort kommersiellt uppskattad musik när det finns kvinnliga producenter vars popproduktioner aldrig klättrat på hitlistorna. Det hade inte hänt.

Och varken Kjell Sundvall eller Colin Nutley ska behöva be om ursäkt för att de anlitas för att göra den ytliga popcornunderhållning som folk betalar för.

De som bär skulden i att kommersiellt framgångsrika filmer inte regisseras av kvinnor är SF, Nordisk film och alla andra storproducenter som inte vågar anlita en kvinnlig regissör när det ska göras fläskig action eller thriller.

* * *

Rätt intressant i sammanhanget kanske är en titt på den så kallade kvalitetsfilmen och de filmer som får kritikernas beröm snarare än folkets biljettpengar.

Efter att ha tittar närmare på de 175 filmer som mellan åren 2002-2009 fått högst snittbetyg (längre tillbaka sträcker sig inte Kritiker.se:s statistik) visar det sig 13 svenska filmer finns klarar sig. Och av dem har endast två, Tur och retur samt Drottningen och jag, regisserats av en kvinna.

Vad säger detta sorgliga facit om landets filmkritiker och våra kulturella finsmakare?

Läs mer: Kvinnliga regissörer är en förlustaffär (Aftonbladet), Gjorde du dålig film med könet, Kjell? (Aftonbladet).

Vi behöver samtalsterapi, inte rock

2010-04-08T15:00:00.003+02:00

Finfina bandet A sunny day in Glasgow (som gjorde fjolårets bästa skiva!) kommer till Göteborg och ger en konsert nästa vecka. Smolket i glädjebägaren är förstås att konserten går av stapeln på Jazzhuset och klubben Svanen, ett paradis för svagsinta och Göteborgs alla efebofiler.

Klassisk plus-minus-noll-situation. Gah!

Det finns liv på Mars

2010-04-07T10:53:00.001+02:00

Läs Maria Küchens fantastiskt vackra text om vårt behov av Ziggy Stardust.

Form eller innehåll?

2010-04-07T08:34:00.005+02:00

Det viktigaste med Wikileaks-avslöjandet, skulle ni säga att det är avslöjandet i sig eller det medium som levererade avslöjandet?

Just nu återpostas på Twitter en text av Sanna Rayman som väldigt många på Twitter kokar ner till följande sentens: "Wikileaks visar hur viktigt det är med ett fritt internet som obekvämar och granskar".

Ja. Det är viktigt. Men allra viktigast är väl ändå själva avslöjandet? Amerikanska soldater skjuter ihjäl elva människor (civila), varav två är anställda på nyhetsbyrån Reuters. Amerikanska soldater skjuter på två barn som sitter i en bil.

Detta, dess konsekvenser och huruvida detta är en unik händelse eller ej måste vara det viktigaste i Wikileaks-avslöjandet. En sådan diskussion tycker jag i stort sett saknas i Sverige i dag.

Jag vet inte hur alla dessa internetkramare på Twitter ställde sig till den illegitima invasionen av Irak 2003, men jag antar att för väldigt många är det enklare att prata om vikten av fritt internet än om eventuella krigsbrott.

Naiva förhoppningar om Google

2010-03-29T11:30:00.005+02:00

Emanuel Karlsten, Expressens sociala medier-redaktör, förlåter Google för deras kohandlande med yttrandefriheten. "Men det är ok nu. Det är förlåtet", skriver han med anledning av att Google inte längre gömmer regimkritiska sökresultat i Kina.

Karlsten tror att Googles beslut att stänga google.ch och omdirigera sökningarna till Hong Kongs ocensurerad sökmotor beror på att företaget "såg ett mer ärofyllt uppdrag: Att visa att det inte går att vinna över internet".

Ärofyllt? Man får sägas att Googles försök att positionera sig som it-ekonomins främste filantroper har lyckats om redaktör Karlsten missar det mest uppenbara i den här affären.

En mycket liten del av Googles enorma vinst 2009 kom nämligen från Kina. Den amerikanska sökmotorn har en marknadsandel på bara 36 procent i Kina. Jämför det med den kinesiska sökmotorn Baidu som har en marknadsandel 63 procent.

Om Googles halva vinst hade stått på spel, då företagets beslut att ta sin Mats ur den kinesiska skolan förmodligen inte varit lika lätt. För Google handlar affärerna i Kina om att tjäna pengar, inte att visa att internet är oövervinnligt.

Läs mer: Baidu's Gain from Departure Could Be China's Loss (NY Times), For Google, a Threat to China With Little Revenue at Stake (NY Times), Baidu Poised for Google's China Revenue (Red Herring)

"Hoppas dom själva blir våldtagna. FY FAN"

2010-03-26T09:56:00.004+01:00

Ingen tänkande människa har väl missat "Uppdrag gransknings" strålande dokumentär "Den andra våldtäkten". En 14-årig flicka våldtas på en skoltoalett, får samhället emot sig och baktalas, hånas och kränks i Facebook-grupper som syftar till att få den 16-årige våldtäktsmannen fri.

Efter dokumentären har det, på bland annat Facebook, startats en hel del aktionsgrupper till förmån för de våldtagna flickorna. Efter att ha tittat genom några av grupperna känner jag mig oerhört störd av hur en del människor förfasas över det råa språkbruk som använts i "fria våldtäksmannen"-grupperna, men nu när opinionen vänt så riktas hoten om våldtäkt, våldssex och mord mot våldtäktsmannen, hans mamma, bror, prästen, skolledningen och våldtäktsmannens kompisar.

Det är samma typ av flockbeteende som det som riktades mot de våldtagna flickorna. Upprörda människor verkar inte ha de minsta problem med att använda sig av hotet om våldtäkt, det yttersta uttrycket för sexuell makt, får att vinna poänger i en debatt som redan urartat.

Hade Facebook-gruppmänniskorna, som nu hotar med våldtäkt men ändå säger värna om de våldtagna tjejerna, brytt sig om att sätta sig in i psykologin bakom våldtäkter hade de insett att hotet om våldtäkt är ett av de starkaste maktmedlen som finns för att sätta människor på plats och utöva patriarkal dominans.

Men diskussionen får tydligen inte handla om manligheten, skuldbeläggandet av kvinnan och patriarkala förtryckarsystem. Det ska handla om det unika i att två tjejer sveks en by befolkad av inavlade bönder.

Mohamed Omar - antisemitisk buskis

2010-03-24T21:05:00.003+01:00

Mohamed Omar framstår allt mer som det svenska kulturlivets motsvarighet till Borat. När Svenska dagbladet intervjuar poeten och den självutnämnde islamisten styrs samtalet obönhörligen in på hans syn på Förintelsen – vilken han självklart förnekar (dock censurerar Svenskans kulturchef just de bitarna, vilket gör det hela än mer bisarrt).

Vad Omar helt uppenbart sysslar med är en typ av obekvämlighetskomik som vi inte sett maken till sedan Stefan Sauk stod i stats-tv i slutet av 1980-talet och pratade om de positiva effekterna av aids.

Den människoälskande medelklassen får dåndimpen och vet inte hur den ska hantera denne rasistiska, Khomeini-kramande och välformulerade judehatar-despot. Varje gång Omar uttalar sig i offentligheten föreställer jag mig att han gått igenom en lista på politiskt inkorrekta ståndpunkter och bockat av dem allihop inför nya utspel.

Samtidigt känns hans principlösa princip att vägra ta ansvar för hur hans persona framstår närmast intelligent. Allt han säger tar avstamp i hela västvärldens fördomar om judar, europeisk liberalism, muslimer och män från mellanöstern och kanske ska Omar förstås som en skrattspegel mot omvärlden.

Frågan är hur han ska ta detta vidare. Att med sin mediala attackmetod förneka förintelsen i en av Sveriges största tidningar får nog sägas vara den kulmen för Mohamed Omar som situationistisk elefant i offentlighetens porslinbutik. Nästa gång Omar bereds plats i ett stort svenskt media kommer vi bara gäspa och bläddra vidare till seriesidan.

För varje gång Mohamed Omar tas in som ställföreträdande gossen Ruda höjs rösterna i samtalsdebatten allt mer. Omars eskalerande vansinnighet och allt mer aparta framtoning gör att han snart nog kommer dränkas i det öronbedövande mediebruset han så framgångsrikt kuvat och styrt.

Därför kommer Omar snart att försvinna, precis som Borat. Istället kommer den verkligen mannen bakom clownsminket snart ge oss en motsvarighet till Brüno. Vem som gömmer sig bakom Omars clownnäsa?

Lars Vilks, förstås. Och Vilks är en konstinstallation av Jan Myrdal, en klassisk obekvämlighetskomiker som inte riktigt klarat sig på sitt Pol Pot-kramande ju längre bort från 1975 vi kommit.

Läs mer: Allas favorit blev extremist (SvD), "Jag visste att jag skulle bli portförbjuden" (SvD), Kultursidorna gav Omar en scen (SvD).

Chilton och annat trubbel

2010-03-18T10:29:00.003+01:00

Alex Chilton är död. Därför vill jag tipsa om de tre låtar jag håller som hans bästa. Alla är inspelade 1978, av en händelse.

1. Girl after girl
2. Bangkok
3. Can't seem to make you mine

Är man intresserad av en svensk artist som för Alex Chiltons ideal vidare in i 2010-talet gör man bäst i att klicka här och lyssna på Trubbel.

Tittar på teve!

2010-03-14T12:04:00.002+01:00

I Dalarnas tidningar igår hade jag med en krönika där jag skriver om klassförakt, tv-tittande och Henrik Schyffert.

Läs gärna, genom att klicka här.

Klassförakt i tv-soffan

2010-03-13T20:16:00.002+01:00

Svensk tv:s senaste favoritgrepp syns vara att göra programserier där man aldrig kan vara tillräckligt tydlig med att markera att de människor som skildras i programmet absolut inte är programmets målgrupp.

Oavsett om programmet heter Ullared eller Färjan så bygger det på samma idé: ett gäng iskalla produktionsbolagskillar från huvudstaden sticker i väg till någon för dem okänd avkrok.
På platser som Ålands hav eller Halland låter man kameran gå när kvinnor och män hänger sig åt vulgonöjen som lågprisshopping eller taxfree-supande.

I redigeringen blir det snabba klipp, ett ymnigt användande av vidvinkel, musik från Wes Andersons och Jim Jarmuschs tokroligaste filmer och en genomironisk berättarröst som pedagogiskt lotsar oss mellan alla de förment sköna totalsvennar som viker industrisemestern åt att handla på Gekås.

Men det är alltså inte totalsvennarna som ska titta. Program som Ullared är skapat för dem som absolut inte är totalsvennar, de som vill kunna peka på tv:n och skrika: "Det där är i alla fall inte jag! Jag kanske är på botten, men jag handlar inte plastpåsar för 30000 kronor i månaden! ".

Vilka är dessa människor? Det handlar om en förment kultiverad medelklass som har sina rötter i arbetarklassen och som i krönikor och bloggar gärna tjuter ut sitt förakt för deltagarna i program som Ullared.

De tävlar i att forumlera den mest cyniska onelinern kring det shoppande patraskets kläder, skor, frisyrer och musiksmak.

Det kan verka häpnadsväckande att tv-program kan genera så mycket avsky, men det hela är logiskt. Den förgrymmade medelklassen ser sig själva i människorna som är med i tv-programmen.

Morgan, Kjell och Rose-Marie från Ullared är sådana som de själva kunde ha blivit. Och tv-programmen blir de föraktandes motsvarighet till den där träfiguren i Tomas Alfredssons film Fyra nyanser av brunt.

I filmen värjer sig en hotellägare, spelad av Henrik Schyffert, mot den lilla kitschiga träfigur hans föräldrar envisats med att ha släpat med sig till hans perfekta designerhotell.

Schyfferts klassklättrare har inte en chans mot träfiguren och inte ens när han försökt såga sönder den lämnas han någon ro. När nederlaget står klart utbrister han: "Jag åker ner i division fem igen. Jag åker ner i den där tingeltangel-världen som jag kommer ifrån, med all den dåliga smaken som finns där!"

Precis så är det med Ullared. När de glada shopparna rusar emot oss genom tv-rutan vet en del inte vart de ska ta vägen.

De nervösa klassresenärerna projicerar alla sina rädslor på programmet, ser hur tingeltangel-världen de kommer ifrån rycker närmare. Enda sättet att försvara den nya klassidentiteten är med förakt.

- - -
Krönika publicerad i Dalarnas Tidningar/Kultur 13 mars 2010.

Tejpa på!

2010-03-09T10:01:00.003+01:00

Hej på er!

Tänkte bara berätta att anrika danska musikmagasinet Gaffa snart kommer till Sverige i en svenskspråkig upplaga. Undertecknad är en av skribenterna och har hittills hunnit skriva om The Four tops och Kevin Costner, bland annat. Sajten gick nämligen upp redan i fredags.

Jag tror det här blir bra. Läs, och glöm inte att plocka upp första numret när det kommer i slutet av mars.

Magnussons påhopp saknar poäng

2010-02-26T14:48:00.004+01:00

En av SvD-tecknarna Jan och Maria Berglins fyndigaste serierutor kunde vi ta del av i somras. Den handlade om svenskars förhållande till kunskap om litteratur.

Normalt sett litar vi på att utbildade människor kan mer om sitt ämne än icke utbildade. Men inte när det gäller litteratur. Där möts expertisen ofta av förakt. Det visade Berglins med sedvanlig träffsäkerhet.

En tydlig illustration av detta förakt dök upp på en blogg i dag. Debattören Lisa Magnsson går till våldsamt angrepp på kritikern Hanna Hellgren sedan denna publicerat en intressant men inte särskilt provokativ recension av den enligt henne stilistiskt ointressanta Susanna Alakoski-romanen "Håpas du trifs bra i fengelset" (Aftonbladet 12/2).

Magnussons kritik av artikeln är i sig helt poänglös, dess aningslösa yvighet bekräftar egentligen bara Hanna Hellgrens teser. Mer intressant är däremot det illustrativa sätt hon ger sig på Hanna Hellgren i egenskap av intellektuell med litteratur som specialitet. Så här låter det, till exempel:

”Den förment djuuupa fiiina kulturen premierar form framför innehåll: Stapla svåra snygga ord ovanpå varandra och kulturmänniskorna blir extatiska, vad som faktiskt sägs är underordnat. [...] Med detta säger hon ju också samtidigt att alla som inte har läst tiotusen obskyra universitetspoäng är uteslutna från kulturen.”

Bildningsföraktet som träder fram här hör snarare hemma i kinesiska kulturrevolutioner än i svensk kulturdebatt 2010. I Magnussons värld är det fult att studera på universitet och det är fult använda ett språk som inte omedelbart bekräftar sin läsare.

Visst, man kan med gott samvete strunta i Magnussons, precis som man struntar i en annan bloggstolle, Nikolaus Gautfalk, men ska man tro Berglins, och det ska man nog, så har Magnussons hållning en bred förankring hos det svenska folket. Detta förhållande är förstås en av de grundläggande orsakerna till att kritikerlistor och försäljningslistor ofta inte ens tillhör samma solsystem.

Här är det som yrkeskritiker lätt att förfalla till självömkan och dystopi. Den utveckling som har gjort att högkulturen numera är en subkultur gör att vi, med all rätt, kan hysa tvivel inför vår genomslagskraft. Vi vet att våra läsare är engagerade, men hur många är de egentligen?

Berglins menade också i sin serieruta att de som sysslar med litteratur har en överdriven respekt för de fåkunniga på området och illustrerade det med en interiör från en bilverkstad. Bilmekanikern säger till kunden att ”... inte vill jag skriva dig på näsan... tycker du att det är topplocket som skramlar, så är det så... för dig”.

Ja, kanske felet finns hos oss kritiker själva, som alltför ofta, av missriktad hänsyn, inte vågar skilja på bra och dålig litteratur – och därmed lämnar hela spelplanen öppen för populister som Lisa Magnusson.

- - -
Detta är en cover på den här texten, och åsikterna jag ger uttryck ovan är bara på skoj.

Det förflutna vapen mot politiska fiender

2010-02-25T10:54:00.006+01:00

Expressen kräver på ledarplats i dag att Säpo ska släppa de så kallade Rosenholzakterna. I akterna ska det finnas namn på senskar som, under den tid Tyska demokratiska republiken (DDR) existerade, samarbetade med den östtyska säkerhetstjänsten Stasi.

Enligt dem som vill ha ut namnen på DDR-spioner verkar det nästan vara som att Säpo sitter på en lista över namn på svenskar som bedrivit underrättelsearbete i Sverige för Östtysklands räkning.

Men, de 50 namn som står på listan har Säpo redan tittat närmare på. Man har hållit förhör med de misstänkta, man har utrett och man har spanat. Och hade de 50 svenskarna varit så farliga som Expressens ledarsida vill göra skön av hade åtal för spioneri väckts för länge sedan. Och de 50 svenskarna hade varit lika kända som Stig Bergling, Astrid Dövle och Stig Wennerström.

Men inget har hänt. Varför? Brottmisstänkarna mot de flesta namnen i Rosenholzakterna var grundlösa. Enligt Säpos utredning hade u personerna fråga aldrig tillgång till några hemliga uppgifter och hade inte heller kontakt med personer som hade tillgång till sekretessbelagt material.

En handfull personer ska dock ha värvats av Stasi, men de hade inte möjlighet att spionera mot Sverige och deras eventuella brott var när uppgifterna nådde Säpo. Enda undantaget verkar ha varit en person som arbetade som dubbelagent, mot Stasi.

Längtan efter att få se namnen i Rosenholzakterna verka grundar sig i det guldläge det skulle innebära att låta politiska fiender löpa gatlopp. "Finns det tidigare DDR-informatörer som i dag har en förtroendeposition finns det ett allmänintresse att offentliggöra dem", skriver Expressen.

Säpo exemplifierar hur en person i akterna hamnat där: Stasi ska ha antecknat personens namn som potentiell agent bara på grund av att han som lärare vänt sig till DDR:s ambassad för att få material om Östtyskland.

Föreställ er en person som på 80-talet var lärare och nu kanske är förtroendevald politiker. Ni ser rubrikerna framför er, va?

Förnuftets näsduk torkar inte känslans gråt

2010-02-23T09:12:00.005+01:00

Sofia Mirjamsdotter presenterar varje vecka en utmaning till Sveriges bloggare. Ett tema att skriva om, och denna vecka handlar det om att presentera en Spotifylista på 10 låtar som på något sätt hör ihop. Mitt tema är musik som förnyade min kärlek till popmusiken.

All musik är ny för den som aldrig hört den förr. Någon gång vid 00-talets mitt hade jag kört fast. Jag hade tröttnat på rockmusiken, kräktes på de oändliga rader av machomän i läder och denim som förpestade mitt livsrum. De gamla snuttefiltarna kändes utnötta. Jag behövde något nytt, en ny scen, en ny våg.

Och om inte den nya vågen kom till mig fick jag väl hitta den själv. Med förnämliga Allmusic som referensverk lyckades jag forumlera för mig själv vad jag saknade: ringande gitarr, ett visst sätt att frasera, ett delikat användande av oboe, religiöst tvivel, ciderbubblande popmelodier.

Musiken jag hittade - och som jag ännu håller närmast hjärtat - är förvisso inte inspelad under de senaste fem-tio åren. Men när jag hörde det första gången - tack Soulseek! - var det helt nytt för mig.

Det handlar om en estetik och ett förhållningssätt som jag är djupt förälskad i. Och ännu idag kan jag komma på mig själv att hitta popmusik från 1986 - tack Spotify! - som känns helt ny och fräsch. För mig.

Så här är mina 10 favoriter, rakt från hjärtat.

Förnuftets näsduk torkar inte känslans gråt (39:40)
01. The Mighty Wah! - The story of the blues, pt. 1 (från albumet "A word to the wise guy", 1984)
02. The Lotus eaters - The first picture of you (från albumet "No sense of sin", 1984)
03. Fiction factory - (Feels like) Heaven (från albumet "Throw the warped wheel out", 1984)
04. The Style council - Headstart for happiness (från albumet "Café Blue", 1984)
05. Nick Heyward - Blue hat for a blue day (från albumet "North of a miracle", 1983)
06. The Wild swans - Bringing home the ashes (från albumet "Bringing home the ashes", 1988)
07. Aztec camera - We could send letters (från albumet "High land, hard rain", 1983)
08. Sandie Shaw - Cool about you (från albumet "Hello angel", 1988)
09. Prefab sprout - Goodbye Lucillle #1 (från albumet "Steve McQueen", 1985)
10. The Pale fountains - Thank you (från singeln "Thank you", 1982)

Deleta skrikpiraterna!

2010-02-22T14:57:00.006+01:00

Läs gärna Sofia Mirjamsdotters monsterlånga bloggning på SSBD om förmenta mediegranskaren Thomas Tvivlaren. Intressant och spännande läsning, minst sagt.

Men det som gör mig alldeles iskall i den här frågan är hur piratrörelsen och deras mest högröstade advokater har skaffat sig ett privilegium som få andra opinionsgrupper åtnjuter.

När piratrörelsens bildstormare gastar på bloggar och på Twitter eller mailar redaktionerna måste svenska journalister dyrt och heligt bedyra att de inte sitter i knät på piratrörelsens fiender inom upphovsrättsindustrin och att nyhetsartiklar och opinionsmaterial inte skrivs på uppdrag Disneys företagsledning eller Henrik Pontén.

Herregud! Visst, Mirjamsdotter har rätt när hon skriver att svenska medier bör öppna för insyn i verksamheten och inte nonchalera sina granskare. Men, insinuanta gaphalsar med Jolly Roger på kavajslaget bör behandlas på samma sätt som de galningar som mailar nyhetsredaktionerna och anklagar dem för att fjärrstyras av ZOG.

Markera mailet, tryck delete.

Newsmill har de läsare de förtjänar

2010-02-06T20:46:00.003+01:00

Känner du också att kulturdebatten har gått i stå och att alla tyckare i ankdammen snattrar förvillande lika? Tycker du att SR:s Ring P1 tappat stinget och har blivit sådär tråkigt sossigt som all annan public service-radio är?

Slå dig då ner framför datorn och surfa in på Newsmill, en debattsajt på nätet som under sitt dryga ett år lyckats sätta agendan för hela samhällsdebatten oftare än DN Debatt förmått under hela 2000-talet.

Det är här, på Newsmill, människor man haft respekt för gör sina mest grandiosa magplask och fullkomligt ballar ur.

Det var här den sansade poeten Mohamed Omar kom ut som förintelseförnekare. Det var här som författaren Cecilia Gyllenhammar och skådespelaren Jessica Zandén tyckte att svenska män borde slå sina fruar lite oftare.

Det är på Newsmill sedan tidigare kända tokstollar tagit sitt koncept ännu längre.
Senast var det den gamle nydemokraten och industrimogulen Ian Wachtmeister som vädjade till den svenska politikerkåren att odla fram en Silvio Berlusconi. Och på Newsmill har helt okända knäppgökar fötts och visat upp sig för allra första gången. Jag säger bara Anna Anka.

Bland nyfrälsta webbstrateger, IT-gurus och andra nervösa har Newsmill hyllats för sitt sätt att höja interaktiviteten bland läsarna. Sajten låter helt enkelt sina besökare betygsätta, "milla", aktuella begrepp i samhällsdebatten med orden "arg", "uttråkad", "nyfiken" och "glad".

Om vi ser tillbaka ett år på vad Newsmills läsare varit mest glada för kan vi se att både Piratpartiet och torrentsajten The Pirate bay är omtyckta fenomen. Dock inte lika omtyckta som Israel.

Israel är nämligen det begrepp som gjort läsarna allra gladast under de senaste tolv månaderna. Goldstone-rapporten finns inte med på topplistan, men det gör Sverigedemokraterna, Gud, hemmafrun och monarkin.

Men vad gör då Newsmill-läsaren arg? Först och främst Ipred-lagen, förstås. Sedan kommer partiledaren Mona Sahlin, författaren Liza Marklund och Konstfacksexperimentet. Men även islam och slöjan är ord som fungerar som ett rött skynke för de interaktiva läsarna.

Vad som är hönan och vad som är ägget i relationen mellan skribenternas stollerier och läsarnas ilska förblir ett oläst mysterium, men rimligen får man de läsare man förtjänar.

Det sägs ibland att det stora problemet med samtalet på internet är att de inte modereras och aldrig utsätts för en redaktörs stränga ögon innan det, så att säga, går i tryck. Men då Newsmill är skapat av just redaktörer från den liberala kvällstidningen Expressen undrar man om inte problemet är det motsatta.

- - -
Krönika publicerad i Dalarnas Tidningar/Kultur 6 februari 2010.

Ny kolumn i DT idag

2010-02-06T14:02:00.006+01:00

Idag skriver jag om Newsmill på Dalarnas Tidningars kultursidor. Texten skrevs på förra sidan årsskiftet och har därefter bollats fram och tillbaka mellan mig och redaktören, men nu går den i alla fall i tryck.

Ännu så länge har den inte letat sig ut på DT.se, men genom lite fiffigt datameck så kan du genom att klicka på länken nedan ändå läsa vad jag har att säga.

Uppdaterat: Nu har min krönika hittat ut på DT.se och finns att läsa i ett, möjligen, behändigare format. Klicka här.

Engdahls Newsmill-text om Röhm

2010-02-02T13:44:00.006+01:00

Med anledning av Pär Ströms Newsmill-text om manliga feminister ber jag att få påminna om den här texten från sommaren 1934. Den är skriven av den fascistiske politikern Per Engdahl med anledning av mordet på nazisten - och bögen! - Ernst Röhm.

Engdahl var helt uppenbart sur för att den tyska nazismen hade blivit mer poppig än den italienska fascismen i Sverige och försökte med den här texten (publicerad i posttidningen Nyhetskvarnen) misstänkliggöra nazisterna och på så sätt locka tillbaka de totalitärt lagda nationalisterna till det fascistoida ursprunget.

Nog pratat. God läsning.

"Efter Kapten Klänning kan man inte lita på nazisterna

SA-truppernas homosexuelle chef Ernst Röhm greps och avrättades som misstänkt för att planera en statskupp mot den nazistiska statsledningen. Röhm var känd för att ha vigt sitt liv åt nazismen. Nu frågar sig allt fler – kan man lita på nazistiska homofiler? Det skriver Per Engdahl från Riksförbundet Det Nya Sverige.

Är nazistiska homofiler trovärdiga? Nazistiska homofiler är opportunister. Vilka bevekelsegrunder har nazistiska homofiler? Och vilken trovärdighet? Saken har aktualiserats av att förre SA-chefen Ernst Röhm avrättats som misstänkt för inbladning i en planerad statskupp mot den tyska statsledningen. Röhm var känd homofil och vigde sitt liv åt nazismen. Nu frågar sig allt fler - kan man lita på nazistiska homofiler?

Innan jag engagerade mig i den tyska nationalsocialismen trodde jag att nazister givetvis var heterosexuella. Sedan upptäckte jag att en del av de mest militanta nazisterna är homosexuella. Först verkar det obegripligt hur människor kan gå med i en rörelse som bekämpar den egna läggningen. Men det finns en naturlig förklaring.

Under en tid har det tyska samhällsklimatet varit sådant att det ger fördelar att kalla sig nazist. Den som utmålar sig som nazist får uppskattning. Den som utmålar sig som nazist får lättare befordran, eller nytt jobb. Den som utmålar sig som nazist får lättare ekonomiska anslag för exempelvis forskning. Och så vidare.

Det handlar alltså om opportunism. Fenomenet går igen på många områden. Bland annat var det under flera decennier betydligt lättare att göra karriär inom den offentliga sektorn om man var demokrat - vilket gjorde att många som egentligen inte var intresserade av politik deklarerade sig som demokrater. Nuförtiden är det lättare att få framgång inom vad-som-helst för den som kallar sig nazist - och vips dyker det upp väldigt många nazister.

Jag har själv hört det från ett antal av mina bekanta. Bland annat två personer som forskar inom ämnen som inte har ett dugg med nationalsocialism att göra. "Lägger jag bara in lite nazistvärderingar i en ansökan är det mycket lättare att få forskningsanslag", förklarar de.

Säg "lebensraum", och karriären tar fart. Säg "Heim ins Recih", och pengarna börjar flöda. Säg "Gleichschaltung", och projektansökningarna blir godkända. Säg "nordiska ledarprincipen", och hyllningarna kommer. Inte undra på att även homosexuella hoppar på den nazistiska triumfvagnen.

Det är lättare att flyta med strömmen än att tänka själv och stå för något. Så fungerar opportunismen. Därför kunde de frisannade med sådan lätthet genomdriva sina vansinnigheter. Därför kallar sig så många svenskar socialdemokrater under 30-talet.

I Ernst Röhms fall är det omvittnat vilka stora fördelar hans högljudda patos för nazismen gav honom. Trots en destruktiv ledarstil som ledde till ständiga konflikter kunde han behålla en stark position. Exempelvis säger SS-officeren Rudolf Höss, som tjänstgjorde i Freikorps samtidigt som Röhm, att det fanns frågetecken kring Röhm både när det gällde hans omdöme och ekonomiska frågor. Men "han var armerad med ett nazipansar", säger Höss. Röhm var alltså oåtkomlig på grund av sin nazistiska image.

Det kan också finnas andra faktorer som har spelat in när det gäller Ernst Röhms beslut att viga sitt liv åt nazismen. Läkaren Josef Mengele menar att det kan ha varit ett sätt att hantera en inre konflikt på det sexuella planet - ett sätt att försöka hålla sexuella böjelser stången. Oavsett hur det är med den saken kan man konstatera att Ernst Röhm hade stor nytta av sin nazistiska profil.

Fascister som kämpar mot homosexualitet har jag stor respekt för. Det är en helt annan sak. Jag tillhör exempelvis själv den gruppen. Det är nationalsocialister som bekämpar sin egen ideologi som jag har svårt att känna förtroende för. Alltså nationalsocialister som är homosexuella.

Per Engdahl, Riksförbundet Det Nya Sverige".

Avväpna (Sd) med hjälp av Bowie

2010-01-29T15:30:00.008+01:00

Som ung var jag medlem i en armé. Vi kallade oss BOA , men vi agerade inte på order av någon men allt som vi gjorde, det gjorde vi för en man - David Bowie.

BOA stod för Bowie Online Army och vårt arbete gick, kort sagt, ut på att se till att David Bowie fick den framskjutna positionen på internet som hade i våra hjärtan.

Vi såg till att Bowie vann läsaromröstningar om tidernas störste artist, världens bästa rockalbum, världens bäst klädde, tidernas bästa tandvårdspatient. Likt en sämre organiserad flock vargar rörde vi oss från NME, och Aftonbladet till Rolling Stone via MTV.

Sajter där någon omröstning hölls besöktes av vår lilla armé. Genom våra egna forum tipsade vi varandra om var vi kunde kuppa in Bowie och se till att han spöade Dylan, Rolling Stones, Aretha Franklin, Springsteen. Allra stoltast var vi när vi såg till att Bowie låg etta på en italiensk videolista hela januari 1999.

Jag inbillar mig att vår verksamhet då, vid senaste sekelskiftet, bidrog till att David Bowies profil höjdes märkbart. De album han släppte vid den här tiden sålde mycket bättre än de skivor han släppt under 90-talet. Bland många kom Bowie att omvärderas efter det långa 1980-talet, och han fick en mer naturlig plats i rockmusikens kanon.

Kanske är det bara en slump, men det är ett faktum att David Bowie var den förste artisten på sin nivå som brydde sig om internet. Redan 1983 använde han sig av e-mail. 1987 startade en David Bowie-newsgroup på Usenet. 1996 blev han den förste mainstream-artisten som släppte en singel digitalt. 1998 blev Bowie internetleverantör när han öppnade BowieNet.

Han uppmuntrade fansen att digitalt dela med sig av bootlegs och hyllade idéen om nätverkssamhället. En tillåtande och tilltalande attityd mot de fans som var födda på 70- eller 80-talet och som vid millennieskiftet gjorde sig hemmastadda på internet. Älskade man David Bowie och hade en internetuppkoppling var det ju naturligt att man belönade sin hjälte med att "hjälpa" honom vinna över smaklösa rockgubbar som Led Zeppelin i någon omröstning.

På många sätt liknar den strategi vi Bowie-fans använde oss av 1998-2003 den strategi Sverigedemokraterna använder i dag. Som Gabriel Sundqvist, vd på Pronto Communications, noterar i en krönika på Dagens Media är Sverigdemokraterna det svenska parti som totaldominerar på internet.

Gå bara in på vilket politiskt diskussionsforum som helst. Titta i kommentarerna på Newsmill. Läs läsarkommentarerna på vilken nyhetssajt som helst. Handlar nyheten om sjukförsäkringen så handlar den efterföljande diskussionen ändå om integrations- och invandringspolitik. Och på Youtube har (Sd) tre gånger så många kanalvisningar som Moderaterna.

Det är inte direkt representabelt för hur Sverige ser ut i dag. Sverigedemokraterna har i dag hemmaplan på internet och riksdagspartierna är väck. De fokuserar på tryckta medier och lämnar fältet fritt för (Sd). "Riksdagspartierna med sina partikanslier och sympatisörer i hela landet har enorma personalresurser för att bedriva samtalskampanjer online", skriver Sundqvist. Men riksdagspartierna låter bli.

The Beatles hade ju även år 2000 fler fans än vad David Bowie hade. Ändå var de mer eller mindre osynliga på nätet eftersom The Beatles-fansen hellre skrev en insändare i Record Collector eller Uncut om att "Lucy in the sky with diamonds" var världens bästa låt. På internet visste alla att det var Bowies "Life on Mars?" som var världens bästa låt.

I dag skriver vi år 2010 och David Bowie är inte längre unik i sitt sätt att använda internet. BowieNet har blivit en simpel nyhetstjänst. Andra artister och skivbolag fattade att man var tvungen att agera kraftfullt och framstå som attraktiva även på internet för att inte uppfattas som helt passé. Nu är David Bowie är omsprungen vad gäller närvaro på nätet av de flesta, och Bowie Online Army finns inte längre.

Om de svenska riksdagspartierna inte vill lämna fältet fritt för Sverigedemokraterna och andra grupperingar som är duktiga på att samordna sina agendasättande anfall måste de lära sig David Bowie-läxan. Det är enda sättet att avväpna SOA, Sverigdemokraterna Online Army.

Uppdaterat (1/2): En rad svenska medier rapporterar i dag att SD försökt sabotera en valsatsning genomförd av TV4 och Kanal 5 för att i en opinionsundersökning framstå som att man har närmare hälften av befolkningen bakom sig. Läs mer här och här.

Nyqvist spelar Olof Palme?

2010-01-26T10:57:00.003+01:00

Ett roligt rykte från gårdagens Guldbagge-gala har nått mig. Tydligen så är det mer eller mindre klart att Michael Nyqvist ska spela tidigare statsministern Olof Palme i en kommande biografisk film om denne.

Manuset, som ska skrivas av Ulf Ryberg och Pia Gradvall, baserar sig tydligen på Kjell Östbergs Palme-biografier "I takt med tiden (1927-1969)" och "När vinden vände (1969-1986)" och Dieter Strands reportagebok "Palme igen? - Scener ur en partiledares liv".

Om man i en kommande film använder sig av Strands reportage kan det bli sensationellt. Då handlar det nämligen inte om Palme som statsminister och maktutövare, utan snarare om de år då Palme var som mest tilltryckt och berövad makten - efter IB-affären, efter Geijer-affären, och efter valförlusten 1976.

"Palme igen?" släpptes 1980, då hade Olof Palme varit socialdemokraternas partiordförande i tio år. Boken handlar främst om valrörelsen 1979, då socialdemokraterna skulle ta tillbaka den regeringsmakt man förlorat i det historiska valet 1976. Så blev det nu inte. De borgerliga kunde åter bilda regering och inte förrän 1982 kunde Olof Palme kalla sig statsminister igen.

Hur som helst, i "Palme igen?" följer dåvarande Aftonbladet-journalisten Dieter Strand med den socialdemokratiske oppositionsledaren överallt. Han är med Palme på hans arbetsrum i riksdagshuset, han sitter med honom på valturnéernas hotellrum, han följer med honom in i radhuset i Vällingby och ut i arbetslyan på Bommersvik. Ett unikt reportage som påminner om Erik Fichtelius dokumentärserie "Ordförande Persson", förstås.

I sitt förord till boken lämnar Dieter Strand följande omdöme om Olof Palme och socialdemokraterna vid 1970-talets slut: "socialdemokratisk enmans-show på gott och ont".

En sådan film vill åtminstone jag se. Så låt oss hoppas att ryktet är sant så kanske Sverige snart får sin egen "The Deal", "The wilderness years" eller "Kennedy".

On this arena!

2010-01-12T14:45:00.009+01:00

Vänsterjournalisterna Dan Josefsson och Daniel Suhonen går idag till skarpt angrepp på den progessiva tidskriften Arena i en kulturartikel i Aftonbladet.

Josefsson och Suhonen anklagar Arena för att "skapa en förvirrad och svag socialdemokrati utan maktanalys, en fackföreningsrörelse stadd i reträtt, och ett rödgrönt vänsteralternativ som [...] lider av katastrofalt dåligt självförtroende".

Orsaken, menar man, är att tidningen i sina artiklar fokuserar på identitetspolitik, semantik, digital kommunikation, bioforskning och teknisk utveckling. Borta är klassmedvetenheten, de sociologiska analyserna och empatin. "Arenaredaktörerna ser sexuell frigörelse som snudd på det enda vänsterprojektet värt att driva", skriver Suhonen och Josefsson.

Oavsett vad man tycker om de tvås text så är det här ett ganska roligt citat ur artikeln: "Tidskriften (Arena, min anm.) möter sällan några invändningar från högerhåll, vilket bara delvis kan förklaras av att udden i texterna så ofta är riktad mot en inskränkt 'vänster' som inte håller med Arena".

Håll den där citationen i minnet.

Expressens biträdande kulturchef Johan Hilton har så idag skrivit en raljerande kommentar om de tvås artikel där Suhonen och Josefsson uppmanas att vakna upp och känna doften av latte.

Och på Twitter hyllas Hiltons bloggning. Av liberala Dilsa Demirbag-Sten. Av liberala Isobel Hadley-Kamptz. Av liberala Karin Olsson. Och så en förläggare som jobbar på det förlag som ger ut Arena.

En ödets ironi som väl med citatet ovan ger i minnet ger Josefsson och Suhonen någon sorts rätt?

Cyniskt att låtsas vara uteliggare

2010-01-02T20:36:00.004+01:00

Aldrig är vi så givmilda som i juletid. Logiskt då att Sveriges Radio och Sveriges Television under en vecka i december drog igång Musikhjälpen, ett holländskt programformat som går ut på att under en vecka samla in pengar till människor i nöd.

Här erbjuds publiken möjligheten att maila och smsa in till programmet och önska en låt. För varje låtönskning betalar man 50 kronor som gick direkt till Radiohjälpens arbete mot malaria.

Inte mycket att anmärka på där. Men i dessa narcisstiska tider räcker det förstås inte med att vädja till människors godhet, så för att piffa till insamlingsgalan stoppade man in programledarna Jason "Timbuktu" Diakité, Christer Lundberg och Ametist Azordegan i en glasbur uppställd i Kungsparken i Göteborg.

"De får inte äta fast föda och de har ingen möjlighet att lämna glashuset och gå på stan och köpa julklappar", enligt SR:s programbeskrivning.

Men någon bra anledning till varför man spärrade in tre radioprofiler i ett glashus och lät dem hungra har SR ännu inte gett. Handlade det om solidaritet med de verkligt utsatta, de malariasjuka i världens tropiska områden, de som inte heller får gå på stan och köpa julklappar? Man får anta det.

Jag anar en trend här. Att skådespela syns ha blivit en allt viktigare ingrediens när den västerländska medelklassen ska ta sig an samhällsproblem. En god vilja eller en utvecklad analysförmåga räcker liksom inte längre.

Minns hur en kvällstidning i våras lät en av sina reportrar leva på socialbidrag i en månad och sedan blogga om livet som fattig, tryggt förvissad om att hon kunde gå tillbaka till sin månadslön efteråt.

Vi måste fråga oss vad det tjänar till att under en kortare period låtsas att man lever ett liv som man egentligen inte gör. Blir man en bättre korrespondent i Sudan om man under, säg en vecka, leker att man fått sina barn mördade, sina kvinnliga släktingar våldtagna och sina manliga släktingar sönderskjutna?

Måste vi som anser att Ang San Suu Kyi bör släppas fri först testa på hur det är att sitta i husarrest?

Svaret på de här frågorna är naturligtvis nej. Att solidarisera sig med utsatta grupper och människor behöver inte betyda att man måste leka att man delar livssituation med dem.

Att genomföra ett illa spelat skådespel där drivkrafterna är ens egna privatmoral och skuldkänslor sticker i ögonen, både på publiken och de vars talan man påstår sig föra.

Om du skänker pengar till Stadsmissionen behöver du inte lämna hus och hem en vecka och lägga upp Youtubeklipp på hur du sover under en gångbro i urindoft och iskyla.

Även om det säkert också skulle bli lika underhållande tv som när Timbuktu fick blodsockerfall i direktsänd radio.

- - -
Krönika publicerad i Dalarnas Tidningar/Kultur 2 januari 2010.

Kolumn i DT idag

2010-01-02T16:23:00.003+01:00

I dag skriver jag i Dalarnas tidningar om SR:s "Musikhjälpen", låtsad fattigdom och andra skådespel.

Och, precis som förra gången ber jag er att observera att de där vansinniga versalerna är en vinjett som ser bra ut i pappret, men på webben ser det ut som att skribenten fått dåndimpen.

00-talet fortsätter

2009-12-31T13:25:00.002+01:00

Trots att det blir nytt år vid midnatt och 00-talet är slyt så kommer jag, under en tid, lägga fler låtar jag tyckt om på Spotify-listan. Albumlistan är klar, men låtlistan kommer alltså byggas på. Det finns ju en hel del sånger man glömt bort.

Lyssna här.

Med det sagt: gott nytt år.

00-talets bästa album: S-X

2009-12-30T12:09:00.003+01:00

Så här lät alltså 00-talet, både för mitt 16-åriga, 20-åriga och 26-åriga jag. Här är mina favoritskivor vars upphovsmän heter något på R, S, T, U, V, W och X.

The Radio dept. - Lesser matters (2003)
The Radio dept. - Pet grief (2006)
Radiohead - Kid A (2000)
Richard Hawley - Lady's bridge (2007)
Richard Hawley - Lowedges (2003)
Rilo Kiley - Under the blacklight (2007)
Robyn - Robyn (2005)
Ryan Adams - Gold (2001)
Sade - Lovers rock (2000)
Silverbullit - Arclight (2004)
Skansros - Skansros (2009)
Skriet - Skriet (2009)
The Sleepy Jackon - Personality (One was a spider, one was a bird) (2006)
Space age baby Jane - The electric love parade (2002)
The Strokes - Is this it (2001)
Studio - West coast (2006)
Suburban kids with biblical names - #3 (2005)
The Thrills - Teenager (2007)
The Trash can Sinatras - Weightlifting (2004)
Ulf Lundell - I ett vinterland (2000)
Vampire weekend - Vampire weekend (2008)
The Veils - Nux vomica (2006)
The Veils - The Runaway found (2004)
Wild beasts - Limbo, panto (2008)
Wild beasts - Two dancers (2009)
The xx - XX (2009)

* * *
Om du vill lyssna på några låtar från de här skivorna, klickar du bara här för en Spotify-lista. Om du inte har Spotify, skriv din mailadress som en kommentar så skickar jag en invite.